Den 6 juni inleder vänsterpartiet sin kongress i Norrköping. Det är ett parti i kris som kongressar. Motståndet mot högeralliansen gör inga avtryck i partiets opinions- och medlemssiffror. Inte heller har partiet spelat någon framträdande roll i de kamprörelser som utvecklats mot högerpolitiken, varken på riksplanet eller lokalt.Istället har partiets ledning tagit ett ytterligare steg högerut sedan valförlusten 2006. Det allt överskuggande målet är att få bilda regering med socialdemokraterna efter valet 2010.
Träffande är att Lars Ohly motsatt sig kravet på politisk strejk mot regeringen eftersom LO-ledningen inte vill ha en politisk strejk och att partiet tonat ner sitt krav på EU-utträde för att om möjligt blidka socialdemokraterna.
Ett annat tidstypiskt tecken är att vänsterpartiet, precis som socialdemokraterna, vill porträttera sig som ett partiet med stort P för små och medelstora företag.
Att socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog nyligen sagt att det blir en koalition mellan s, mp och v om partierna vinner nästa val bekräftar bilden av att vänsterpartiet fått sin efterlängtade inträdesbiljett in i det innersta politiska etablissemanget.
Enligt v-toppen har vänsterpartiet ett kommunikationsproblem, man har inte lyckats med att formulera sin politik ”på ett sätt som många människor känner igen sig i” (Ett parti i förändring, partistyrelsens förslag till kongressuttalande).
I samma dokument skriver vänsterpartiets styrelse att: ”Våra motståndare har helt enkelt kunnat utmåla oss som gammalmodiga, lite tråkiga och defensiva”. Några rader senare heter det att: ”Vårt parti har använt för lite tid och kraft för att finnas i människors vardag och det har inneburit att vi också framstått som förvaltare av den rådande ordningen”.
Det är väldigt allmänt och lika opolitiskt som andra partiers så kallade självkritiska analyser om varför man inte vinner stöd.
”En socialdemokrati som inte alltid är i opposition mot orättvisor, en socialdemokrati som förvaltar makten, en socialdemokrati som verkar försvara systemen mer än de människor som systemen är till för – en sådan socialdemokrati vinner inte val”, var anledningen till varför socialdemokraterna förlorade valet 2006, enligt Mona Sahlin på s extrakongress i mars i fjol.
Ett vänsterparti i regeringsställning skulle naturligtvis mer än något annat bekräfta bilden av ett parti som ”förvaltare av den rådande ordningen”.
”Ministerposter har inget egenvärde för oss”, heter det visserligen i dokumentet Ett parti i förändring, men den reservationen har ingen kontakt med verkligheten. Detsamma gäller det ihåliga löftet om att ”kompromissen går att förena med principfasthet” (v-tidningen Vänsterpress nr 3 i år).
I vänsterpartiets många budgetuppgörelser med socialdemokraterna 1998-2006 godkände man både nedskärningar, budgettak och överskottsmål. Vänsterpartiet var även överens med socialdemokraterna om att börja sälja ut Telia.
Det som fanns kvar av principer har partiets ledning alltid varit beredd att kasta överbord i sin strävan efter ministerposter.
”Om man tittar på vad vi faktiskt driver för politik är den faktiskt inte så radikal som väljarna tror. I själva verket ligger den ganska nära vad de tycker”, sa vänsterpartiets informationschef Jenny Lindahl Persson till Svenska Dagbladet den 1 april 2007.
Med det vill hon ha sagt att partiet behöver en ny image, mindre radikal och arg och mer glad och öppen. Även detta är en omsvängning till höger, om än dold med några påklistrade fraser om att partiet måste bli ett mer aktivt vardagsnära rörelseparti.
Ett vänsterparti på jakt efter ministerportföljer är ännu en bekräftelse på att ett nytt socialistiskt arbetarparti måste byggas.
Rättvisepartiet Socialisterna vill vara med och bygga ett sådant parti här och nu, medan vänsterpartiets ledning vill bilda regering med socialdemokraterna.
