Flykt och rasism i SVT:s Fosterland

2015-01-29 16:11:50


Önnevalls reportageresor framkallar både frustration och sympati.

Sveriges television visar just nu dokumentärserien Fosterland som hittills har gått i tre delar av fyra. SVT:s reporter Fredrik Önnevall reser till olika europeiska länder där han träffar personer som är aktiva i olika så kallade nationalistiska partier, bland annat Gyllene gryning i Grekland. Han träffar också flera personer som utsätts för den växande rasismen i Europa.

I det första avsnittet får vi följa med Önnevall på besök hos Gyllene grynings ledare Nikolaos Michaloliakos dotter, Ourania. Hon blir förolämpad när partiets symbol jämförs med hakkorset, men hon förnekar inte att hon är rasist och försvarar sin pappa som sedan ett år tillbaka har suttit fängslad och styr partiet inifrån fängelset.
Vidare åker Önnevall till Frankrike där han träffar valarbetare för Front National, ett högerextremt parti som har vunnit stort stöd de senaste åren. En av deras valarbetare är Christopher Pecoul, en homosexuell man som stödjer sitt parti till fullo, trots att partiet är öppet hbtq-fientligt.
I Grekland träffar Önnevall även en grupp syriska flyktingar som nyligen har anlänt till Grekland, men som vill resa vidare till andra europeiska länder då det inte finns arbete i Grekland. Bland dem finns en femtonårig pojke, Abed, som har sett krigets hemskheter på nära håll och som har flytt helt ensam, utan sin familj, för att finna trygghet i Europa.

När han plötsligt framför kameran ber Önnevall och hans filmteam att ta med honom till Sverige blir Önnevall först helt ställd, men av medmänsklighet känner han att han ändå vill hjälpa honom. Inför kameran argumenterar han med sina kollegor och med sig själv över om och hur det skulle kunna ske. Till slut beslutar de sig för att ta med honom på resan tillbaka till Sverige. De andra syriska flyktingarna planerade det farliga uppdraget att hoppa på en lastbil från en bro för att ta sig ut ur landet och vidare till Italien.
Under ett besök i Ungern träffar Önnevall en av de som drabbas av den växande fascismen där, Zsolt Virág, som är talesperson inom hbtq-rörelsen i Ungern. Han berättar sin historia, som handlar om förföljelser, hot och attacker. Situationen för hbtq-personer i Ungern blir allt hårdare när extremhögern växer och högerregeringen anpassar sin politik därefter.
Även en sverigedemokrat blir intervjuad under dokumentärens gång, Maya Markiewicz, som kandiderade till kommunfullmäktige i Kungsbacka. Hennes föräldrar invandrade till Sverige från Polen innan hon föddes, men både Maya och hennes pappa uttrycker ändå rasistiska åsikter om just invandrare.

Dokumentären visar människorna bakom rasisterna, samtidigt som den också bekräftar de nationalistiska partiernas rasism och fördomar. Tittaren inser också hur många likheter det faktiskt finns mellan de europeiska högerextrema partierna. Skildringen av den kamp som vi får ta del av och som förs av de syriska flyktingarna under sin flykt till Europa är stark och det blir en klar kontrast från rasisternas hets och hat. Det väcker istället en känsla av sympati och medmänsklighet.
Dokumentärserien har påverkat mig känslomässigt. Den väcker en frustration och ilska över rasistpartiernas åsikter och handlingar, samtidigt som den framkallar sympati och medmänsklighet då vi får följa de syriska flyktingarna och inte minst den ensamma, femtonårige Abed.
Fredrik Önnevall är en skicklig reporter som har lyckats måla ett utmärkt porträtt av den nuvarande situationen i Europa. Han vinner genast stor sympati när han fattar beslutet att hjälpa Abed. Den fjärde
och sista delen av dokumentärserien sänds i SVT 2 den 1 februari klockan 20.00. ■