Romer tvingas ofta leva under miserabla förhållanden.
Ingen vet hur många fattiga och arbetslösa EU-migranter som har kommit till Sverige de senaste åren. Tusentals med utbildningar i yrken med arbetskraftsbrist har fått jobb på till exempel vårdcentraler, sjukhus och vård- och omsorgsboenden.
En del utnyttjas till slavlöner på byggarbetsplatser och andra utan chans att få ett jobb tvingas att tigga där det passerar människor. ”Vi är som råttor”, säger Constantine Saban, en av hundratals EU-migranter som sover utomhus i centrala Stockholm, till SVT den 12 februari.
Både den nuvarande och förra regeringen vägrar att ta ansvar och lägger skulden på hemländerna, till exempel Rumänien. Men hur är situationen i dessa länder och vem bär egentligen ansvaret för den djupaste sociala krisen i Europa sedan andra världskriget?
Enligt en undersökning genomförd av Malmö stad fördubblades antalet ”utsatta EU-medborgare” som besökte Stadsmissionen under 2014. I storstäderna har antalet som tigger ökat dramatiskt och nu tvingas EU-migranter att sova i bilar och tigga även vintertid.
Många som tvingas tigga är romer, men långt ifrån alla – det som förenar dem är istället fattigdomen och utanförskapet. Ofta lämnas barnen i hemlandet i månader utan sina föräldrar. ”Det går inte en dag utan att vi gråter. Ibland går det 2-3 veckor utan att vi har råd att ringa barnen”, berättar en 25-årig kvinna i rapporten Socialt utsatta EU-medborgare i Malmö.
Idag finns det 24 miljoner arbetslösa inom EU. Det är en ökning med 50 procent, eller 8 miljoner människor, sedan krisen bröt ut 2007-2008. De flesta som tvingas emigrera kommer från länder med sönderslaget socialt skyddsnät och/eller utbredd diskriminering mot olika grupper, till exempel romer.
Värst är situationen i Öst- och Sydeuropa, framförallt i de länder som via olika ”krispaket” lever under diktat från Internationella valutafonden (IMF), EU och Europeiska centralbanken (ECB).
I Östeuropa var situationen vid krisens utbrott år 2007 redan prekär. Kapitalismens återinförande hade inte lett till de ”guld och gröna skogar” som utlovats. Istället försvann miljontals jobb när många länder avindustrialiserades samtidigt som den offentliga sektorn skars ned och sociala skyddsnät försvagades. Ett fåtal berikade sig på de privatiserade företag som hade klarat konkurrensen med storföretag från väst, eller köpts upp av desamma. I till exempel Ungern ägs 75 procent av storföretagen och 90 procent av bankerna av utländska kapitalister.
De arbetare och fattiga som kämpade mot de stalinistiska diktaturerna blev förlorare. Inte konstigt då att det finns en nostalgi om tiden före år 1989, då människor åtminstone hade ett säkert jobb, bostäder, sjukvård och utbildning.
I Rumänien har arbetares och fattigas villkor varit under konstant attack under de senaste fem åren, vilket också resulterar i stora massprotester och strejker. År 2010 genomfördes de största protesterna sedan Ceauseșcudiktaturen störtades 1989, i protest mot EU:s och IMF:s krav på massiva nedskärningar i utbyte mot ett lån på 20 miljarder euro.
De redan låga lönerna skulle sänkas med 25 procent, pensionerna försämras, arbetslöshetsersättning skäras ned med 15 procent och hundratusentals offentliga jobb skäras bort. Då ropade demonstranterna ”Ni pantsätter vår framtid” – i efterhand är det lätt att se att de hade alldeles rätt.
År 2012 bröt nya massprotester ut, då mot en ny ”hälsoreform” som skulle ha inneburit omfattande privatiseringar av sjukvårdssystemet. År 2013 stoppade massprotester en ny giftig guldgruva i Transsylvanien.
Trots att protester både år 2010 och 2012 tvingade den rumänska regeringen att avgå och sjukvårdsprivatseringarna stoppades, har nedskärningspolitiken fortsatt. Utan ett verkligt politiskt alternativ ersätts bara en nedskärningsregering med en annan – som fortsätter att sitta i knäet på EU och IMF och genomför massiva åtstramningar.
År 2015 innebär den av IMF, EU-kommissionen och ”utländska investerare” (läs kapitalistiska lånehajar) godkända statsbudgeten mindre offentliga utgifter och frysta löner för offentliganställda, med undantag för lärare och sjukvårdspersonal. EU-kommissionen uppmanar till ytterligare nedskärningar eller skattehöjningar (dock inte höjda skatter för de rika).
Situationen inom sjukvården i Rumänien är nu akut. Även svårt sjuka såsom cancerpatienter måste själva betala för allt kopplat till behandlingen inklusive mediciner, sprutor, kateter, bandage med mera.
Lönerna för de flesta ligger på drygt 200 euro (1 800 kronor) i månaden och priserna är inte mycket lägre än i Sverige. Under de senaste fem åren har 14 000 läkare lämnat landet och inget tyder på att flykten avtar.
Att tänka på patientens bästa är svårt när man samtidigt måste tänka på att strömmen kan slås av därhemma, att man borde äta mer när man är gravid men varken har tid eller pengar, berättade Andreea, när hon protesterade mot situationen i vården, i tidningen VICE den 3 februari.
Till det kommer en massiv korruption – läkare måste muta sig till jobb, vilket i sin tur leder till att de tvingas ta mutor för att betala sina skulder.
Situationen är liknande i de flesta länderna i Östeuropa. I Bulgarien lever hälften av befokningen under eller på fattigdomsgränsen. Mer än en miljon av landets 7,2 miljoner invånare, mest unga, har lämnat landet. Även där tvingade en massrörelse regeringen att avgå år 2013, efter att de stora privatiserade energibolagen kraftigt höjde el-priserna.
I Ungern har det högerextrema nationalistiska partiet Fidesz fått framgångar delvis tack vare att de ”stått upp” mot IMF i några symbolfrågor. Några nedskärningar mildrades samtidigt som en låg bankskatt infördes. Men nedskärningarna fortsätter, i år sänks barnbidrag, föräldrapenning och förtidspensioner medan flera skatter höjs.
Situationen i Ungern är ett typexempel på den andra huvudanledningen till att EU-migranter flyr sina hemländer, nämligen den extrema diskrimineringen av framförallt romer och resandefolk.
Enligt EU finns det 10-12 miljoner romer i Europa. Av dem bor ungefär 4 miljoner i Turkiet och en miljon på västra Balkan, medan resten finns i EU-länder (andra siffror är betydligt högre). Diskrimineringen är omfattande i hela Europa men i Östeuropa, i kombination med fattigdom och socialt sönderfall, är situationen fruktansvärd.
Enligt EU bor 42 procent av romerna, som lever i 16 EU-länder, i bostäder utan rinnande vatten, avlopp eller elektricitet.
I Rumänien pågår en etnisk rensning där romska samhällen vräks från bostäder de bebott i decennier till i bästa fall ruckel utanför städerna eller i värsta fall till gatan. I huvudstaden Bukarest har romer tagit strid med stöd av andra och vägrat lämna gatan efter att ha vräkts från ett hus där en del bott i upp till 40 år.
I staden Cluj-Napoca vräktes cirka 300 romer och deporterades till en gammal giftig soptipp.
I Ungern hetsar både regeringspartiet Fidesz och fascistiska Jobbik mot romer som ”arbetsskygga” (80 procent av romerna uppskattas vara arbetslösa) och ”kriminella”, vilket av Fidesz används som argument för nya slavarbeten för arbetslösa oavsett ursprung. Jobbik kallar romer för ”parasiter” som ska ”utrotas”, förespråkar taggtrådsinhägnade läger för romer och attackerar också romska samhällen med våld genom den våldsamma gruppen Nya ungerska gardet.
Diskrimineringen börjar redan i skolan. Romer tvingas att gå i segregerade klasser eller till och med segregerade skolor med undermålig utbildning. Det gäller framförallt i Östeuropa men även i Frankrike, Spanien och Italien. Värst är situationen i Slovakien, där 7 av 10 romska barn går i segregerade klasser eller skolor.
I Sverige har EU-migranters barn rätt till utbildning som alla andra, men först efter tre månader i landet. I praktiken är det tveksamt om denna ”rättighet” verkligen upprätthålls, eftersom barnen åker fram och tlllbaka till hemlandet och eftersom föräldrarna är rädda för myndigheterna då deras barn kan tas ifrån dem om de lever i hemlöshet eller ”ovärdiga förhållanden”.
Romer diskrimineras systematiskt när de söker arbete. Den höga arbetslösheten gör att rätten till sjukvård också drabbas. Till exempel saknar 59 procent av romska kvinnor i Bulgarien, 47 procent i Rumänien och 38 procent i Grekland sjukförsäkring.
Romska kvinnor och barn utsätts för trafficking. I januari skrev Offensiv om en familj från Rumänien vars dotter hade blivit överkörd i Italien efter att ha sålts. Nu var de i Sverige för att tigga ihop till skulden de drog på sig för att transporterna dotterns kropp till Rumänien för att begravas där.
Regeringarna i Väst gör allt för att romer inte ska kunna komma hit. Bara de senaste fyra åren har Frankrike deporterat 10 000 romer tillbaka till framförallt Rumänien och ännu fler har blivit vräkta från sina läger. I Norge har regeringen tillåtit lokala förbud mot tiggeri och i Danmark finns en lag som förbjuder hjälp till personer som befinner sig i landet utan danskt personnummer.
Förtrycket och rasismen mot romer har rötter i historien men späs också på av dagens makthavare.
I många europeiska länder har mord på romer varit lagligt och i Rumänien blev det olagligt att ha romska slavar först 1856. Medan nazisternas massmord på judar har uppmärksammats stort är det mindre känt att nazisterna utrotade mellan 220 000 och 1,5 miljoner romer.
Även efter andra världskriget fortsatte till exempel tvångssteriliseringar av romska kvinnor i många länder. I Sverige skedde tvångssteriliseringar av romer ”i samhällets intresse” fram till 1974.
Rasismen mot romer är inte bara ett historiskt arv utan upprätthålls av dagens makthavare, som ett sätt att söndra och härska. Det var uppenbart att när Frankrikes dåvarande president, Nicolas Sarkozy, började hetsa mot romer för att deportera dem under år 2010, var det ett försök att avleda och distrahera den strejkrörelse som växte mot hans attacker på pensionerna.
I Ungern har attacker på ”arbetsskygga romer” använts som argument för att försämra arbetsrätten.
EU:s generaladvokat, Melchior Wathelet, har å sin sida försvarat Tysklands vägran att hjälpa en fattig rumänsk kvinna med hänvisning till ”social turism”.
Mot bakgrund av läget i Öst- och Sydeuropa är det inte svårt att förstå att människor söker sig vart som helst för att undkomma misären. I rapporten Socialt utsatta EU-medborgare i Malmö säger en romsk kvinna: ”Vi kom hit med hopp om att kunna stå på egna ben. I Rumänien kan man dö av hunger utan att någon frågar.”
I Sverige får fattiga EU-migranter mycket begränsad hjälp, även om lagens ”tak över huvudet”-garanti formellt även gäller dem. Många vågar inte ta kontakt med myndigheterna och om de gör det är risken stor att de nekas i alla fall. Vissa kommuner har startat härbärgen men antalet platser är långt ifrån tillräckliga.
Samtidigt river polisen regelbundet EU-migranternas läger och risken för rasistattacker finns hela tiden. I september dödades en man av vad som troligen var en anlagd brand i ett läger i Högdalen, södra Stockholm.
I praktiken har EU-migranter sämre tillgång till sjukvård än papperslösa. Enligt EU-regler ska deras sjukvård i Sverige betalas av hemlandet genom ett system med ett europeiskt blått sjukförsäkringskort. ”Om vi har det blå kortet går räkningen till Rumänien, då får vi räkningen att betala när vi kommer hem. Vi har ingen försäkring och då får vi betala allt” (Socialt utsatta EU-medborgare i Malmö).
Utan kortet ställs EU-migranter utanför systemet. Enda sättet blir då att säga att man är papperslös och då i alla fall få tillgång till akut sjukvård.
Uttalandena från den svenska regeringen (både från S-MP och högeralliansen) om att det är Rumäniens med flera länders ansvar att ta hand om sina medborgare är ett hyckleri på hög nivå. Svenska politiker oavsett partifärg har varit drivande inom EU i att påtvinga länder i Öst- och Sydeuropa drakoniska nedskärningar och privatiseringar i utbyte mot nödlån, vars huvudsyfte har varit att rädda de rika ländernas banker som spekulerat i öst och syd.
Denna nedskärningstvångströja har inte på något sätt löst krisen. Tvärtom har den lett till dagens deflationskris med fallande efterfrågan och priser, samtidigt som stater har slumpat ut sina tillgångar till giriga spekulanter.
Det är effekterna av detta krig mot fattiga, pådrivet av EU och IMF, som tvingar människor på flykt och, som de själva säger, att ”leva som råttor” under broar, i bilar och på industriområden.
Trots rasistiska splittringsförsök från både Sverigedemokraterna och andra finns en stark medkänsla och solidaritet med fattiga EU-migranter, vilket syns i insamlingar och organisering för att hjälpa.
Vad som också behövs är ett politiskt svar: Att bekämpa den kapitalistiska högerpolitik som genomsyrar både Sverige, Rumänien och EU och som är orsaken till massarbetslöshet, dramatiskt växande klyftor och fattigdom. Medan miljoner i Europa lider av arbetslöshet och fattigdom passerade Europa USA som världsdelen med flest dollarmiljardärer under år 2014.
För att utmana deras makt krävs nya massrörelser som enar olika förtryckta grupper och som också mynnar ut i nya socialistiska arbetarpartier för att ge ett alternativ till de etablerade partiernas högerpolitik, antiziganism och rasism.
Bara arbetarregeringar som bryter med EU, IMF och det globala finanskapitalet kan vrida om ekonomin till en återuppbyggnad som ger jobb, bostäder och en välfärd för alla. ■
RS/Offensiv står för:
- Omedelbar tak över huvudet-garanti och rätt till vård och utbildning för alla EU- migranter.
- Gräsrotskamp mot rasism och antiziganism var det än dyker upp.
- För en europeisk massrörelse mot EU och kapitalets högerpolitik.
- Ut med EU och IMF ur Öst- och Sydeuropa.
- Riv upp krispaketen. Vägra betala den illegitima skulden.
- Rätt till bostad, jobb och välfärd till alla.
- Skrota kapitalets EU – för ett socialistiskt Europa.
