foto: Ur ”Fittstim – min kamp”/SVT
Många dystra miner efter Belinda Olssons dokumentär.
Responsen efter den första delen av Belinda Olssons dokumentär om feminism har med all rätt inte varit positiv. Belindas kritik mot enligt henne ”dagens feminism” är något inte många känner igen sig i.
Fittstim – Min Kamp heter den tredelade SVT-dokumentären med Belinda Olsson där hon berättar om sin syn på feminismen och den feministiska kampen idag.
Den första delen visades på SVT den 16 januari, och därefter har ett flertal blogginlägg och debattartiklar skrivits i kritik mot dokumentären.
Dokumentären börjar med att Belinda besöker Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt Initiativ, och förklarar hennes kritik mot feminismen idag. Gudruns första kommentar till det blev ”oj!”, vilket nog förklarar vad många tänkte innan irritationen tog vid.
Belinda berättar kritisk att hon tycker dagens feminism handlar om att säga ”hen”, att inte berätta om vilket kön ett barn har, att äktenskap är förlegat (att en ska vara skild och glad över det!), att klassificera allt motstånd som kvinnohat samt att inte föra fram kvinnor från ”längst ner i stegen som sliter och jobbar”.
Dokumentären ger ett budskap om att det skulle finnas någon motsättning mellan att till exempel använda ordet ”hen” och att delta i kampen för högre lön för kvinnor. I verkligheten finns ingen sådan motsättning och det dokumentären bidrar med är att så splittring i den feministiska kampen.
Belinda menar att den feministiska kampen idag är dominerad av perspektiv från vita medelklasskvinnor. Att problematisera maktstrukturer i diverse rörelser är enbart sunt, men problemet är att Belinda inte nämner den kamp som arbetarklasskvinnor för idag i Sverige och världen över. När hon inte nämner detta är det lätt för henne att säga att det inte existerar, just för att smutskasta feminismen idag.
Knappt en minut ägnades i dokumentären åt att ta upp kamp och gräsrotsrörelser idag. Barnmorskornas kamp för bättre arbetsvillkor och mer resurser, sjuksköterskestudenternas kamp för högre löner, hela den stora rörelsen mot vinster i välfärden, asylrörelsens krav på asylrätt åt kvinnor som i värsta fall riskerar döden i sina hemländer, är inte dessa exempel på feministisk kamp idag som kämpar för kvinnor och deras kollegor ”längst ner i stegen”?
Att den största frågan för dagens feminister är kampen för ett könlöst samhälle ger dels en skev bild över kampen idag men det bortser också från den kamp som arbetarkvinnor tar för en förbättring av sina levnads- och arbetsvillkor. Belindas argument mot ”dagens feminism” är dessutom ofta individualistiska sådana, som bottnar i att hon själv känner sig obekväm med att säga ”hen” eller visa sig barbröstad.
I samband med att antifeminismen som syns allt mer från dels Sverigedemokraterna till friande domar vid våldtäktsfall är denna typ av dokumentär ingenting som hjälper kvinnokampen idag eller i framtiden. Något positivt som den här dokumentären har och kan föra med sig är den ilska den har väckt mot fördomarna om feminismen och som kan bredda och stärka den feministiska kampen.
För feminismen har inte gått ”för långt”, utan snarare för kort och behöver växa sig starkare hand i hand med klasskampen.
Minela Mahmutovic
