Femte generalstrejken på tre år i Portugal

2013-07-02 17:58:44




Den 27 juni var det ännu en generalstrejk i Portugal, den femte på två och ett halvt år. Det var den fjärde generalstrejken mot den två-åriga högerkoalitionsregeringen (PSD/CDS) och bara den fjärde sedan revolutionen i april 1974 som enade båda fackföreningsorganisationerna (det större CGPT och det minde UGT) till strid.

Generalstrejken är kulmen på den ökade kampvågen de senaste månaderna, efter den enorma massdemonstrationen den 2 mars och oräkneliga strejker och protester i enskilda sektorer och arbetsplatser. Med denna strejk har portugisiska arbetare och ungdomar avfärdat de tveksamheter som cyniker haft om deras vilja och målmedvetenhet att kämpa mot Trojkans och regeringens brutala attacker. De senaste åren har det portugisiska folket entusiastiskt gripit alla möjligheter till kamp och motstånd som uppdagats. Trots deras svåra vardagssituation och den utbredda fattigdomen i landet är de målmedvetna och innehar en hög kampvilja. Den avgörande frågan är nu om den här uppvisningen i kraft och energi, som tidigare gånger blir till inget eller om det blir starten för den kamp som kommer fortsätta samt eskalera till dess att Trojkans regering besegras. Det skulle öppna upp ett nytt kapitel i landets historia.

Generalstrejken var återigen en framgång genom att den lamslog landet. Inga officiella siffror finns än, men man tror att över 80 procent av arbetarna deltog på strejkerna. Officiella siffror för enskilda företag i nyckelsektorer för ekonomin (som transport, hälsa, utbildning, industri och så vidare) visar att mellan 70-100 procent av dessa områden stod still. Många från den privata sektorn deltog. Framgången kan förklaras inte bara av de enorma åtstramningar som införts den senaste tiden utan också av en ökad kampvåg den senaste månaden. Den 25 maj var det massdemonstrationer och förra veckan valdes ett nytt ledarskap till UGT-facket baserat på en ökad radikalism och vissa begränsade brytningar med den extrema kollaborationismen av det avgående Proenca-ledarskapet. Det nya ledarskapet med Carlos Silva utlyste initialt en generalstrejk för offentlig sektor den 27 juni som senare CGTP slöt upp till, vilket ledde fram till den här gemensamma generalstrejken.

En viktig faktor var också lärarnas kamp, en av de mest attackerade områdena inom offentlig sektor. De hade en väldigt framgångsrik strejk under examensperioderna vilket kulminerade i en massdemonstration, den största sedan 2008 när landet skakades av en enorm kampvåg från lärarna. Den kampen lyckades få regeringen att backa från de mest hatade attackerna de planerat vilket gav ett lyft i självförtroendet, en nyckelfaktor i att göra generalstrejken i torsdags till en stor framgång. Viktig var också kampen av postarbetarna från CTT mot stängningarna av hundratals kontor och de många privatiseringar som genomförts. De lyckades hålla öppet flera kontor genom strejker och ockupationer de senaste veckorna och var under generalstrejken en av de starkaste områdena.

Tyvärr speglade inte torsdagens demonstrationer den sanna styrkan av strejken, och det beror på att vänstern och fackföreningsrörelsen inte mobiliserade i den grad som behövdes. Faktum är att skikt inom fackens byråkrati i åratal har motsatt sig att utlysa demonstrationer på strejkdagar genom att säga att ”det är inte rätta tillfället just nu”. 2011 var det för första gången en demonstration som utlystes samma dag som en generalstrejk, detta till stor del tack vare trycket från nya rörelser som pressade på tillsammans med medlemsbasen inom fackförbunden. Detta togs dock aldrig på allvar och det var ingen riktig mobilisering till de demonstrationerna.

Varför är det då så viktigt att organisera massdemonstrationer till de dagar då det är generalstrejker? Varför är det så viktigt att kombinera det med starka strejkvaktskedjor på arbetsplatserna? Därför att en strejk är ingen semester, det är en tid av kamp och handling, där arbetare samlas tillsammans och blir medvetna om sin samlade styrka. En arbetare som stannar hemma under strejker kommer inte att utveckla sin medvetenhet om den kollektiva styrkan hos arbetarklassen som är så viktig för kampens framgång. Men en arbetare som deltar i strejkvaktskedjor och tillsammans med sina arbetskamrater försvarar strejken för att senare under dagen delta på massdemonstrationer där man kan känna den enorma kollektiva styrkan hos arbetarklassen är något helt annat och otroligt viktigt. Demonstrationer är också ett tillfälle att visa samhället i stort en kämpande och synlig strejk samt ett område där arbetarnas krav (också mot de konservativa planerna mot deras fackledningar) kan ges ett högljutt och kämpande uttryck.

Att organisera massdemonstrationer under pågående strejker är därför inte bara möjligt, med hjälp av en allvarlig mobilisering där transportarbetare kan organisera sig för att ta människor till demonstrationen, utan också önskvärt. Exempel från andra länder såsom Grekland och Spanien (där över fyra miljoner människor sägs ha gått ut på gator och torg under generalstrejken 14 november 2012) är bevis på detta. Nu behöver vi klargöra det för våra fackföreningsrörelser.

Generalstrejken den 27 juni kan inte vara ett ändamål i sig själv. Trots att det är den femte på mindre än tre år kommer den inte bara genom sig själv vara nog för att uppnå sitt huvudmål: att fälla regeringen. Därför borde generalstrejken vara en del i en plan av handlingar som upprätthåller mobiliseringen, sprider kampen, länkar de tusentals lokala strider som finns till en nationell och internationell skala, radikaliserar dem och baserar dem på kampen för ett tydligt alternativ till Trojkan-regeringarnas åtstramningar. Strejken utmärker sig från de andra eftersom det åtminstone från CGTP kallades till generalstrejk under parollen “fäll regeringen”. Men, om CGTP som organiserar den mest avgörande kraften i det portugisiska samhället (den största delen av den organiserade arbetarklassen) är för att fälla regeringen så borde inte regeringen kunna sitta kvar vid makten. För att detta ska ske så måste en handlingsplan utformas för att ge kraften fullt uttryck och göra livet för regeringen omöjligt.

En sådan plan behöver vara demokratiskt utvecklad genom fackföreningar och sociala rörelser med ett aktivt stöd och deltagande från vänstern, genom offentliga möten och valda kommittéer på arbetsplatser, fabriker, skolor och föreningar. Sådana samlingar och kommittéer borde arbeta sida vid sida med fackföreningsrörelsen och inkludera dess aktivister. En sådan handlingsplan måste inkludera inte bara strejker – med längre generalstrejker, exempelvis 48 timmar – och massdemonstrationer, utan också andra mer radikala former av kamp som använts genom arbetarklassens historia och används internationellt, till exempel ockupationer av arbetsplatser och fabriker som hotas av nedläggning, bojkott av orättvisa straffskatter och gatublockader. Sådan kamp borde bara avslutas när regeringen faller, Trojkan är utsparkad från landet och en alternativ regering för och av arbetarna ersätter den. Som ett nästa steg borde en ny generalstrejk på 48 timmar omedelbart förberedas för och mobiliseras till.

Vi inser svårigheterna av att organisera längre strejkaktioner och den påverkan det har på arbetares löner, men alternativet – att låta regeringen fortsätta styra – är ett mycket sämre alternativ och därför kan vi inte tillåta det här styret att fortsätta. Detta lyfter frågan om fackföreningar som behöver skapa kampkapital för att kunna försörja arbetare och deras familjer under strejker, vilket är en nyckelfråga för framgången för dessa aktioner.

Regeringen är väldigt ostadig, då deras sociala bas av stöd är nästintill helt borta. Det är en olaglig regering som styr mot den konstitution den svor att försvara. Men kampen för att fälla regeringen ställer omedelbart frågan om vad för slags regering som borde ersätta den. Det så kallade “Socialistiska Partiet” (PS) är uppenbarligen inget alternativ, då de skrev på avhandlingen med Trojkan från första början och försvarar samma klassintressen som den nuvarande regeringen gör. Såsom resten av den internationella “socialdemokratin” är det ett parti med en “socialistisk” fasad men med en nyliberal policy. Vi behöver en regering av arbetare och unga som river upp avhandlingen, ställer in alla åtstramningar och börjar implementera en policy som är i majoritetens intressen, att vägra betala skulderna och förflytta rikedomar, banker och nyckelområden av ekonomin till offentligt ägandeskap som är demokratiskt planerad för att reparera ekonomin och levnadsförhållandena för människor. En sådan regering är möjlig. Vänstern – Kommunistiska partiet och Left Bloc – har tillsammans konsekvent fått över 20 procent i opinionsundersökningar som nyligen genomförts. Tillsammans med kampen från facken och sociala rörelser har det potential att bli en kraft som kan kämpa för styret. En sådan enad front, baserad på ett socialistiskt program som verkligen kan svara på kapitalismens kris skulle egga samhället till kamp och ge konkreta perspektiv för ett verkligt alternativ till arbetare och fattiga i Portugal.

Gonçalo Romeiro, Socialismo Revolucionário (CWI Portugal)