Inga lågvattenmärken är för låga när EU, med miljardstöd till Turkiet, gör allt för att stoppa flyktingar från att ta sig till Europa.
Det är flyktingarna som är måltavla när EU desperat försöker lösa sina kriser. En militariserad yttre gräns, med Turkiet som gränsvakt, ska stänga ute de som flyr från krig och lidande. Det är vad Stefan Löfven har skrivit under på.
Uppgörelsen mellan EU och Turkiet fredagen den 18 mars beskrevs av Turkiets premiärminister Davutoğlu som ”historiskt”. För EU var det överordnade målet att stoppa flyktingarna. De som anlände till Grekland från och med midnatt två dagar senare (den 20 mars) ska per automatik skickas tillbaka till Turkiet.
Hittills i år har 143 000 flyktingar anlänt till EU, de flesta till Grekland för att åka vidare. Eftersom gränsen mellan Grekland och Makedonien är stängd sedan ungefär en månad tillbaka är 46 000 flyktingar kvar i Grekland. 15 000 lever i lägret i Idomeni i norr, där det råder katastrofal brist på vatten, vård och riktiga tält. ”Bland det värsta jag har sett”, rapporterade TV4:s reporter Samir Abu Eid, som bevakat både krig och katastrofer.
På pappret har EU lovat att flyktingarna ska få en intervju i Grekland, men i princip alla ska skickas tillbaka till Turkiet. Hur det ska gå till – båt, flyg eller vad? – har inte presenterats.
Grekland har begärt och fått löften om upp till 4 000 poliser, domare, tolkar med mera från andra EU-länder. Sverige har bland annat lovat att skicka husmoduler.
Utvisningarna är tänkta att inledas den 4 april. Med tanke på desperationen hos flyktingarna kan var och en föreställa sig de scener som kommer. Redan har hundratals flyktingar försökt ta sig över gränsen till Makedonien genom att forcera gränsposteringar eller över en flod. Många har skadats och fler har drunknat.
Flyktingarna kommer inte att acceptera att sändas tillbaka. Det finns redan 2,7 miljoner flyktingar i Turkiet. Bara 200 000 lever i flyktingläger. Turkiet, som inte har undertecknat FN:s flyktingkonvention, erkänner till exempel inte flyktingar från Irak eller Afghanistan. Inte ens de som har flytt från Syrien får officiell flyktingstatus.
I Turkiet pågår dessutom ett upptrappat inbördeskrig, riktat av regimen mot kurderna. Undantagstillstånd, stridsvagnar och artilleri används mot hela städer i de sydöstra delarna, alltså i Kurdistan. Över 600 civila har dödats i år. Repressionen ökar också resten av landet.
Officiellt har Turkiet bara uppfyllt hälften av EU:s 72 kriterier för att uppnå medlemsförhandlingar. Men EU-topparna bryr sig inte om detta. Istället erbjuds Erdoğans allt mer diktatoriska regim nya förhandlingar om EU-medlemskap. Ankara begär också att EU:s löfte om tre miljarder euro (nästan 30 miljarder kronor), som ännu inte har betalats ut, ska fördubblas till sex miljarder euro.
För att flyktingmuren och avtalet med Turkiet ska se något bättre ut påstår EU att för varje flykting som skickas tillbaka till Turkiet ska EU ta emot en flykting direkt från Turkiet, en mot en. Det ska handla om upp till 72 000 flyktingar. Med detta beslut har EU också sagt nej till den svenska regeringens bisarra krav på att flyktingar från Sverige skulle omfördelas till andra EU-länder.
Vilka regeringar skulle ta emot syriska flyktingar från Turkiet idag? Den franska regeringen har redan sagt nej. Så gott som alla regeringar, inklusive den svenska, har redan stopp för fler flyktingar som mål. Vi vet att bara 325 flyktingar som kommit till Grekland har fått plats i andra EU-länder – av ett mål på 66 400!
Dessutom ingår bara flyktingar från Syrien i uppgörelsen. Flera EU-stater har tydligt deklarerat att de som kommer från Afghanistan inte kan räknas som flyktingar. Detta trots hycklande löften om att alla ska få en ”individuell prövning”.
Turkiet har också krävt att turkiska medborgare ska kunna resa till EU-länder utan krav på visum. EU-topparna har gett löften, men beslutet kritiseras hårt av de högerpolitiker som hetsar mot muslimer. Liksom av dem som tror att Erdoğans krig kan tvinga kurder på flykt.
EU:s ”flyktingkris” beror inte på flyktingarna. Kanske 1,5 miljoner nyanlända under ett år är inte mycket jämfört med EU:s befolkning på 508 miljoner.
Krisen orsakas av EU:s och kapitalismens begränsningar. De är helt enkelt inte inriktade på att ordna bostäder, vård, utbildning eller i många fall ens mat och nödhjälp. Det överordnade målet är att understödja banker och storföretag, på bekostnad av vanligt folk, särskilt de allra fattigaste och mest utsatta.
De senaste åren har Greklands pensionärer utsatts för denna omänskliga behandling, liksom arbetslösa, funktionshindrade, lågavlönade runt om i Europa. EU skulle haft råd att avskriva Greklands skulder, liksom att ta emot alla flyktingar. Men EU säger nej av politiska skäl. De vill inte ge efter för några krav på omfördelning av resurser annat än till de rika.
Extremhögern är de som vinner mest politiskt på EU:s linje. I Tyskland går Allians för Tyskland framåt och andra EU-länder liknande partier eller, ännu värre, nazistiska partier. Alla dessa får ökat stöd i en tid när Europa också skakas av fortsatt ekonomisk stagnation och hög arbetslöshet.
EU har inte många anhängare, vilket även gäller inom delar av kapitalistklasserna i Europa. Dessa högerkrafter samlas bakom nationalistiska partier och strömningar inom etablerade partier.
Det nya avtalet mot flyktingar kommer inte att fungera, kriserna inom EU kommer att fortsätta. För flyktingarna ökas desperationen. Många kommer att trotsa försöken från Turkiet och Natos krigsfartyg att stoppa dem. Fler kommer att försöka ta sig till Europa via Libyen.
Det pågår en polarisering i Europa. Arbetare och vänstern är inte besegrade, men har tyvärr hittills haft partier och fackföreningar som inte utmanat systemet med kamp. EU:s rasism och de extrema högerpartierna måste utmanas av nya partier och rörelser, som står för en socialistisk politik med krav att det är banker och de rika som ska betala, som står för solidaritet med flyktingarna och gemensam kamp underifrån.
