Finska regeringstrojkan i EU-trojkans fotspår

2015-06-12 10:40:26


Med denna regeringsbildning, bestående av Centerpartiet, Samlingspartiet och Sannfinländarna, är alla riksdagspartierna nedsmutsade av högerpolitik under denna eller den föregående mandatperioden.

Knappt hade bläcket börjat torka på den nya finska regeringens programförklaring innan protester bröt ut bland Finlands studenter. Regeringsprogrammet är ett frontal­angrepp på arbetarklassen. Dessutom utövar regeringen utpressning mot fackföreningarna för att tvinga igenom ett ”samhällsfördrag” med stora försämringar på arbetsmarknaden.
Juha Sipiläs koalitionsregering samlar det sämsta från de tre stora finska högerpartierna; Centerpartiets värdekonservatism, Samlingspartiets nyliberalism och Sannfinländarnas rasism.

Som Offensiv tidigare har rapporterat kunde dessa partier komma till makten efter ett enormt missnöje med den förra nedskärningsregeringen som leddes av Samlingspartiet  (finska Moderaterna), som under större delen av mandatperioden innehöll alla partier utom Centern och Sannfinländarna, inklusive Socialdemokraterna och Vänsterförbundet (Vänsterpartiet).
Regeringsprogrammet innehåller åtstramningar på 4 miljarder euro (37 miljarder kronor) fram till år 2019, och eftersom i princip inga skattehöjningar görs är nedskärningarna ännu större än under den förra regeringen och de största sedan krisen på 1990-talet.
Precis som i Sverige sänks inkomstskatten för dem som arbetar, medan pensionärer och arbetslösa får betala högre skatt. Dessutom har nedskärningarna en än mer tydlig klasskaraktär än under förra mandatperioden då de rika inte ens drabbas av symboliska försämringar. Istället sker brutala attacker på de som redan har drabbas hårdast: Pensionärer, sjuka, barnfamiljer och studenter.
 
Den vårdreform som den förra regeringen försökte genomföra återkommer nu i ny tappning, med nedskärningar i miljardklassen som följd.
Enorma nedskärningar på totalt 600 miljoner euro (5,6 miljarder kronor) görs inom utbildningssektorn trots vallöftet om att utbildningen inte skulle röras. För exempelvis Helsingfors universitet innebär nedskärningarna att flera hundra personer kommer att sägas upp som följd. Studenter drabbas också av att investeringsstödet för billiga hyresrätter begränsas, vilket skulle innebära en hyreshöjning på 30-50 euro i månaden (280-460 kronor) enligt YLE (finska SVT) den 29 maj.
Redan nu genomförs det dock skolnedskärningar i kommunerna, framförallt på grund av den minskning av statsbidragen  som den förra regeringen beslutade om. Biståndet skärs också ned med 300 miljoner euro (2,8 miljarder kronor) och den inkomstrelaterade A-kassan ska skäras ned med minst 200 miljoner euro (1,85 miljarder kronor).

Dessutom hotar regeringen med ytterligare 1,5 miljarder euro (14 miljarder kronor) i nedskärningar om inte facken går med på ett “samhällsfördrag” som ”sänker arbetskraftskostnaderna” med fem procent. Som ren utpressning lägger den nya regeringen under statsminister Juha Sipilä (Centtern) de värsta nedskärningarna på dem som har det allra sämst.
För kapitalistklassen är samhällsfördraget bara bonus när anställningstryggheten ska försämras och arbetstiden förlängas utan mer betalt. Och när justitie- och arbetsmarknadsministern Jari Lindström (Sannfinländarna) gick ut med att arbetsgivarna eventuellt kan få betala mer i sjukförsäkringsavgift var det EK (motsvarande Svenskt Näringsliv) som tillrättavisade honom och sade att ”förslaget strider mot regeringsprogrammet”.
Som morot för samhällsfördraget ”erbjuder” regeringen en ”Reinfeldsk” belöning i form av ytterligare sänkt inkomstskatt för dem som arbetar.
Regeringen försöker försvara det brutala nedskärningsprogrammet  med att man  agerar ”i fosterlandets intressen” genom ett ”spartalko” (talko är ett folkligt begrepp för hur grannar och vänner under festliga former hjälper varandra). Dessutom hotar Sipilä med en grekisk utveckling och EU-trojkan: ”Finland har bara två alternativ: att reformera sig själv eller att reformeras av andra”.

När det blir allt mer klart att de rika helt klarar sig undan försämringar blir Sipiläs tal om att ”Vi sitter alla i samma båt” extremt provcerande.
Enligt en utredning från Riksdagens informationstjänst ”gynnas de med de lägsta inkomsterna minst av regeringens skattereformer. De rikare (utom den rikaste tiondelen) gynnas mest”, enligt Hufvudstadsbladet den 2 juni.
Som svar på kritiken har Sipilä sagt att de ”rika ska visa solidaritet” genom att sänka sina löner och bonusar. Men föga förvånande visade YLE:s rundringning till tio finska storföretag att de inte hade några planer på att delta i något ”spartalko”.
Någon som ”sitter i samma båt” som regeringen är kapitalistklassen, som har blivit än mer aggressiv när den tydligare än på länge har fått ”sin” regering. Regeringen har redan lovat att avskaffa anställningstryggheten för nyanställda (avsked utan skäl kan nu ske i 12 månader istället för fyra).
Arbetsgivarna i EK fortsätter på den inslagna vägen och föreslår att söndagstillägget tas bort.  Därmed utmanar de den relativt stridbara fackföreningen PAM som direkt svarade med att ”vi ger inte efter en millimeter i den här frågan”.

Den kontrarevolution regeringen står för är inte bara ekonomisk. Den enda utgiftspost som tillåts öka enligt regeringsprogrammet är militären, som lovas mer pengar i framtiden. Dessutom ska en ”Nato-utredning” genomföras för att ”belysa för- och nackdelar”. Stödet till vindkraft ska slopas.
Nedskärningarna i välfärden kommer förstås att slå hårdast mot kvinnor. Regeringens syn på jämställdhet kan sammanfattas med att den hävdar att Finland redan är jämställt, trots att till exempel kvinnors löner är 83 procent av männens och att män bara tar ut cirka en tiondel av föräldraledigheten.
En av få verkliga framsteg under förra mandatperioden var godkännandet av samkönade äktenskap – som inte kom till genom ett regeringsförslag eller motion, utan som ett medborgarinitiativ (kan lyftas till riksdagen om 50 000 röstberättigade kräver det).
Med den djupt troende katoliken Timo Soini som partiledare för Sannfinländarna och læstadianen Juha Sipilä som statsminister kommer hbtq-rörelsen att ställas inför stora utmaningar i kampen för nya framsteg, till exempel avskaffandet av tvångssterilisering vid juridisk könskorrigering.

De flyktingmurar som Finland bygger upp är inte bara på grund av Sannfinländarnas deltagande i regeringen. Den rasistiska flyktingpolitiken delas av alla regeringspartier, och även andra partier i riksdagen. Biståndet minskar, anhöriginvandring ska försvåras och dessutom kan de fåtal kvotflyktingar Finland tar emot minska från dagens 1 050 till 750.
Även om Sannfinländarna är mest öppet rasistiska är rasismen från andra partier omfattande. Precis som hos Sverigedemokraterna kommer också hela tiden nya rasistiska uttalanden från Sannfinländarnas företrädare. Finska riksdagens nya talman, Sannfinländaren Maria Lohela, har upprepade gånger uttalat sig islamofobiskt.
Ekonomiskt har dock Sannfinländarna snabbt blivit ”ansvarstagande” och ”statsmässigt” nyliberala, där de snabbt har gått från att försvara ”den lilla människan” till att försvara nedskärningar på desamma.

Sannfinländarnas fullständiga omfamnande av nedskärningspolitiken kan leda till en intern splittring eftersom det hamnar så totalt i konflikt med deras populism, som de har levt på under många år. Det är inte alls omöjligt att de, för att ”kompensera” för detta, blir än mer rasistiska för att skylla samhällets problem på någon annan än dem själva.
Även Centern kan få interna problem med denna extrema högerpolitik som kommer att slå hårt mot de småorter där partiet har mest stöd. Men framför­allt kommer de att tappa i opinionen.
Bristen på alternativ är dock slående. I och med denna regeringsbildning är alla riksdagspartier nedsmutsade av högerpolitik under denna eller den förra mandatperioden.
 Den ekonomiska kris som används som argument för de brutala nedskärningarna har nu pågått i 7 år. Förra regeringens åtstramningar på närmare sju miljarder euro (66 miljarder euro) har förstås inte vänt utvecklingen, tvärtom.
Förutom fortsatt fallande export minskar de privata investeringarna och efter tre år av negativ BNP-tillväxt (alltså krympande ekonomi) väntas i bästa fall nolltillväxt i år. Löntagarnas köpkraft har försämrats på grund av låga löneökningar och stora skattehöjningar.
Arbetslösheten har fortsatt att öka och ligger nu på 10,3 procent och bland unga på 28,6 procent.
Skuldsättningen ökar i både offentlig och privat sektor.
Regeringspolitiken förvärrar krisen genom att ytterligare undergräva efterfrågan och förstärka tendenserna till deflation (fallande priser). Under det senaste året har priserna fallit med 0,1 procent.
 
Missnöjet gror med den nya regeringen och detta kommer snabbt att fördjupas. Men från oppositionen i parlamentet kan ingen verklig opposition mot högerpolitiken förväntas. Socialdemokrater som Mikael Jungner säger att regeringen har förtjänat ”arbetsro” och partiledaren Antti Rinne stödjer samhällsfördraget ”såvitt ni slutar med utpressningen” men varnar för att de nedskärningar som hotar om inget ”samhällsfördrag” blir av ”äventyrar samhällfreden”.
Även Vänsterförbundets valkomet Li Andersson, som även är ordförande för ungdomsförbundet Vänsterunga, sade i riksdagen att besparingarna är ”överdimensionerade” och ”obalanserade” och i YLE:s debattprogram OBS! accepterade hon besparingar genom en vårdreform. Varken Li eller Vänsterförbundet som helhet säger ett klart och tydligt nej till alla nedskärningar och ger framförallt inget trovärdigt alternativ till högerpolitiken och hur den ska bekämpas.

Socialdemokraterna och Vänsterförbundet kan tillåta sig att låta mer radikala i opposition, men inget tyder på att partierna som sådana kommer att lyfta ett finger för att organisera kamp mot regeringen. Däremot kan enskilda individer ta olika initiativ.
Även inom fackledningarna är motståndet svagt. Antti Palola, ordförande för STTK (tjänstemännens centralorganisation, motsvarande TCO) föreslog till och med själv ”lönelösningar som är billigare än i de länder vi konkurrerar med”. Inte heller FFC (motsvarande LO) är odelat mot nedskärningar och samhällsfördrag, utan kritiserar bara ”att låginkomsttagarna får bära den tyngsta bördan”.

Redan nu har dock ”samhällsfreden” börjat brytas, med ett visst uppsving i kampen. Efter två år med mycket få och små strejker ökade antalet strejkande i fjol till 69 000. Även i år pågår viktiga strider, som till exempel från flygplatsernas bagagepersonal.
Förra veckan genomfördes också en strejk av postanställda i protest mot att 80 av 98 kontor ska läggas ned och verksamheten istället ska outsourcas till kiosker och livsmedelsbutiker. Det nya regeringsprogrammet  kommer tillsammans med arbetsgivarnas aggressiva hållning att provocera fram ännu fler reaktioner. Förutom nedskärningarna i välfärden kan ett annat stridsområde bli försöken att tvinga fram mer lokala avtal, vilka förhandlas fram under en fredsplikt som bakbinder löntagarna.
Det är positivt att den nya regeringen redan har mötts av protester. Om en vecka, den 15 juni, genomförs en ny studentprotest mot attackerna på utbildningssystemet och studenternas levnadsstandard.
Det kan bli en het finsk höst. Under sommaren ska förhandlingarna om samhällsfördraget ske och till hösten kommer de första skarpa nedskärningsförslagen i enlighet med regeringsprogrammet. Planer finns på en stor demonstration mot nedskärningar i augusti.
Efter år av samma krisrecept med nedskärningar kommer motståndet att växa om det ges ett verktyg att ta sig till uttryck genom. Här är fackföreningarna avgörande: Kan något fack styra in på en mer kämpande linje och visa vägen? Även unga och studenter kan agera katalysator för mer protester.

Politiskt kan stora omvälvningar ske i ett system som på ytan har sett relativt stabilt ut. Sannfinländarnas deltagande i regeringen kommer diskreditera dem och kan leda till ett stort ras i opinionen. Om en rörelse på gator, arbetsplatser och skolor tar fart är det inte alls omöjligt att regeringen kan fällas.
Det största hindret för utvecklingen mot en motståndsrörelse är framförallt bristen på ett politiska alternativ. Fortfarande upprätthåller det styrande etablissemanget – politiker, media och storföretag –  en illusion om att det inte finns några alternativ.
En annan återhållande faktor är bristen på exempel att kamp lönar sig. Många av de strejker som har ägt rum de senaste åren har varit av symbolisk karaktär, protestmarkeringar mot avskedningar och nedskärningar. Vad som krävs är någon som visar vägen med en beslutsam kamp, väl förankrad hos arbetarna, med det tydliga målet att vinna: Att stoppa en nedläggning, sänkta löner eller försämrade arbetsvillkor.
För socialister handlar det om att stödja alla protester mot högerpolitiken, var de än dyker upp. All kamp, oavsett hur liten den först kan verka, har potentialen att vara det embryo som leder till större rörelser. En antinedskärningsfront behöver byggas, som kan dra med alla som drabbas av och vill kämpa mot denna extrema högerregering.
Ur en sådan kamprörelse kan också ett nytt politiskt alternativ formas, som till skillnad mot dagens riksdagspartier säger tvärt nej till alla nedskärningar och fullt ut deltar i de kamprörelser som är helt nödvändiga för en politisk kursändring.
Framförallt är socialisterna de som kan ge ett alternativ till högerpolitiken. Nedskärningarna kan stoppas och ersättas med investeringar och återuppbyggnad av välfärd, infrastruktur och levnadsvillkor. Pensionärer och studenter kan ges ett drägligt liv. Asylrätt kan ges flyktingar och förtryck baserat på kön, etnicitet, sexualitet med mera kan bekämpas i praktiken.
Men då krävs en utmaning av de storföretag och banker som idag dikterar Sipiläs regeringspolitik och vars rikedomar bara växer trots krisen.
Det innebär en socialistisk politik, där samhällets resurser fördelas rättvist genom ett gemensamt ägande och demokratiskt styre av storföretag och banker. ■