Eurokrisen förvärras snabbt. Mycket tyder på att Grekland snart kan stå utanför eurozonen, Samtidigt som det europeiska banksystemet är i gungning. Och i hela Europa växer motståndet mot den förödande åtstramningspolitiken.I Grekland stundar nyval och i Spanien har hundratusentals demonstrerat i samband med att det är ett år sedan Indignados (De indignerades rörelse) föddes.
– Europa kan vara på väg in i en period av omvälvningar som vi inte har upplevt sedan 1989, då Berlinmuren föll och Kalla kriget tog slut. Det vi bevittnar nu är troligen något som man kommer att kunna läsa om i historieböckerna framöver”, enligt Pär Magnusson, nordisk chefsanalytiker på Royal Bank of Scotland den 15 maj. Och han har rätt. Det är en kris av oerhörda dimensioner som nu skakar Europa och EU/EMU-bygget och som får dramatiska, globala följder.
Enligt den kände amerikanske ekonomen Paul Krugman kommer Grekland att tvingas lämna eurozonen inom ett par veckor.
I artikel skriver han under rubriken ”Eurodämmerung” (eurons kollaps) att Greklands exit kan leda till att eurozonen kollapsar. ”Vi talar om månader inte år innan detta kan ske”, är Krugmans slutkläm.
Krugman är inte ensam om att räkna med att den snabbt fördjupade politiska, ekonomiska och sociala krisen resulterar i att Grekland tvingas lämna euron.
När EU:s finansminister i början av veckan hade ännu ett toppmöte var eurozonens framtid efter ett grekiskt utträde den dominerande frågan. Vid mötet utsåg EU-topparna den svenska finansministern Anders Borg till sin budbärare. ”Vi har snart nått vägs ände. Det är dags för Grekland att allvarligt överväga om man ska vara kvar i eurozonen”, var Borgs och EU:s budskap den 15 maj.
EU-topparna i allmänhet och eurozonens hökar i synnerhet har allt oftare sagt att det bästa vore att dumpa Grekland. Det är bara oron över följderna som har fått dem att tveka och att de helst ser att det är Aten som fattar det avgörande beslutet.
Det var ingen tillfällighet att Anders Borgs och EU:s besked kom samtidigt som socialdemokratiska Pasoks ledare Evangelos Venizelos lät meddela att Grekland går mot nyval. Försöken från valets förlorare – Pasok och Ny demokrati – att bilda en ny regering hade misslyckats.
I det val som hölls den 5 maj sa Greklands väljare ett klart nej till EU:s och trojkans högerpolitik. Ny demokrati och Pasok, som har varit trojkans (EU, ECB och IMF) redskap, fick tillsammans bara 32 procent av rösterna i det senaste valet, mot 79 procent i parlamentsvalet 2009.
Valets vinnare blev istället vänsterkoalitionen Syriza, som gick från 4,6 procent till nära 17 procent. Syrizas motstånd mot trojkans diktat samt åtstramningar och uttalande önskan om att bilda en vänsterregering mötte starkt stöd i de opinionsundersökningar som har gjorts.
Efter valet har stödet till Syriza vuxit och det pendlar nu mellan 25 till 27 procent.
Trojkans utpressning efter valet – villkoret för fortsatta krislån är en ny nedskärningsregering – har gett ännu ett exempel på EU:s och IMF:s förakt för demokrati och valutgångar.
Euron har alltid varit en ekonomisk-politisk tvångströja. Nu har denna tvångströja krympt till att likna 1920- och 30-talets guldmyntfot vars strävan till fasta valutakurser med hjälp av svångremspolitik ledde till att hela systemet kollapsade under åren 1932-33.
Eurokrisen är ytterst ett uttryck för kapitalismen oförmåga att fullt ut övervinna de hinder som nationalstaten och det privata ägandet utgör – bara på grundval av socialism och verklig demokrati kan Europa länder förenas i en frivillig federation.
Europolitiken i Grekland har inneburit att antalet arbetslösa ökat med 900 per dag under de senaste 12 månaderna. En av fyra i Grekland är idag utan arbete, bland unga är det över hälften.
Under årets första kvartal föll Greklands BNP med 6,2 procent jämfört med samma period i fjol, enligt officiell statistik.
Krisen i Grekland är idag lika djup som i USA under de mörkaste depressionsåren.
Med eller utan euron så finns det ingen lösning på kapitalistisk och nationalistisk grund. Alternativet är som Xekinima (CWI i Grekland) poängterat en vänsterregering som vägrar att genomföra nedskärningarna och betala skulden, som förstatligar banker, finanshus och industrier under arbetarnas demokratiska kontroll och styre och som vädjar om aktivt stöd från Europas arbetare mot ”marknadens” alla försök att sabotera denna politik.
Nej till kapitalets EU och trojkans diktatur – för ett demokratiskt och socialistiskt Europa.
Per Olsson
