Vågen av främlingsfientliga pogromer har svept främst igenom slumområdena som kantar Sydafrikas svarta townships (apartheidkonstruerade kåkstäder) de senaste veckorna. De har lämnat nära 60 döda efter sig och omkring 47 000 på flykt från sina hem, oräknat de tiotusentals som tagit sig tillbaka till sina ursprungsländer.Tiotusentals hemlösa har tvingats söka skydd, under omänskliga förhållanden, på polisstationer, i kyrkor och i medkännande människors hem.
Människor från Zimbabwe har ordnat bussar från det här helvetet tillbaka till det de flydde från: ett katastrofområde paralyserat av ekonomisk kollaps och våldet från en Mugaberegim besluten att bita sig fast vid makten. Speciella tågavgångar har också lagts till för att föra invandrare tillbaka till Zimbabwe och Mozambique, där flyktingläger har öppnats vid gränsen.
Efter drygt tre veckor har pogromerna i stort sett upphört.
Våldsverkarna har främst riktat in sig på svarta invandrare från andra afrikanska länder – Zimbabwe, Mozambique, Somalia, Malawi, Zambia och Nigeria. De attackerade sina offer med machetes, knivar, klubbor och eldvapen i ett barbariskt utbrott av ursinne och hat. Flera invandrare har bränts levande. Andra har förlorat sina hem, personliga ägodelar och små besparingar då fattiga afrikaner vände sig emot andra fattiga afrikaner.
Våldets orsaker
Majoriteten av den svarta arbetarklassen delar inte de främlingsfientliga uppfattningar som har eldat på den här reaktionära vågen. Inte heller den minoritet som hyser agg mot närvaron av, framförallt, bättre utbildade medtävlande på arbetsmarknadens lägre nivåer, skulle normalt agera utifrån främlingsfientlighet. I själva verket är de övervägande känslorna bland både arbetar- och medelklass skräck och avsky.Hos de mest förtryckta, desperata och alienerade skikten av arbetarklassen har emellertid ett jäsande missnöje funnit sitt utlopp i främlingsfientlighet. Fattigdom, misär och förnedring har gett upphov till den rasistiska dynamit som fått kåkstäderna att explodera i främlingshat, detonerad av medvetna politiska opportunister ute efter att hänsynslöst utnyttja möjligheterna att etablera sig som krigsherrar eller till och med som politiska partier, i kombination med kriminella element ute efter att plundra, råna, våldta och stjäla.
ANC:s högerpolitik
Detta har möjliggjorts av bland annat ANC:s (styrande African National Congress) skarpa ideologiska högersväng och elitens politiska och moraliska förfall. De gräsrotsorganisationer som kämpade mot såväl apartheidregimen som kapitalismen på 1980-talet har för länge sedan förtvinat, där många aktivister har sugits upp till positioner inom myndigheter, statsföretag och företagsvärlden.Inom ANC:s partiföreningar har genuina arbetarkämpar armbågats undan av karriärister och opportunister. Regeringens reaktion har varit ett mästerverk av oduglighet, förvirring och oförståelse för vad som ligger bakom dessa händelser. Justitieministern, Nosiviwe Mapisa-Nqakula reagerade först genom att erbjuda alla invandrare ”hjälp att återvända” till sina hemländer, för att några dagar senare lova alla invandrare bosatta i Alexandra (det township i Johannesburg där pogromerna började) att de skulle vara tillbaka i sina bostäder innan veckan var slut och att alla, oavsett legal status, skulle få motta humanitär hjälp.
Regeringen har tillsammans med polisen bidragit till att skapa en invandrarfientlig atmosfär. Budskapet till invandrare att de inte är välkomna ges bland annat med en fientlighet mot politiska flyktingar och i stadgandet av nya lagtexter som ger polisen rätt att stoppa och visitera vem som helst om de är dokumenterade invandrare.
Den kyliga likgiltighet inför det zimbabwiska folkets lidande som speglas i president Mbekis utrikespolitik har gjort honom till åtlöje inom breda lager, men har också förstärkt och legitimerat fördomarna och brutaliteten hos dem som lett den främlingsfientliga reaktionen.
Medan ANC-ledningen har fördömt attackerna och gjort panikslagna uttalanden om hur missnöje borde rikta sig mot regeringen och inte mot andra afrikaner, har de också förnekat att de skulle ha något att göra med fattigdom och arbetslöshet, insisterande på att detta är fråga om ren kriminalitet eller ”högerpopulisters” verk.
ANC:s nyliberala ekonomiska politik har lett till 40 procents arbetslöshet, en enorm klyfta mellan rika och fattiga, växande skuldsättning bland arbetarklassen och framförallt en ilska över att det medan majoriteten tynar bort i fattigdom finns det en mycket liten svart elit som frossar i en frihet som gett dem rikedom bortom deras vildaste drömmar.
Detta är grunden för det djupa träsk av missnöje ur vilket de element som lett de rasistiska attackerna har fiskat.
Medan ledning i en sån här kris aldrig har kunnat förväntas av ANC-toppen, så har ett slående drag i den nuvarande situationen varit den organiserade arbetarklassens, framförallt Cosatus (Sydafrikas LO), oförmåga att fylla igen det tomrummet.
Cosatu utan svar
Cosatu kallade till några spridda protester med dålig mobilisering. Det har bara kommit dämpad kritik mot den regering vars roll och ansvar för krisen är helt avgörande. Cosatus position framstår som abstrakt och meningslös om den inte kopplas till en mobilisering som avslöjar de uppenbara och direkta länkarna mellan regeringens politik och kapitalisternas agerande – dessa har förstås inte missat chansen att utnyttja invandrares mycket billigare, och ofta bättre utbildade, arbetskraft.Denna motsättning är förstås rotad i Cosatuledningens beslutsamhet att stanna kvar i Trepartsalliansen med Sydafrikas kommunistparti och ANC. Effekten av denna politik är att Cosatu under sin nuvarande ledning inte bara har gett upp sin klass-självständighet. De sår också aktivt
illusioner kring några av ANC:s förslag på lösningar på krisen, som att samarbeta med polisen i bostadsområdena för att identifiera ringledarna bakom pogromerna så att de kan ställas inför rätta. Det vore förstås absurt att motsätta sig gripanden, åtal och fängslanden av alla som har gjort sig skyldiga till rån, misshandel, våldtäkt och mord. Men vi får inte missta grenarna för rötter.
Det här är ett politiskt och socio-ekonomiskt problem som brottslingar har utnyttjat oavsett graden av organisering som möjliga utredningar kan komma att avslöja. Det organiserade motståndet har varit svagt. Människor i de drabbade fattiga bostadsområdena verkar i stället ”spontant” ha gått samman för att stoppa våldet.
En varning
Den främlingsfientliga våldsvågen är en varning om att om inte vakuumet till vänster fylls av ett socialistiskt arbetarparti med masstöd så kommer nya försök att göras för att exploatera missnöjet, framförallt hos de allra fattigaste.Inför de demonstrationer som planeras till den 16 juni (vid firandet av starten för Sowetoupporet 1976) är det bästa sättet att förbereda för framtiden att använda samarbetet i kampen mot främlingsfientlighet som en plattform for bygget av ett nytt socialistiskt arbetarparti.
Weizmann Hamilton,
Democratic Socialist Movement (CWI Sydafrika)
