Barnfattigdomen ökar och klyftan mellan rik och fattig växer snabbare än någonsin. Det visar Rädda Barnens årliga barnfattigdomsrapport, Barnfattigdomen i Sverige 2012.Av rapporten framgår att under 2009 levde nära en kvarts miljon, 248 000 barn d v s 13 procent, i familjer som antingen hade en låg inkomststandard enligt Statistiska centralbyråns (SCB) definition, eller som var beroende av försörjningsstöd (socialbidrag). Det rapporten benämner som ekonomisk utsatthet. Det är en ökning med 28 000 jämfört med år 2008.
Mer än vart tredje barn i hushåll med ensamstående växte upp i ekonomisk utsatthet 2009. Sannolikt är det betydligt fler barn som idag lever i fattigdom. Den dystra trenden förstärks sannolikt under 2010 menar också författaren till Rädda Barnens rapport professor Tapio Salonen.
Barnfattigdomen i Sverige 2012 är en förödande dom över högerpolitikens härjningar. Rapporten är ännu en bekräftelse på den s k arbetslinjens misslyckande. Medan politikerna pratat om ”att bekämpa barnfattigdom och utanförskap” har barnfattigdomen ökat markant under senare år.
När förra årets rapport presenterades menade regeringen att barnfattigdomen inte hade ökat utan att Rädda Barnen använt sig av ”fel mätmetod”. Men Rädda Barnen använder inga andra mätmetoder än de gängse.
Efter att regeringens påstående om felaktiga mätmetoder fallit platt till marken, väljer regeringen att besvara årets rapport med att skylla på krisen 2009.
I radions Ekot den 14 mars gick statsminister Fredrik Reinfeldt till och med så långt att han ifrågasatte ”bilden av vidgade klyftor mellan fattiga och rika barnfamiljer”. Det är som att ifrågasätta bilden av jorden som rund.
Rädda Barnens rapport ger en skakande bild av ökade klyftor. Att klyftorna ökar dramatiskt har även andra undersökningar kommit fram till. Och det är bara att ta steget ut i verkligheten så märks de växande inkomstklyftorna och nyfattigdomen.
”I stadsdelen Rosengård i Malmö lever nästan tre av fyra barn i relativ fattigdom, visar nya tal från Statistiska centralbyrån. I kommuner som Danderyd eller Täby norr om Stockholm är det bara vart 17:e barn. Sverige blir allt mer ekonomiskt segregerat och den långsiktiga trenden visar på en tydlig ökning av klyftorna”, rapporterade Dagens Nyheter den 11 mars, bara dagarna innan Rädda Barnens rapport.
Dagen efter Reinfeldts arroganta uttalanden och bortförklaringar vittnade en skolsköterska om att hon ”möter allt fler barn vars föräldrar inte har råd att köpa kläder eller mediciner till sina barn” (Ekot den 15 mars).
Orsakerna till den ökade barnfattigdomen är flera: De många försämringarna i arbetslöshets- och socialförsäkringen är en anledning. En annan är nedskärningarna i offentlig verksamhet och urholkningen av stödet till barnfamiljerna. Den tredje är att arbetslösheten sedan början av 1990-talet har bitit sig fast på en hög nivå. Till det kommer bristen på offentliga jobbsatsningar. En fjärde är låga löner, stegen mot låglönemarknad och att många mot sin vilja tvingas jobba deltid.
Särskilt utsatta är ensamstående med barn, som alltsedan början av 1990-talet har halkat efter andra hushåll. ”Ensamstående med barn hade i genomsnitt 77 procent av medianinkomsten för samtliga hushåll år 1991. Detta har sedan gradvis sjunkit och ligger på 68 procent år 2009. För en ensamstående med ett barn motsvarar detta närmare 3 000 kr mindre i disponibel inkomst per månad än medianinkomsten för samtliga hushåll 2009” (Rädda Barnens rapport 2012).
Medianinkomsten är den inkomst som ligger i mitten av alla inkomster i ett land.
För att mäta barnfattigdomens storlek använder sig Rädda Barnen av bland annat det som definieras som ”låg inkomststandard”, vilket även SCB gör.
År 2009 var gränsvärdet för låg inkomststandard, nettosumman av alla hushållsinkomster (d v s löneinkomst, bidrag och stöd), 11 424 kronor i månaden för hushåll med en vuxen och ett barn, och 17 470 kronor för ett hushåll med två vuxna och två barn. Alla som låg under detta gränsvärdet har ”låg inkomststandard” och tvingas leva på den yttersta marginalen som ibland betyder att man inte har råd med det allra nödvändigaste.
De rika drar ifrån och klyftorna växer: ”De ökade klyftorna i inkomststandard märks allra mest för den rikaste tiondelen som förbättrat sin ekonomiska situation betydligt mer än andra grupper. 1991 hade den rikaste tiondelen 2,63 gånger så hög inkomststandard som den fattigaste tiondelen. Motsvarande relationstal för år 2009 har ökat till 3,63. Detta betyder att åtminstone en tiondel av landets hushåll har en inkomststandard som skulle räcka till att försörja tre familjer av samma storlek.”
Vad som särskilt irriterar regeringen är att rapporten fastslår att den ekonomiska ojämlikheten har blivit särskilt påtaglig efter 2007 och att antalet fattiga barn ökade med närmare 40 000 under åren 2007-2009. Ensamstående och utlandsfödda har de lägsta hushållsinkomsterna. Mer än hälften av alla barn (53,3 procent) till ensamstående föräldrar med invandrarbakgrund levde i ekonomisk fattigdom 2009.
I Rosengård i Malmö finns fler fattiga hushåll än någon annan av landets alla stadsdelar. I Rosengård var det 64,3 procent som levde i ekonomisk utsatthet 2009, enligt Rädda Barnen.
”Barnfattigdomen i Rosengård är fem gånger så hög som i landet i stort. Jämförs barnfattigdomens utbredning mellan Rosengård och Torslanda [välmående stadsdel i Göteborg] är den mer än trettio gånger så stor i Rosengård år 2009. I början av 1990-talet var denna skillnad drygt sju gånger så stor. Detta understryker den fördelningspolitiskt ogynnsamma utvecklingen inom landets storstäder under de senaste årtiondena. Generellt kan man säga att klyftorna i barns ekonomiska uppväxtvillkor mellan rikare och fattigare stadsdelar har blivit större under de senaste åren”, fastslår rapporten.
Idag bor nästan vart sjätte barn i Stockholm, Göteborg eller Malmö mot vart åttonde i början av 1990-talet. Och ingenstans är klasskillnaderna så påtagliga och groteska som just i storstäderna. I storstäderna finns landets alla stadsdelar med en barnfattigdom som överstiger 50 procent: Rosengård, Södra innerstan och Fosie i Malmö, Bergsjön i Göteborg och Rinkeby i Stockholm. I samma tre städer hittar man de allra rikaste stadsdelarna.
”År 2009 fick de fattigaste stockholmarna 7 224 kronor mindre i plånboken om året – medan de rikaste fick 8 990 kronor mer. I Stockholm är ojämlikheten lika alarmerande hög som i städer i Asien”, skrev den numera nedlagda tidningen Stockholm City i februari i fjol.
Enligt författaren till Rädda Barnens rapport skulle det kosta 15 miljarder kronor att eliminera barnfattigdomen. Det vill säga en femtedel av vad regeringens så kallade jobbskatteavdrag kostat statskassan. 15 miljarder kronor är mindre än den vinst som klädjätten H & M redovisade efter skatt 2011. Enbart de tre bankerna Nordea, SEB och Swedbank delar i år ut dryga 18 miljarder kronor till sina aktieägare.
Det finns pengar, men det krävs kamp för en annan fördelning av inkomster, förmögenheter och resurser – en socialistisk omfördelning för att skapa jobb, utbildning och drägliga levnadsvillkor för alla.
RS/Offensiv kämpar för:
- Höj omedelbart barn- och studiebidraget till 1 500 kronor/ barn och månad. Höj flerbarnstillägget. Studiebidrag under årets alla månader.
- Riv upp försämringarna i arbetslöshets-, sjuk- och föräldraförsäkringen. Höj ersättningsnivån till 90 procent av inkomsten, omedelbar höjning av grundnivån i föräldrapenning och indexreglera underhållstödet till ensamstående.
- Fasta jobb och rätt till heltid. Ingen heltidsanställd ska tjäna mindre än 20 000 kronor/månad. Kortare arbetstid – 6 timmars arbetsdag.
- Stoppa nedskärningarna och privatiseringarna. Rusta upp skola, vård och omsorg.
Per Olsson
