foto: U.S. Institute of Peace / Flickr CC
Vallokalerna ekade tomma i stora delar av Sudan.
Slutresultatet för det sudanesiska president- och parlamentsvalet blev ingen överraskning, med jordskredssegrar för den sittande presidenten Omar al-Bashir och hans parti NCP (National Congress Party). Regeringen hävdar att al-Bashir omvaldes med 94,05 procent av rösterna och NCP vann 323 av 426 mandat.
I realiteten var segern dyrköpt och kan inte dölja den växande krisen och det stora missnöjet med makten.
President al-Bashir, som har suttit vid makten i drygt 25 år, utmanades av 15 okända kandidater. Dessa ställde upp mest för att utgöra en demokratisk fasad för diktaturen och var möjligen en del av ett hemligt arrangemang. Det styrande partiets beslut att inte ha kandidater till 30 procent av parlamentsplatserna hade samma syfte: Att möjliggöra för lokala segrar för symboliska kandidater som NCP kan framhålla som en ”opposition”.
Det huvudsakliga oppositionspartiet bojkottade valen och uppmanade till röstskolk. Oberoende rapporter pekar på gripanden och trakasserier av aktivister inför och under valkampanjen. Hård censur av media, liksom regeringens monopol via den statliga TV-kanalen, resulterade i en total nedtystning av alla former av oppositionella röster.
De enda anslagen som syntes i huvudstaden Khartoum var al-Bashirs och NCP:s, samtidigt som valmyndigheten i hög omfattning kontrollerades av diktatorns kumpaner.
Al-Bashir utropade valresultatet som en seger, speciellt mot utländska makter. Han sa: ”Vi accepterar inte kontroll eller diktat från andra […] Sudan är ett fritt land och vi accepterar inte andras order”. Men i verkligheten återspeglar inte det officiella valresultatet på 94,5 procent något masstöd. Valdeltagandet i detta val var så lågt att även NCP-medlemmar öppet erkände att folket inte röstade.
Myndigheterna förlängde röstningen från tre dagar till ytterligare en i förhoppning om att fler skulle rösta. Till och med Afrikanska unionens valobservatörer, som endast var milt kritiska till valet, uttalade att det var ”rakt igenom ett allmänt lågt valdeltagande”.
Bojkotten var så utbredd att valmyndigheten inte ens kunde hävda att en majoritet av de röstberättigade hade röstat, utan endast 46,4 procent. Men flera journalister menar att även denna andel antagligen är en överdrift, efter att ha besökt övergivna vallokaler.
– Jag känner ingen som gick och röstade. Även de som gick och röstade ville inte synas, sa Ibrahim Hassan, 35 år, till New York Times.
Under valdagarna bröt flera stora protester ut i regionen Västdarfur – som bebos av människor som har tvångsförflyttats efter år av militära konflikter – mot valet. Detta är ett tecken på att det bortom den utbredda apatin gentemot valet byggs upp ilska och folkligt motstånd.
Den brutala al-Bashirregimen har blivit mer sårbar som ett resultat av statens repression och maktelitens plundring och korruption. En ny generation sudaneser har skakat av sig rädslan för regimen, vilket blev tydligt med de landsomfattande arbetar- och ungdomsprotesterna i september 2013, vilka var de största i landet på 30 år.
Dessutom är de väpnade styrkorna demoraliserade och försvagade efter år av strider mot rebellerna. Ekonomin befinner sig i en förnyad kris sedan utbrytningen av det oljerika Sydsudan år 2011, medan avvikande röster växer inom delar av det styrande partiet och säkerhetsapparaten.
För att rädda sitt eget anseende har Västimperialismen vägrat att godkänna valresultatet. Detta handlar om intressekonflikter, inte om att värna demokratiska rättigheter, då samma Västmakter är vänner med den auktoritära al-Sisiregimen i Egypten och den brutala monarkin i Saudiarabien.
Västs ekonomiska sanktioner mot Sudan har pressat regimen, som har lastat över bördorna på massorna genom hög inflation, arbetslöshet och fattigdom. Detta betonar att Västimperialismen bara är ute efter en regim som passar dess egna intressen och att det inte handlar om omsorg för det sudanesiska folket.
Imperialistiska makter och delar av den inhemska kapitalismen söker efter en annan politisk representant än NCP och kräver därför ett slut på enpartisystemet. Medan den överväldigande majoriteten av det sudanesiska folket längtar efter ett slut på enpartidiktaturen samt efter demokrati och fred, kommer detta inte att uppnås av prokapitalistiska initiativ.
Oavsett dess uttalade intentioner kommer inte en prokapitalistisk opposition att vara förmögen att leverera politiska friheter och ekonomisk förbättring för massorna, utan kommer så småningom att hamna i konflikt med arbetarnas och de fattigas krav.
Utan tvekan behövs en enad kamp, men för verklig förändring behöver enandet av en rörelse mot al-Bashirs diktatur organiseras genom gräsrotskampen från den sudanesiska arbetarklassen, fattigbönderna, arbetslösa ungdomarna med flera inte enbart demokratiska utan även ekonomiska och sociala krav. Detta skulle även apellera till de fattiga soldaterna och till solidaritet från arbetarklassen globalt.
För att nå framgångar behöver kampen beväpnas med ett politisk program som kan föra samman fattiga, arbetare och förtryckta. Det behövs krav på grundläggande demokratiska rättigheter, religionsfrihet, fullständiga rättigheter för kvinnor, ett slut på all form av diskriminering, självbestämmanderätt för lokalsamhällen som för folken i Darfur, Nubabergen och regionen Blå Nilen.
Först och främst borde kampen ta sikte på en regering av och för arbetarna och de fattiga som kan avskaffa den ekonomiska exploateringen, fattigdomen, korruptionen och slöseriet på offentliga medel till krig. Dessutom krävs en vägran att betala skulder till imperialismens representanter och att landets resurser ställs under offentlig ägo och demokratisk kontroll.
Detta skulle lägga grunden för en socialistisk plan för produktionen som skulle mobilisera landets resurser för att möta majoritetens sociala behov. ■
