Facklig solidaritet kan knäcka företagens 1920-talsmetoder

2016-04-20 11:35:11

foto: Elin Gauffin
Janne Lennerdahl, Leif Runefalk och Jesper Werle är några av de som tar strid mot Almega.

Varje dag i över en vecka har sjöbefälen samlats på strömkajen i Stockholm för att vakta sin strejk. Motparten arbetsgivarorganisationen Almega med medlemsföretag som Blidösundsbolaget bedriver ett aggressivt strejkbryteri som för tankarna till 1920-talet. De har också fört en offentlig lögnkampanj som utmålar sjöbefälen som högavlönade och giriga, med påståenden som att de tjänar 40 000 kronor i månaden.

–Inte ens slutlönen i vårt avtal är 40 000 kronor, hur kan vi då ha det som snittlön? Det rör sig snarare om
36 000 kronor, svarar Jesper Werle, som också förklarar att det är självklart att skeppare och maskinister vill ha kompensation för tider då de måste vänta i exempelvis sju timmar i skärgården på nästa tur.
I ett uttalande från Sjöbefälsföreningen (SBF) Klubb Blidösund den 13 april förklarar fackföreningen att strejken handlar om att Almega vill sänka lönerna med
2 000 kronor i månaden genom att införa individuella löner och genom att kräva att de nu tre gällande avtalen ska bli ett branschavtal på nivån för det lägsta av de tre avtalen – Strömmaavtalet.
”Nu hävdar Almega med dess medlemmar att SBF:s vägran att acceptera en lönesänkning för den anställda majoriteten i branschen, cirka 80 procent, skulle vara att hävda att man vill ha mer än industrins märke”.

Alla sjöbefäl jag träffar är tvärsäkra på sin sak: de tänker strida så länge det krävs för att tarifflönerna ska vara kvar. Individuella löner öppnar bara för ”rövslickeri”. Eftersom de knappt träffar redaren mer än en gång i månaden finns det ingen relation att bygga individuella löner på och med tanke på det öppna strejkbryteriet lär avståndet mellan skeppare/maskinister och redare ökat ännu mer.

Fredagen den 15 april hade Sjöbefälsföreningen bjudit in till en manifestation för att stoppa strejkbryteriet. Resenärerna får skämmas när de går förbi den långa kedjan av strejkvakter, men de stoppas inte. De är ju tredje part. Det är ett gissel för sjöbefälen att de flesta redare själva kan köra sina båtar.
De strejkande har med sig en present till redaren Tomas Hansen på Cinderella som står invid sin båt och flinar. Det är ett kuvert innehållandes en kopia på en Expressenartikel från 1974 med rubriken ”Vi ger oss aldrig”. På bilden finns Tomas Hansen i en kedja av strejkande sjöbefäl.
– Han var stridbar vänsterpartist under många år, idag är han redare och strejkbrytare, förklarar de strejkande för mig.

Några dagar senare får vi anledning att återkomma till 1974. Jag är tillbaka på kajen. Strejken omfattar nu alla sjöbefäl eftersom TRSM har vunnit en upphandling och kör norra och södra mellanskärgården från och med den 18 april. Stockholm Sjötrafik, det bolag som hade den trafiken innan TRSM,  blev uteslutna ur Almega för att de tillämpade det högsta avtalet.
Jag pratar med skepparna och maskinisterna om strategier för att stoppa strejkbryteriet. Facket lade ett strejkvarsel mot underentreprenörerna redan förra veckan. Har de begärt stöd hos Seko om att ta ut matroserna i strejk?
– Man kan vägra förhandla så länge strejkbryteriet pågår, säger Jesper Werle.
– Jag vet hur vi ska göra för vi har gjort det förut, säger Leif Runefalk som lär veta, då han har varit till sjöss sedan 1968.
– Det var under strejken 1974. Vi hade väldigt låga löner på den tiden. Precis som nu förekom en hel del strejkbryteri och vi kom ingenstans med strejken. Men det gick tack vare transportarbetarna.
– Internationella Transportarbetarefederationen hade kongress här i Stockholm samtidigt och vem var på besök om inte den legendariske Teamsterledaren Jimmy Hoffa. Hoffa gav sitt stöd och såg vad som behövdes göras. Så transportarbetarna gick ut i sympatistrejk och vägrade att köra diesel till båtarna. En teknisk chef på landstinget försökte själv köra dit diesel med egen lastbil, men det tog bara en vecka innan vi hade knäckt dem. Vi fick ordentligt höjda löner. Vi måste alltså komma åt dieseln.

Efter detta oväntade inhopp av Jimmy Hoffa ljusnade allt. Ja, företagens 1920-talsmetoder går att knäcka – med den fackliga solidariteten.
Sjöbefälens strejk är väldigt politisk. Det är uppenbart hur den nyliberala högerpolitiken från landstinget har lett till utdragna, kostsamma och snåriga upphandlingsprocesser där löntagarna får betala slutnotan. Glädjande nog har sjöbefälen också börjat organisera sig. Flera av dem har återuppstartat en socialistisk förening från förr, Röda Lanternan. Jag frågar vad föreningen gör:
– Röda Lanternan återlanserades för två år sedan. Vi har motsatt oss upphandlingarna. Vi har kampanjat mot ökad utflaggning och vi går i Första maj-tåget. Idag ska vi demonstrera mot Nobelmuseet, svarar Jesper Werle och hans bror Mårten som nu har anslutit.

Och ovanpå alla spännande historier läggs denna dag ytterligare en överraskning, nämligen den om det omstridda Nobelmuseet på Blasieholmen (där vi står) ur ett arbetarperspektiv. Det är inte bara överklassen i paradvåningar på Strandvägen som är emot Nobelmuseet. Där, mitt i Stockholm – det är svårt att tänka sig en mer central punkt – finns nämligen en massa arbetsplatser.
I tullhusen som måste rivas om museet ska byggas finns en myriad av verkstäder och lager som används för att laga och sköta om båtarna. De har ju rätt! Låt tullhusen vara kvar och därmed arbetets rätt att synas och finnas i centrala Stockholm.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!