Fi på frammarsch – en socialistisk analys

2014-05-21 17:44:48

foto: Natalia Medina
Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt initiativ. Att Fi inte vill utmana det kapitalistiska systemet är en allvarlig brist i deras politik, då det systemet göder kvinno­förtrycket.

På bara några månader har Feministiskt initiativ (Fi) vuxit explosionsartat och har idag 14 000 medlemmar. I de senaste opinionsmätningarna varierar deras stöd mellan cirka tre och fyra procent, vilket gör dem till en spelare att räkna med såväl i söndagens EU-parlamentsval som i valet till riksdagen i höst.

De senaste veckorna har det dock stormat en del kring Fi i vänstermedia, inte minst sedan två av partiets riksdagskandidater deklarerat att partiet arbetar för en ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”. Många undrar nu vad Fi egentligen står för och om de alls kan utgöra ett alternativ för arbetarklassens kvinnor och andra som vill stå upp för sina rättigheter. Offensiv tar en titt på det rosa partiets utveckling och politik.
Sedan Fi bildades 2005 har de hittills inte nått några större framgångar i riksdagsvalen. Röste­talet på 0,7 procent i valet 2006 sjönk till endast 0,4 procent 2010. Skillnaden inför årets val förklarar talespersonen Gudrun Schyman med att de nu har med sig en hel folkrörelse. Det stämmer onekligen! Partiets satsning på ”homepartyn” som organiseras av intresserade personer själva har vuxit till riktiga stormöten och det finns idag runt femtio aktiva lokalföreningar över hela landet. I Stockholm deltog 4 500 personer i Fi:s egna 1-majtåg i år samtidigt som de i Göteborg samlade nära dubbelt så många deltagare som Socialdemokraternas tåg. För ett parti utan någon enda betald partifunktionär och vars inkomster – utöver ett lokalt partistöd i Simrishamn där partiet har fyra mandat på 45 400 kronor årligen – endast bygger på donationer är det imponerande.

Vad är det då som gör att det feministiska partiet lockar så många just nu? Det var i slutet av januari i år som strömmen av nya medlemmar tog fart på allvar. En del av förklaringen stod då att finna i att många feminister blev upprörda över hur feminismen beskrevs i Belinda Olssons program Fittstim – min kamp. Bara några timmar efter att programmets första avsnitt visats i SVT fick Fi 70 nya medlemsansökningar. Men att intresset hållit i sig i flera månader och fortfarande ökar kan inte enbart förklaras av vare sig stundande val eller enskilda mediahändelser. Snarare handlar det om att allt fler fått nog av den växande ojämlikheten, sexismen och rasismen.
Under Reinfeldts tid vid makten har klyftan mellan mäns och kvinnors årsinkomster ökat från 45 000 kronor till 63 000 kronor. Skattesänkningspolitiken har gjort att män som tjänar bättre och i högre grad arbetar heltid får en större del av kakan medan attackerna på exempelvis sjukförsäkringen har drabbat kvinnor hårdare. Privatiseringarna i välfärden slår hårt mot kvinnor på flera sätt.  Bemanningen är generellt sämre, och belastningen på personalen därmed högre, hos de privata välfärdsföretagen. Var tionde skattekrona till dessa företag går till vinster, enligt en beräkning som Vänsterpartiet har gjort utifrån statistik från Statistiska centralbyrån. Sammanlagt handlade det om nära 9 miljarder kronor år 2010 vilket exempelvis hade räckt för att anställa 22 000 undersköterskor.
Attackerna på välfärden har skett parallellt med en ökning av de rent fysiska attackerna på feminister och antirasister. Vi ser ett hårdnande samhällsklimat där kvinnor som tar plats i den offentliga debatten utsätts för hotbrev och näthat. Nazistiska våldsattacker på vänsteraktivister avslöjar att hotet är ytterst reellt, samtidigt som demonstrationen i Kärrtorp den 22 december visar på en fantastisk kampvilja mot fascism.
Under hösten och vintern växte sig även en rörelse mot våldtäkter stark över hela landet med krav på en samtyckeslag. Startskottet var den så kallade FATTA-kampanjen som under förra sommaren samlade in 150 berättelser från personer som utsatts för sexuellt våld. Syftet var dels att bredda förståelsen i samhället för vad en våldtäkt kan vara, dels att kräva ett rättsväsende som fokuserar på vad den anklagade gjort för att försäkra sig om att det funnits samtycke snarare än att ifrågasätta hur offret betett sig.

De rödgröna riksdagspartiernas oförmåga att organisera gräsrots­kamp mot det borgerliga systemskiftet och dess effekter, liksom det faktum att de två blockens politik tycks alltför lika varandra, visar på det akuta behovet av ett alternativ. Sannolikt är det just därför så många nu söker sig till Fi. Även om de inte varit medarrangörer har de visat upp sig med talare på flera av årets stora demonstrationer, exempelvis till stöd för en samtyckeslag i januari i Stockholm samt flera av de demonstrationer som ordnades efter den nazistiska knivattacken i Malmö på 8 mars.
Från att ha varit ett parti vars politiska aktivism kunde sammanfattas med enpersonsaktioner, där Gudrun Schyman brände upp pengar för att uppmärksamma löneskillnaderna mellan könen eller köpte aktier i olika börsbolag för att kunna lyfta frågan om könskvoterade styrelser på bolagsstämmorna, har de nu börjat inse vikten av folkrörelseorganisering och fokus på antirasism.
På sin kongress 2013 tog Fi ställning för en non-profitprincip i välfärden. Denna fråga, liksom 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön och rätt till heltid, fanns med bland partiets främsta paroller på 1 maj i Stockholm. Inför EU-valet har man den klatschiga parollen ”Ut med rasisterna – in med feministerna” och toppnamnet på valsedeln, Soraya Post, är en tydligt profilerad förkämpe för att förbättra situationen för romer i Europa.

Ideologiskt sett har Fi den intersektionella feminismen som utgångspunkt. Intersektionalitet är ett begrepp som börjat etableras inom genusforskningen i Sverige under de senaste 10 åren och handlar om att betona hur olika förtryck såsom sexism, rasism och klass samverkar. Det handlar inte, som det ibland påstås, om att peka ut vilken grupp det är ”mest synd om” utan snarare om att visa på vilka motsättningar som samhället skapar även inom förtryckta grupper.
Feminister med en intersektionell utgångspunkt brukar därför föredra ord som ”solidaritet” framför ”systerskap”, eftersom de menar att det senare klingar falskt på grund av exempelvis klasskillnader kvinnor emellan.
När det kommer till klassfrågan visar sig dock Fi:s analys brista. Första kapitlet i partiprogrammet, Välfärd som verktyg, inleds med följande formulering:
”Feministiskt initiativ har en vision om ett samhälle där alla kan färdas väl genom livet. Det kräver att samhället i alla avseenden beaktar de mänskliga rättigheterna och tryggar rätten till hälsa, arbete, bostad, utbildning, social omsorg och trygghet. Politiken ska användas för att säkra människors lika möjligheter och utfall oavsett kön, hudfärg, etnicitet, klasstillhörighet, sexualitet, funktionsförmåga eller könsidentitet.” (artikelförfattarens kursivering).
Det blir en tankevurpa då de placerar ”klasstillhörighet” som en kategori bland övriga som de vill motverka diskriminering utifrån. Klass handlar nämligen om just det, att alla inte har samma möjligheter till sådant som arbete, utbildning och trygghet. Ett samhälle där möjligheterna och utfallen vore lika vore helt enkelt inte längre något klassamhälle, och därmed finns ingen klasstillhörighet att tala om (däremot skulle människor med all sannolikhet fortfarande att ha en viss färg på huden och en viss köns­identitet även om det inte längre gav upphov till särbehandling!).

Istället för abstrakta tal om klasstillhörighet pekar socialistiska feminister på nödvändigheten av att människor ur arbetarklassen tar kollektiv kamp för att en samhällsförändring ska uppnås. Den slutsatsen bygger inte bara på att vi upprörs över förtrycket (det gör vi visserligen) utan framför allt på att vi ser arbetarklassen som den nödvändiga faktor som genom organisering skulle kunna rubba det ekonomiska systemet, med hotet om strejk och i förlängningen revolution som maktmedel.
I vår brokiga klass ryms offentliganställda, unga med osäkra anställningar, papperslösa, deltidsarbetande småbarnsmammor, heterosexuella, rullstolsburna, tredje­generationsinvandrare, trans­personer, arbetslösa med flera. Precis som Fi påpekar överlappar kategorierna varandra – och en intersektionell förståelse för detta är av högsta vikt för att kampen ska bli framgångsrik – men vad som förenar är att vi alla skulle tjäna på att avskaffa den kapitalism som låter några få göra vinster på övrigas arbete.
Fi lyfter idag många bra krav på reformer och har en radikal samhällskritik, men sammantaget saknar de tyvärr både program för varifrån pengarna ska tas och strategier för hur de vill utmana den ekonomiska makten.
En verklig systemkritik skulle vara att peka på hur de samlade aktieutdelningarna från börsbolagen i Sverige exempelvis väntas landa på mellan 150 och 250 miljarder kronor i år, enligt en sammanställning gjord av nyhetsbyrån TT i mars. Det är att jämföra med den årliga nettokostnaden för all hälso- och sjukvård i samtliga landets landsting på strax över 200 miljarder kronor, och att de tjugo största bolagen lägger hela två tredjedelar av sin vinst på utdelningar istället för på investeringar. Detta ligger i det ekonomiska systemets natur, eftersom ett företag som väljer att minska utdelningarna skulle se sin värdering på börsen sjunka, något som leder till slutsatsen att systemet måste ändras i grunden.
I en artikel i Fria Tidningen den 26 april i år gick Veronica Svärd och Kenneth Hermele (Fi) ut med att partiet arbetar för en ”kapitalism med ett mänskligt ansikte” och en ”bättre fungerande global kapitalism”.
Marxistiska feminister menar att kapitalismen är ett system av inneboende motsättningar som aldrig kan fungera särskilt väl, något som de senaste årens ekonomiska kris i Europa och USA har visat med all tydlighet. Vid de få tillfällen som kapitalismen har visat upp en något ”mänskligare” sida har det skett tack vare massiv kvinno- och arbetarkamp. Gång efter annan har reformerna också snabbt tryckts tillbaka så fort rörelserna underifrån tappat kraft. Rasismen, som Fi så tydligt vill avskaffa, är också intimt sammanvävd med det kapitalistiska system som bygger på att så splittring mellan människor för att hårdare kunna utnyttja vissa.

”Kapitalism” nämns ett par gånger i Fi:s partiprogram, men endast i termer av ”normer” samt en kritik av riskkapitalisternas vinster. Detta är något annat än den före detta partistyrelsemedlemmen Tii­na Rosenbergs tal om behovet av klassperspektiv och rent av avskaffande av kapitalismen. Rosenberg lämnade styrelsen hösten 2005 efter en massiv medial hetsjakt, där en av orsakerna var att hon inte trodde på idén att ena höger- och vänsterfeminister inom samma parti.
Det är dock den väg partiet nu valt att gå, även om de säger sig föredra en rödgrön framför en Alliansregering i höst. Enligt YouGovs majmätning kommer hela fyra av tio av partiets väljare från det blå blocket, främst från Folkpartiet.

Själva förklarar Fi sitt val att stå utanför höger-vänster-skalan med att de även vill utmana demokratins traditionella former. Sett utifrån verkar partiet ha en minst sagt tillåtande organisation. På sin hemsida informerar de villigt om att medlemskap i både Fi och ett annat parti samtidigt är tillåtet och utöver de lokala medlemsgrupperna kan medlemmar fritt bilda tematiska medlemsgrupper kring specifika frågor där deltagarna kan syssla med så kallad politikutveckling. I dagsläget finns två sådana grupper kring djurrätt respektive klimatfrågor.
Denna inställning, att vilja gå utanför ramarna för traditionell partiorganisering och stå för nya former, kan vara en orsak till att även många med vänstersympatier attraheras av partiet, trots den otydliga politiken.
S-debattören Göran Greiders uppmaning till Fi-väljare att istället rösta rödgrönt i höst för att säkerställa ett regeringsskifte är kanske överspelad med tanke på att partiet nu definitivt har en chans att nå över de magiska fyra procenten. Greiders resonemang visar dock på hur Socialdemokraterna ensidigt inriktar sig på frågan om den parlamentariska makten. För oss socialister och feminister som i alla år organiserat protester mot högerpolitik är det dock uppenbart att det krävs mer än att bara byta färg på regeringen för att stoppa systemskiftet.

På nittiotalet var det en socialdemokratisk regering, stödd av Vänsterpartiet där Gudrun Schyman då satt som partiledare, som stod för massiva nedskärningar och skattehöjningar på sammanlagt 114 miljarder kronor mellan åren 1994 och 1998. Ett parti som representerar arbetarklassen kan aldrig rösta för sådana attacker, utan vägen framåt borde istället vara att använda sin parlamentariska plats som en plattform för att bygga kampen underifrån och utmana kapitalismens ramar. Hur Gudrun skulle agera om hon återigen kommer in i riksdagen återstår att se.
Till dig som frågar Rättvisepartiet Socialisterna om vårt taktiska tips för att uppnå politisk förändring säger vi: Organisera dig och delta i kampen! ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!