Ännu en bok om eurokrisen, kanske någon säger. Och visst har det skrivits ett antal böcker om det som kallas eurokrisen. Men det är svårt att skildra en pågående kris, det är lätt hänt att varje analys och kommentar snabbt körs över av verkligheten. Stefan de Vylders bok Eurokrisen (Ordfront förlag, 2012) höjer sig åtskilligt över mängden. Det är en bok att rekommendera.
Stefan de Vylders Eurokrisen ger såväl en bakgrund som förklaringar till krisen samt sågar EU/EMU:s åtstramningspolitik jäms med fotknölarna. Författaren, som alltid varit motståndare till euron, förutspår rentav att 2013 kan bli det år då den politiska krisen får eurosamarbetet att brisera, vilket onekligen är en vågad profetia. Men onekligen går utvecklingen i riktning mot att exempelvis Grekland tvingas lämna euron.
”Den ekonomiska och monetära unionen (EMU) ger EU en samordnad ekonomisk politik. EMU ska bidra till tillväxt och sysselsättning inom EU. Politiken ska föras enligt principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens”, så står det att läsa på EU-upplysningens hemsida (EU-upplysningen har riksdagens uppdrag att ”opartiskt och allsidigt ” informera EU). Av dessa rader framgår svart på vitt att EMU var och är storkapitalets verktyg för att stärka den europeiska kapitalismens ställning på världsmarknaden och för samordning av regeringarnas politik mot arbetarna på hemmaplan och konkurrens utifrån.
Men har EMU stimulerat tillväxt och sysselsättning samt bidragit till att uppnå ekonomisk konvergens (utjämna skillnaderna länderna emellan)? Svaret är nej. Dagens historiska kris för den europeiska kapitalismen vittnar om att kapitalismen är oförmögen att helt övervinna de gränser för ekonomins utveckling som nationalstaten sätter. Nationalstaten är ett barn av kapitalismen. Bara arbetarklassen kan förena Europas länder och inom ramen av en frivillig demokratisk och socialistisk federation kan de nationella barriärerna brytas ner.
Det har gått drygt 20 år sedan ett EU-toppmöte i Maastricht, Nederländerna, tog det formella beslutet att bilda EMU. Beslutet, som togs i december 1991, hade föregåtts av en avreglering av kapitalmarknaderna för att säkra kapitalets fria rörlighet.
Juvelen i EMU:s krona var den gemensamma valutan – euron. För att vinna inträde i valutaunionen (EMU) måste länderna uppfylla en rad strikta krav; budgetunderskott fick inte överstiga 3 procent av landets BNP, statsskulden max 60 procent av BNP, inflation och räntor skulle hållas nere. Dessa krav, som kallades konvergenskraven, skärptes senare när EU antog den så kallade stabilitets- och tillväxttakten 1997, vilken förklarade att det land som bröt mot konvergenskraven skulle bötfällas.
Den 1 januari 2002 blev euron en riktig valuta – tidigare hade den funnits som en elektronisk valuta – med mynt och sedlar och de nationella valutorna försvann i de tolv länder som gått med i EMU.
Vid den tiden rådde eufori och euron hälsades som det verktyg som skulle ge den stagnerande europeiska kapitalismen ny livskraft. Till en början såg det ljust ut. Optimismen blev inte mindre av att Irland blev en ”keltisk tiger” och i Spanien skapades fler nya jobb än i resten av EU. Även i Grekland – en av den europeiska kapitalismens svagaste länkar – växte ekonomin snabbt efter att landet på nåder fått bli med i EMU.
Men inget är som det ser ut att vara. Istället för att skapa konvergens blev EMU ett verktyg för divergens (större skillnader). ”Alla varningslampor borde ha lyst röda. Men det gjorde de inte. Eller snarare; det fanns knappast några varningslampor.”
Trots att krisen redan var ett faktum när euron fyllde tio år i januari 2009 var ”hyllningarna översvallande i Bryssel” och i Sverige passade Folkpartiet på att kräva en ny folkomröstning om euron senast 2011. FP-ledaren Jan Björklund sa då att ”euron är vår framtidsvaluta”. 2003 hade den ekonomiska och politiska makteliten i Sverige satsat enorma resurser för att få ett ja i folkomröstningen om euron, men det blev ett klart nej till svensk anslutning till storkapitalets valutaunion.
Författaren stod på nej-sidan i folkomröstningen och boken ger stort utrymme till vad ja-sidans alla företrädare sa om euron och vad det blev. ”Vad var det de sa?”, är en berättigad fråga och värt att påminna om. Det är dessutom betydligt fler än Jan Björklund som fortsatt att hylla euron även efter att krisen slagit till. ”Precis nu, mitt under brinnande eurokris, borde vänstern stiga fram och kraftfullt försvara euron”, skrev exempelvis en rad socialdemokrater med Dagen Arenas Håkan A Bengtsson i spetsen i juni 2010. Vänstern försvara euron, det vill säga sluta upp bakom Trojkans och regeringarnas drakoniska åtstramningar?! Det kan inte bli mera fel än så. ”En huvudlös ståndpunkt”, skriver de Vylder, som är starkt kritisk till den svenska socialdemokratins fulla stöd till europolitiken. Socialdemokraterna har ”helt slutit upp bakom alliansregeringens politik, exempelvis genom att våren 2012 ge sitt full stöd till åt att Sverige godkänner EU:s så kallade finanspakt”.
Enligt författaren kan bildandet av EMU visa sig vara det dyrbaraste ekonomisk-politiska experimentet i modern tid. Euron och EMU är inte orsaken till kapitalismens kris, men har definitivt bidragit till att flera av Europas länder kastats ned i ekonomisk depression. Därmed står det klart att den politik som euron stipulerar visat sig vara ett historiskt misslyckande.
Boken varnar för att dagens kris blir både allvarligare och mer långvarig än vad samhällstopparna hävdar. Det gäller såväl ekonomiskt och politiskt som socialt och mänskligt. ”I krisländerna har en försvagning av arbetsrätt och a-kasseersättning ingått som viktiga element i det som på EU:s byråkratspråk kallas ’strukturreformer’… en våg av antifacklig lagstiftning har svept över Europa”.
Eurokrisen varnar med all rätt för ”risken att vi går mot allt mer auktoritära styren” och påtalar den skriande bristen på verkliga vänsterpartier som är beredda att ta kampen mot eurons ståldbad.
Tyvärr är de Vylders eget recept inomkapitalistiskt och han tenderar att borträkna arbetarklassen samt masskampens styrka och potential. Det i sin tur leder till den pessimistiska och något ensidiga slutsatsen att ”det sannolikt blir främlingsfientliga högerpartier som kommer att kunna utnyttja det folkliga missnöje som krishanteringen och de etablerade demokratiska partiernas bedövande samsyn när det gäller EMU har givit upphov till.”
Det vore kriminellt att negligera hotet från extremhögern och reaktionen, men i det folkliga missnöjet och dagens kamp gror även fröet till nya arbetarpartier – en ny vänster.
En ny politisk kurs kräver nya regeringar som är beredda att slita sönder eurons tvångströja och som står upp för socialistiskt svar på krisen i form av bankförstatligande, kapitalkontroll och vägran att betala skulden, vilket inte är möjligt utan nya socialistiska arbetarpartier och stöd från en alleuropeisk kamp.
Vägen dit kan tyckas lång, men ännu har vi bara sett en glimt av den masskamp som väntar i Europa när missnöjet briserar i ”sociala explosioner” och folkliga uppror.
Per Olsson
