foto: flickr
I helgen tog den redan extremt laddade situationen på Koreahalvön en ny farlig vändning. Efter att Nordkoreas regim, enligt egen utsago, i söndags provsprängt en vätebomb har Sydkorea genomfört flera krigsövningar, och USA:s försvarsminister James Mattis har varnat för en ”massiv militär respons som är både effektiv och överväldigande” mot Nordkorea. Mattis tillade också att USA har många medel att utplåna Nordkorea med.
USA:s president Donald Trump har också hotat med krig och anklagat såväl Kina som sin nära allierade Sydkorea för att man har samtalat med Nordkoreas regim som enligt Trump ”bara förstår en sak” (militära maktmedel). Dessutom har president Trump via en tweet hotat att införa sanktioner mot alla länder som handlar med Nordkorea – ett hot som främst riktas mot Nordkoreas största handelspartner Kina.
USA-imperialismen har vidare lovat att yttrerligare bistå Sydkorea med vapen. Det kan inte heller uteslutas att USA:s militarisering av Sydkorea även kommer att inkludera kärnvapen.
Ett Armageddon hotar om den pågående militära uppladdningen följs av direkta krigshandlingar mellan stater som har kärnvapen i sin arsenal. Hotet om en global katastrof vars omfattning inte kan beskrivas – Koreahalvön hyser mer än 75 miljoner invånare – kan till sist innebära att konflikten dämpas eller åtminstone tar paus. Men i skrivande stund, tisdagen den 5 september, ökar istället krigsrisken och konflikten tenderer att spridas.
Med sina krigiska utfall och föraktfulla avvisande av varje förhandlingstravare håller den oberäkneliga och krisande Trumpadministrationen på att bli den egna retorikens fånge.
Nordkoreas säregna diktatur kalkylerar uppenbarligen med att kärnvapen ska utgöra regimens livsförsäkring. Det är en ytterst riskfylld och osäker kalkyl som bäddar för nya provsprängningar och testuppskjutningar av missiler.
Med en kombination av brutal repression och samtidiga marknadsekonomiska reformer hoppas diktaturen i Nordkorea att sitta kvar. Imperialistiska krigshot och sanktioner spelar den totalitära regimen i händerna.
I likhet med härskarna i andra delar av regionen fruktar den tyranniska diktaturen att massorna ska reagera, en fruktan som delas av USA-imperialismen.
Krig är en fortsättning på politiken fast med andra medel. Trumps krigspolitik i Asien är en fortsättning på den rasistiska, arbetarfientliga och kvinnofientliga politiken på hemmaplan, vilket har resulterat i de största massprotesterna i USA sedan Vietnamkriget. En fortsatt masskamp i USA är en väg till fred.
Samtidigt ger socialister inget som helst stöd till diktaturen i Nordkorea som hotar med krig och beväpnar sig till tänderna för att dels hålla massorna nere och dels i hopp om att vinna internationellt erkännande och nå överenskommelser med imperialismen.
Hotet om krig finns kvar så länge kapitalism, militarism och imperialism inte har avskaffats. Detta hot kan bara undanröjas av kamp från arbetare, bönder och unga i både Nord- och Sydkorea, och globalt, för demokratisk socialism för fred och välstånd. ■
