I februarirevolutionen 1917, (mars i dagens kalender) störtades den flera hundra år gamla ryska tsarregimen. Det var arbetarklassen i särskilt huvudstaden Petrograd som gjorde denna revolution, sporrade till handling av de heroiska kvinnliga arbetarna. Februarirevolutionens emblem blev den internationella arbetarklassens röda fana, som varit förbjuden under tsaren, men nu plötsligt kunde ses överallt i hela den ryska huvudstaden.
Revolutionens politiska kraft var inte de borgerliga liberalerna eller utländska ”demokratier” utan den socialistiskt influerade arbetarklassen i Ryssland som drog med sig andra förtryckta skikt.
Men detta är något som representanter för den borgerliga liberalismen – då och nu – har arbetat ihärdigt för att skymma, för att felaktigt försöka ta åt sig äran.
Petrograds arbetarkvinnor gav revolutionen dess första gnista i februari. Sedan 1911 hade Internationella kvinnodagen den 8 mars (den 23 februari i den gamla ryska kalendern) etablerat sig inom den ryska arbetarklassen som en dag av möten och protester. Med kraftiga prisökningar och utbredd matbrist, förvärrade av kriget och spekulanternas hamstring, hade kvinnodagen 1917 en explosiv egg.
Situationen påminde om senare revolutionära omvälvningar i Tunisien och Egypten, som av kapitalistiska kommentatorer först betecknades som ”brödupplopp”.Kvinnorna utgjorde en tredjedel av arbetskraften i Petrograd och deras roll i ekonomin hade ökat markant under kriget.
Sedan revolutionen 1905 hade det varit en tydlig politisering av kvinnliga arbetare med ett antal viktiga strejker inom tobaks- och textilindustrin där ett stort antal kvinnor var anställda.
Bolsjevikpartiet betonade organisering bland kvinnliga arbetare och startade 1913 en särskilt tidning för kvinnor (den förbjöds senare av krigscensuren).
En hemlig polisagent skrev i en anmärkningsvärt korrekt rapport i februari: ”Dessa mödrar, utmattade av att köa i all oändlighet och efter att ha lidit så mycket av att titta på sina halvt svältande och sjuka barn, är kanske mycket närmare en revolution än herrarna Miljukov, Roditjev och kompani [ledare för de liberala kadeterna], och naturligtvis är de mycket farligare” (ur boken The Fall of the Romanovs av Mark Steinberg och Vladimir Khrustalev).
I en rörelse underifrån, som Trotskij påpekade tog även bolsjevikiska aktivister på sängen, gick flera tusen kvinnliga textilarbetare ut i strejk den 23 februari och uppmanade sina manliga kamrater. ”Ned med kriget: Ner med höga priser! Ner med hunger! Bröd till arbetarna” – dessa var de slagord som referades av en bolsjevikisk arbetare som hörde kvinnorna närma sig hans fabrik från gatan nedanför. I slutet av dagen hade runt 90 000 anslutit sig till strejken och följande dag hade deras antal fördubblats.
Dessutom hårdnade rörelsens politiska stämning, sporrade av medvetet ingripande från socialistiska aktivister, många med i eller stod nära bolsjevikerna, som ställde kraven på bröd i skuggan av slagord mot tsarens diktatur och med en medveten plan för att sprida strejken och fraternisera med soldaterna. Den 25 februari var nästan alla fabriker i Petrograd stängda, liksom många affärer och tjänstearbetsplatser. Studenter, tjänstemän och lärare anslöt sig till arbetarna på gatorna.
Följande dag gjorde regimen ett tillslag med massarresteringar av arbetaraktivister och order till armén att skjuta på demonstranterna. ”Det är en huliganrörelse”, skrev tsarinan Alexandra till sin man. ”Unga pojkar och flickor springer omkring och skriker att de inte har något bröd … och sedan arbetare som hindrar andra från att arbeta.”
Sammandrabbningar och skottlossning fortsatte följande dag, men spänningarna inom armén, som var söndersliten av samma tryck i resten av samhället exploderade i myteri.
De första regementena gjorde uppror mot sina officerare, vilket ledde till en dominoeffekt. Under natten den 27 februari hade hela Petrogradgarnisonen på 150 000 man, den enda makt som stod mellan tsaren och revolutionen, smält bort. På morgonen den 28:e stod det klart att ingenting kunde rädda regimen. Tsaren abdikerade den 1 mars.
Radikaliseringen av de meniga soldaterna var produkten av tre år av ett fruktansvärt krig. I början av 1917 deserterade 34 000 soldater i månaden. Med 3,8 miljoner döda drabbades Ryssland av den högsta dödssiffran av alla stridande länder. Medan februarirevolutionen inte var oblodig, den krävde 1 443 liv, var detta ett litet antal mätt mot krigets blodbad. (Dödssiffran var dock mycket högre än under oktoberrevolutionen, då arbetarklassen var mycket bättre förberedd).
Tsarismen härskade över ett stort imperium med en stor byråkrati och militärapparat. Nikolaj II, den sista tsaren, var känd som ”Nikolaj den blodige” efter de många massakrerna under hans styre och särskilt förtrycket för att återställa regimens kontroll efter 1905 års revolution. Repressionen skördade 48 000 människoliv enbart mellan oktober 1905 och april 1906, enligt den tyska historikern Manfred Hildermeier.
Skrämmande pogromer släpptes loss mot den judiska befolkningen – tsaren och hans familj var religiösa fanatiker och inrotade antisemiter. Nikolaj II ansåg 1905 års revolution hade styrts av ”judendomens destruktiva hand”. Han trodde att hans farfar, Alexander II, hade mördats av samma judiska konspiration.
Winston Churchill utvecklade liknande ”teorier” om judarna som orsaken till den ryska revolutionen, detsamma gjorde Hitler och nazisterna. Faktum är att tsarens rasistiska milis, de Svarta hundradena, var en prototyp för nazisterna och andra fascistiska partier.
Av rädsla för att arbetarklassen och inte de själva skulle bli den starkaste kraften när tsarens envälde var brutet, var de ryska liberalerna oförmögna att utmana tsarismen och dess förtryckarapparat. Under februarirevolutionen var de förlamade av rädsla.
Att de inom några dagar skulle bilda en regering och tala om att ”försvara revolutionen” fanns inte i deras föreställningsvärld. En ledamot i duman (Rysslands pseudoparlamentet) beskrev stämningen i februari inför revolutionen: ”De deputerade vandrar runt som utmärglade flugor. Ingen tror på någonting. Alla har tappat gnistan. Alla känner och har vetskap om sin maktlöshet. Situationen är hopplös” (Steinberg och Khrustalev).
Detta besvarar lögnerna från dagens antikommunistiska historiker som falskt tillskriver ledningen av februarirevolutionen till sina egna ideologiska förfäder, och döljer den socialistiskt inspirerade arbetarklassens avgörande roll.
Ingen annan än Miljukov, ledaren för det borgerliga kadetpartiet, säger emot denna förvanskning av historien: ”Vi ville inte ha denna revolution. Vi ville särskilt inte att den skulle ske under kriget. Och vi kämpade desperat för att detta inte skulle hända.” (Le Blanc: Lenin och det revolutionära partiet).
Men den ryska kapitalismen lyckades – om än tillfälligt – ”kapa” februarirevolutionen som de inte hade spelat någon roll i. Detta berodde på den ryska arbetarklassens bristande politiska och organisatoriska beredskap. En kapitalistisk provisorisk regering med en extremt instabil grundval bildades.
Genom att dölja den ryska revolutionens verkliga lärdomar håller högerns historiker ett öga inte bara på det förflutna utan också på framtiden. Det kapitalistiska etablissmanget känner med rätta att nya revolutionära omvälvningar är på väg, och fruktar ingenting mer än att arbetare och ungdomar återskapar en rörelse baserad på de verkliga socialistiska idéerna från den ryska revolutionen och Lenin och Trotskij.
Idag är kapitalismen i en fruktansvärd kris över hela världen som framgår av trumpismen framväxt och det faktum att åtta superrika plutokrater äger lika mycket som den fattigaste hälften av mänskligheten.
Prokapitalistiska historiker beskriver februari som en ”bra” revolution som etablerade demokratin i Ryssland, men som därefter underminerades och störtades av en ”dålig” revolution i oktober, då arbetarklassen under ledning av bolsjevikerna tog makten.
Richard Pipes, en tidigare rådgivare till president Reagan, som har skrivit flera böcker om den ryska revolutionen, är typisk för denna skola. I en intervju förra året sade Pipes att han planerade att fira februarirevolutionen men ”helt ignorera” oktober.
På samma tema säger historikern Orlando Figes att februari var ”den verkliga revolutionen” medan oktober var en ”statskupp”.
Dessa experter önskar dölja det faktum att arbetarklassen gjorde båda revolutionerna, som i själva verket var olika stadier av samma revolution.
För att demonisera bolsjevikerna och oktoberrevolutionen, överdriver Figes februariregimens demokratiska landvinningar: ”Med hisnande hastighet antog den provisoriska regeringen en bländande rad reformer under våren 1917. Över en natt förvandlades Ryssland till det ’friaste landet i världen’ (Lenin)”. Men vad Lenin skrev var att ”Ryssland är nu det friaste av alla krigförande länder” (Lenins aprilteser), men att revolutionens resultat inte var en följd av den borgerliga regeringens politik. ”Bakom en skärm av revolutionära fraser utser denna regering anhängare av den gamla regimen till nyckelpositioner”, varnande också Lenin.
Arbetarklassen i Ryssland förstod bara alltför väl att dess nyvunna demokratiska rättigheter hade uppnåtts genom kamp. Dessa friheter togs snarare än ”beviljades” av regeringen. Det var styrkan i arbetarorganisationerna och särskilt sovjeterna (arbetarnas rådsorgan)som förhindrade den provisoriska regeringen att i allians med resterna av tsarregimen rulla tillbaka dessa vinster (något som de skulle göra allt för att försöka, vilket framgick av högerns kuppförsök av general Kornilov i augusti).
Exempelvis regeringens frigivning av politiska fångar bekräftade bara det som redan hade inträffat, då arbetare och soldater själva öppnat fängelsecellerna.
När det gäller löftet om allmän rösträtt, förblev detta på papperet. Regeringen använde löftet om val till den utlovade konstituerande församlingen för att skjuta upp massornas krav på jordreform och ett slut på kriget.
Den provisoriska regeringen själv valdes aldrig, utan utsågs av duman, som valdes i ett ”val” där endast en av sex vuxna hade rösträtt.
På den tiden hade mycket få kapitalistiska länder allmän rösträtt, med Nya Zeeland och Finland som anmärkningsvärda undantag – det senare som en direkt följd av 1905 års ryska revolution. I de stora kapitalistiska ”demokratierna” som USA och Storbritannien, liksom i större delen av Europa, var det inte förrän efter oktoberrevolutionen 1917 och de revolutionära chockvågor denna detonerade runt om i världen, som de kapitalistiska regimerna tvingades gå med på fullständig rösträtt.
Kvinnor i Frankrike och Grekland vann inte rösträtt förrän efter andra världskriget och för afroamerikaner i USA skulle det ta ytterligare två årtionden. Överallt har demokratiska rättigheter vunnits genom masskamp, och den ryska revolutionen 1917 spelade en avgörande roll för att föra denna kamp globalt.
Det var först efter februari, när revolutionen var ett faktum, som kapitalisterna internationellt konverterade till ett ”demokratiskt” Ryssland. Det brittiska parlamentet, som mestadels bestod av protsaristiska liberala och konservativa politiker, röstade nu hycklande för att skicka sina ”hjärtliga gratulationer” till det ryska folket. Bara ett år tidigare hade den brittiska regeringen utnämnt Nicholas II till hedersfältmarskalk i den brittiska armén. Storbritanniens ”fria press” hade varit särskilt extravaganta i berömmet av den ryska diktatorn.
Efter att ha hamnat fel i februarirevolutionen fejkade nu kapitalistiska regeringar sitt stöd för ”demokrati” i Ryssland, så länge kapitalistism och imperialistiska militära allianser fortsatte att gälla.
Den provisoriska regeringen var förlamad från början. Den kunde inte lösa något av de stora problemen i det ryska samhället: kriget, ekonomisk kollaps och viktigast av allt, jordfrågan (jord till dem som brukar den). Avgörande för revolutionen var återkomsten i en ännu större skala av sovjeterna, som var rotade i erfarenheten från den misslyckade revolutionen 1905.
Petrogradsovjeten hade 3 000 delegater som valts från de flesta fabriker och arbetsplatser. Delegaterna hade inga ekonomiska privilegier och kunde omedelbart avsättas eller väljas om, vilket gör detta till det mest demokratiska politiska systemet någonsin och ett embryo till en arbetarregering. Sovjeterna växte fram över Ryssland, även bland soldaterna och massorna på landsbygden.
Ett tillstånd av ”dubbelmakt” existerade mellan februari och oktober, något som i en eller annan form manifesteras i alla revolutioner. Som Gutjkov, den nya krigsministern erkände: ”Regeringen har tyvärr ingen verklig makt: trupperna, järnvägarna, post och telegraf är i händerna på sovjeten. Den enkla sanningen är att den provisoriska regeringen existerar endast så länge som sovjeten tillåter det. ”
Arbetare visade instinktivt sin fientlighet mot den nya regeringen som bestod av några av Rysslands rikaste affärsmän och markägare. Men arbetarna kontrollerades av sin egen ledning, särskilt ”moderata” mensjeviker och socialistrevolutionärerna, som i februari hade en överväldigande majoritet i sovjeterna.
Bolsjevikerna hade bara två procent av rösterna i sovjeten i Petrograd direkt efter februari (deras representation skulle öka kraftigt och vinna en majoritet i september). Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna använde sin dominerande ställning till att understödja den nya kapitalistiska regeringen och skapa illusioner om den.
”Massornas revolutionära tendenser, även vid tidpunkten för februarirevolutionen, överensstämde inte alls med de småborgerliga partiernas kompromisstendenser. Proletariatet och bönderna röstade för mensjevikerna och socialistrevolutionärerna inte för att kompromissa, utan som motståndare till tsaren, kapitalisterna och godsägarna. Men genom att rösta på dem skapade de en mur mellan sig själva och sina egna mål. De kunde inte gå framåt utan att stöta in i denna mur uppförda av dem själva, och riva ner den” Trotskij: Ryska revolutionens historia).
Mensjevikerna och socialistrevolutionärernas högerflygel höll fast vid tron att detta var en kapitalistisk revolution – eftersom Ryssland var en efterbliven och till övervägande del bondeekonomi. Därför, hävdade de, var det nödvändigt för arbetarklassen och dess partier att stödja en kapitalistisk regering och undertrycka sina egna krav. Detta var ett av de tidigaste yttringarna av den så kallade ’stadieteorin’ – ett kännetecken för de stalinistiska kommunistpartierna sedan dess.
I Kina, Spanien, Chile, Iran och andra länder, har fantastiska revolutionära möjligheter förstörts till följd av att man följt den misslyckade mensjevikiska ”stadie”-metoden snarare än den framgångsrika bolsjevikiska strategin från 1917.
Men den ryska arbetarklassen hade tack och lov förstått den marxistiska teorin mycket bättre. I vår egen tid kommer allt fler arbetare och ungdomar att förstå dessa viktiga lärdomar och återupprätta socialismen som ett kraftfullt massalternativ till kapitalismen. ■
