När det finska arbets- och näringsdepartementet och bolaget Fennovoima kom till Luleå i veckan för att informera om sitt planerade kärnkraftbygge i Pyhäjoki, på finska sidan av Bottenviken, möttes man av protester. Oron har inte blivit mindre av att bolaget har bytt leverantör till ryska Rosatom, som också blir storägare i bolaget.
Det formella skälet för besöket var den nya miljökonsekvensbeskrivning (MKB) som bolaget gjort och som enligt Esbokonventionen ska kommuniceras även i grannländerna. Att bolaget, trots att de inte har nå-
gon skyldighet, ordnade dessa möten för allmänheten, visar på en ökande oro över den växande opinionen mot kärnkraft.
MKB:n, som bolaget själv har genomfört, har stora brister. Antagandena om ”allvarlig olycka” följer på ett skrämmande sätt Tage Danielssons sketch om kärnkraft efter olyckan i Harrisburg, USA, som inträffa-
de för ganska exakt 35 år sedan, i mars 1979: ”Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.”
Den finska regeringen har beslutat att kärnkraftverk som riskerar större utsläpp än 100 TBq Cesium-137 (och motsvarande mängd andra radioaktiva ämnen) inte får byggas. Resultatet är att MKB:n bara räknar på ett utsläpp på 100 TBq eftersom ”den finska regeringen har ju bestämt att större utsläpp får det inte bli”. I Tjernobyl 1986, en katastrof orsakad av att en av kärnkraftverkets reaktorer exploderade, släpptes ca 500 TBq ut medan det i Fukushima är mer oklart hur mycket radioaktiva ämnen som släpptes ut.
Förmodligen har mindre mängder släppts ut i luften, men betydligt mer av andra radioaktiva ämnen i vattnet – där det dock på grund av utspädningseffekten möjligtvis gör mindre skada än om det faller ned på mindre områden i samband med regn.
Skandalöst är det också att MKB:n förutsätter att om ett kärnkraftverk INTE byggs, kommer det till 80 procent att ersättas med smutsig koldioxidutsläppande kolkraft. Inte ett ord om förnybara alternativ.
Kärnkraftens egna utsläpp, som till stor del skapas vid uranbrytningen, finns inte med i MKB:n eftersom utanbrytningens konsekvenser ”bedöms och regleras i vart och ett land enligt den egna lagstiftningen”. MKB:n saknar alltså en livscykelanalys eftersom de planerar att låta den smutsigaste verksamheten ske någon annanstans.
När tyska EON hoppade av Fennovoimaprojektet startade en febril jakt på nya investerare. I december slöts avtal med halvstatliga ryska Rosatom, som förutom att leverera reaktorn blir storägare i bolaget.
Precis som i Japan är risken överhängande för att vinstintresset kommer att gå före säkerheten. I värsta fall kan det sluta med en katastrof. Kampen mot kärnkraften måste fortsätta – för förnybara alternativ som byggs upp genom offentliga investeringar och förstatliganden av de stora energijättarna. ■
