Under CWI-skolan i Gent berättade Marco Veruggio från den i år CWI-anslutna italienska gruppen ControCorrente om hur en strid vid Fiat i Pomigliano har befäst metallarbetarfacket FIOM:s ställning som en attraktionspol för facklig vänster i Italien.Bakgrunden till de senaste veckornas strid är att Fiats vd Sergio Marchionne sedan länge har lovat att investera i den gamla kärnverksamheten, bil-
industrin, samt att flytta produktion från Polen till Italien – en investering på 700 miljoner euro.
Efter misslyckade samtal med Opel under förra årets kris ryktades det trots detta om att Fiat skulle att lägga ner två fabriker i Italien. Marchionne garanterade dock att de nya investeringarna fortfarande skulle göras, om bara facken gick med på stora eftergifter i nya avtal. Avtalen handlade enbart om försämringar som minskade raster, obligatoriska övertider, nytt skiftschema, begränsad sjukfrånvaro och t o m kränkningar av strejkrätten i strid med den italienska grundlagen. Budskapet var kristallklart – antingen måste facken gå med på alla krav eller så skulle investeringen inte bli av och ytterligare tiotusen arbetare förlora sina jobb.
Samtliga fack kritiserade Marchionnes krav, men bara metallarbetarfacket FIOM var beredda att göra motstånd. FIOM tillhör CGIL (motsvarande LO), en av de största fackliga centralorganisationerna.
Medan de fackliga ledningarna för FIM CISL och UILM ULI tillsammans med företagsledningen kom överens om en medlemsomröstning, vil- le FIOM bojkotta denna och menade att grundlagsskyddade fackliga rättigheter måste respekteras.
Medan CGIL:s generalsekreterare Epifani menade att en medlemsomröstning skulle vara ett demokratiskt faktum och att medlemmarna borde rösta ja, förklarade FIOM:s förbundssekreterare Giorgio Cremaschi i italiensk radio den 10 juni att ”vår ståndpunkt är mycket tydlig, att rättigheter inte kan offras för att lösa en kris. Vi kommer att motsätta oss detta, även om de anställda röstar ja”.
CISL-fackets ledare Bonanni anklagade samma dag FIOM för lögner och för att inte våga ta ställning i ett krisläge: ”Jag vädjar till CGIL:s ansvarskänsla. Jag respekterar Epifanis intellektuella ärlighet och hoppas att han inte blir förblindad av den rökridå FIOM försöker skapa för att dölja sin motvilja för innovationer”.
På grund av pressen från byråkratin i de andra facken beslöt FIOM till sist att delta i omröstningen. 62 procent röstade till sist för förslaget, vilket innebär att dubbelt fler än FI- OM:s medlemmar röstade nej.
Trots att förslaget gick igenom har stödet för FIOM därefter ökat kraftigt. FIOM är det enda fack som var emot förslaget från början och som tog kamp mot försämringarna, trots att CGIL-ledningen endast försiktigt kritiserade och andra fack direkt och indirekt attackerade FIOM.
Senare omröstningar inom fackföreningar på Fiatfabriker visar på ökat stöd för FIOM, som också har ökat sitt medlemsantal på fabrikerna med hela 44 procent.
Fiatledningen har startat en häxjakt på FIOM-medlemmar och de arbetare som är mest villiga att kämpa genom att använda Marchionnes avtal mot dem. 20 FIOM-medlemmar hotas t ex av avsked p g a ”onormal sjukdom”, samtidigt som 19 av FIOM:s medlemmar i Genua, däribland några medlemmar av ControCorrente, utreds för att ha skadat en metallbarriär under en ockupation av varvet Fincantieri i december.
Inget av detta minskar FIOM:s popularitet. När CGIL i juni utlyste en generalstrejk sökte sig arbetare till FIOM och frågade om medlemskap i avsaknad av ett arbetarparti – men en fackförening kan inte ersätta ett arbetarparti. Maurizio Landini, ledare för FIOM, har tagit upp frågan om arbetares politiska representation på CG- IL:s kongress, vilket har lett till en djupgående diskussion inom fackföreningen. Idag behöver hela fackföreningsrörelsen en politisk representa- tion för antikapitalistisk kamp mot Berlusconi. En fackförening kan inte ersätta ett parti, men en fackförening kan ta initiativ till bildandet av ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti som har sina rötter i arbetarklassen.
Kaan Özsan
