Fler kriser väntar Netanyahu

2015-04-02 13:17:12

foto: Africa Renewal / Flickr CC
Netanyahu tog hjälp av såväl sina grova rasistiska uttalanden som högerextrema grupper för att skapa en uppviglingskampanj. Detta ledde till att han vann valet, trots det växande missnöjet och avskyn mot hans styre.

”Högerns makt är hotad. Arabiska väljare flockas till vallokalerna. NGO:s [ickestatliga organisationer] från vänsterkanten tar dit dem i bussar.” Detta grovt rasistiska uttalande skrevs och publicerades under valdagen av ingen mindre än Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Uttalandet var kulmen på den ultranationalistiska uppviglingskampanj som lanserades av Likud (en sammanslutning av borgerliga partier i Israel) veckan innan parlamentsvalet den 17 mars.

Trots det växande missnöjet och avskyn mot dess styre vann Netanyahus parti valet genom att mobilisera de mest reaktionära skikten i samhället, särskilt högerextrema bosättningsrörelser. 

Likud vann 30 platser i parlamentet, medan högerpartierna Jewish Home och Yisrael Beitenu bara fick åtta respektive sex platser. Högerextrema Kahanist Yahad fick ingen plats alls.

Detta var det tredje valet i Israel som föregåtts av en blodig attack på Gaza. Denna gång var kriget, som dödade över 2 200 Gazabor, mer utdraget och gav upphov till en mer utbredd och allvarligare nationalchauvinistisk stämning i det israeliska samhället. När detta läggs till i beräkningen är högerns valframgångar ganska blygsamma.

Totalt fick Likud, Jewish Home och  Yisrael Beitenu 44 platser – blott ett mer än under valet år 2013. Koalitionen Zionist Camp – ett valsamarbete mellan Socialdemokraterna och liberala Hatnuah – fick tillsammans med det vänster­inriktade Meretz 29 platser, vilket är två fler än valet år 2013.

Gemensamma listan – en val­allians bestående av arabisk-judiska Hadash, de två palestinska nationalistliberala partierna Balad och Ta’al samt den islamistiska Förenade arablistan – vann 13 platser, att jämföra med de 11 platser dessa fyra partierna vann i valet år 2013. 

Som ett svar på att procentspärren till det israeliska parlamentet Knesset hade höjts, som ett försök att få bort arabiska representanter, ökade valdeltagandet bland araber från 58 till 64 procent och Gemensamma listan blev den tredje största alliansen.

Netanyahu uppmanade bosättarna att stödja hans Likud snarare än Je-wish Home – vilka triumferade för två år sedan som bosättningsrörelsens parlamentariska gren – för att garantera framtiden för den koloniala ockupationen av de palestinska territorierna.

Denna uppmaning lyckades inte bara med att få över röster från bosättarnas parti till Likud, utan lyckades även locka ett skikt aktivister från bosättningarna. Under valdagen gick en grupp på 1 500 bosättare till vallokaler i arabiska städer och byar i Israel för att hota väljarna. Denna provokation från bosättarna – några av dem var beväpnade med tårgas, pinnar och skjutvapen – var officiellt organiserad av
Likud i samarbete med Jewish Home och Yisrael Beitenu.

Samtidigt gick omkring 700 bosättare till arbetarstaden Ashdod i södra Israel för att knacka dörr och få de traditionella Likudväljarna till vallokalerna. Ashdod har traditionellt varit en bas för Likud, men tre dagar innan valdagen var Likud tvungna att ställa in ett stort valmöte med besök av Netanyahu av rädsla för att uppslutningen skulle bli för låg. Ett av skälen till det är att Netanyahu har attackerat hamnarbetarna i Ashdod.

Bara några månader efter Gazakriget började den reaktionära stämningen i det israeliska samhället avta något – de djupa nationella spänningarna till trots – i takt med det sociala missnöjet. 

Till och med presidenten Reuven Rivlin sa att: ”Omedelbart efter att kanonerna hade tystats och med en förvånansvärd fart återgick den allmänna debatten till frågor som inflationen och levnadsomkostnader […] Den israeliska allmänheten har under tre år visat att den inte är nöjd med det nuvarande systemet.”

När valrörelsen drog igång samlades missnöjet bakom den folkliga parollen ”Vem som helst utom Bibi” (Bibi är Netanyahus smeknamn). Indirekt reflekterade denna paroll också det politiska vakuumet till vänster.

Förhoppningen om att störta Netanyahu växte tio dagar innan valdagen, när tiotusentals deltog i en stor samling mot ett fortsatt Likudstyre. Mötets politiska plattform bestod dock av en blandning av två motsatta läger som motsätter
sig Likud av olika anledningar.

Netanyahu kommer att välja vad som brukar kallas ”en regering med naturliga allierade”, med extremhögern och religiösa partier som Haredim och Moshe Kahlon, när han ska bilda sin regering.

Det kommer hur som helst att bli en svag och impopulär regering. I ett uttalande skrev Maavak Sotzyalisti/Nidal Eshteraki (Socialistiska kamprörelsen, CWI i Israel och Palestina) att: ”Ett än mer högervridet styre bestående av Likud, Bennett och Haredim är ett säkert kort för att bränna de internationella broarna, trigga det palestinska motståndet och en social explosion i Israel.”

Internationellt påbörjar Netanyahu sin fjärde mandatperiod i en mycket mer isolerad position, särskilt efter sitt uttalande några dagar innan valet om att ingen palestinsk stat kommer att bildas. Västimperialismens rädsla över Netanyahus vägran till eftergifter lägger en grund för framtida konflikter.

För palestinierna i det ockuperade Västbanken och belägrade Gaza har valresultatet än mer underminerat tilltron till förhandlingar med den israeliska regimen. Netanyahus rasistiska hatkampanj mot ”araber” som röstade och hans krav på att Israel erkänns som en judisk stat har fått palestinierna att förvänta sig det värsta. Detta kan bereda vägen för nya massrevolter mot ockupationen och det nationella förtrycket.

Den haltande ekonomin kommer troligen att leda till attacker på levnadsstandarden vilket kan pressa arbetare och unga till såväl offensivt som defensivt motstånd. Partierna som förväntas ingå i regeringskoalition planerar redan attacker mot demokratiska rättigheter och nya rasistiska lagar mot den arabiska minoriteten i Israel.

Det ökade antalet röster för Gemensamma listan i de arabiska områdena tyder på en längtan efter en förändring och en effektiv kamp mot rasism och diskriminering. Trots begränsningarna i detta valsamarbete, som består av såväl vänster- som konservativa element, finns det höga förväntningar bland deras väljare och aktivister.

Två dagar efter valet manade listans ledare, Ayman Odeh, till en marsch från beduinbyar på landsbygden i Nedev, som regeringen förklarat som illegala, till Knesset dagen då regeringen installeras. I slutet av valkampanjen manade han till en marsch med tiotusentals judar och araber för jämlikhet.

Sådana aktioner kan bli en bra startpunkt för bygget av en rörelse i Israel, som behövs för att stoppa Netanyahus nya regering, särskilt om den organiseras runt såväl demokratiska rättigheter för alla som för bredare sociala krav för välfärd, bostäder, sysselsättning och fred.

Socialister stöttar bygget av en sådan rörelse, men argumenterar samtidigt för en socialistisk väg ut ur det nationella förtryckets och klassexploateringens fasor som upprätthålls av den israeliska kapitalismen. ■