I början av maj inledde PPK-styrkor sitt tillabadragande från ställningar i Turkiet.
Den vapenvila som kurdiska PKK utlyst har väckt stora förhoppningar om början till slutet för det långa, brutala förtrycket av Turkiets kurder. Vapenvilan har följts av att PKK-gerillan påbörjat sitt uttåg ur Turkiet och det finns utbredda förhoppningar om att nu följer en verklig fredsprocess som ska ge rättvisa åt kurderna. Men vad krävs för att dess förhoppningar ska kunna infrias?Den 21 mars sa den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan att ”nu får vapnen tystas, idéer och politik prata”. Hans budskap lästes upp i Diyarbakir, under firandet av det kurdiska nyåret, Newroz. En miljon människor, fler än någonsin, deltog i firandet av denna traditionella högtid för det kurdiska folket.
Efter Öcalans budskap utlyste PKK en vapenvila den 23 mars. Speciellt i de kurdiska delarna av Turkiet finns det stora förhoppningar om ett slut på kriget och en fredlig lösning som ska ge kurderna demokratiska rättigheter.
Men det sitter fortfarande tusentals politiska fångar i turkiska fängelser. Bland dessa finns valda företrädare och journalister, som i många fall har fängslats bara på vaga misstankar om att de stödjer PKK.
Som villkor för att den väpnade kampen helt ska upphöra kräver PKK ett erkännande av kurderna som en politisk och etnisk grupp i den turkiska författningen, skolundervisning i det kurdiska språket, större kommunala befogenheter i de kurdiska områdena och att Öcalan friges.
Men för att dessa självklara krav ska kunna infrias krävs fortsatt kamp, om än under andra förutsättningar.
Bara för ett år sedan angrep den turkiske premiärministern Erdogan kurderna med nationalistiska argument. Han hotade till och med att avrätta Öcalan, samtidigt som han försökte krossa PKK militärt. Förtrycket mot kurdiska aktivister och de som stödde dem nådde en ny höjdpunkt. Men Erdogan har nu brutit mot det som tidigare var tabubelagt och erkänt Öcalan som en förhandlingspartner.
Den nya processen utspelar sig vid en tid när viktiga händelser har inträffat i Turkiet och i hela regionen. Några av nyckelfaktorerna som påverkar fredsprocessen är:
1. Den turkiska regeringen kan inte vinna militärt. Efter de senaste hemliga samtalen mellan regeringen och PKK, drog regeringen slutsatsen att det inte finns någon militär lösning på det kurdiska problemet.
3 000 människor har dödats under den turkiska arméns insatser under de senaste tre åren, men det har inte lett till att kriget vunnits.
2. Situationen i Syrien har förändrat allt. Den turkiska regeringen och kapitalisterna hoppades på en snabb seger för den syriska oppositionen. Det hade säkrat deras dominans och ekonomiska intressen. De var till och med beredda att gå ut i krig i detta syfte.
När de syriska kurderna tog kontrollen över sitt område, under ledning av ett systerparti till PKK, blev Turkiets strategiska position i konflikten med PKK än mer svårhanterlig.
3. I Irak är konflikten mellan den kurdiska regeringen i norra Irak och centralregeringen i Bagdad olöslig. Detta ställer frågan om ett avskiljande av norra Irak från resten av landet på dagordningen. Turkiet är norra Iraks viktigaste handelspartner. Den turkiska regeringen och de turkiska kapitalisterna har viktiga strategiska intressen i form av oljetillgångarna runt Kirkuk och Mosul.
4. Det kommer att hållas tre val under de kommande två åren. Det kan också bli frågan om en folkomröstning om en ny författning. Dess-utom siktar Erdogan på att förändra Turkiets presidentmakt för att stärka sin position och kunna sitta kvar vid makten till åtminstone 2023.
Nära 50 000 människor har mist livet och tusentals byar har förstörts i de snart 30 år långa striderna mellan PKK och regeringsstyrkorna. Konflikten har öppnat en djup spricka mellan den turkiska och kurdiska arbetarklassen, vilket har blivit till ett hinder för enad kamp mot exploateringen. Det finns också en risk för att konflikten återuppstår genom att regeringen piskar upp nationalistiska stämningar, med stöd av de nationalistiska krafterna i landet.
Men allt fler, på båda sidor om den nationella skiljelinjen, är trötta på det pågående kriget och den kurdiska vänstern har ett enormt inflytande i hela Turkiet.
Mot denna bakgrund finns det, trots en del skepsis mot förhandlingarna och ”fredsprocessen”, ett överväldigande stöd inom både den kurdiska och turkiska befolkningen, vilket öppnar nya möjligheter för arbetarrörelsen och vänstern.
Därför är det felaktigt att utan vidare avvisa denna process, vilket en del vänsterorganisationer har gjort. Det skulle av massorna uppfattas som ett stöd för en fortsättning av ett krig som inte kan vinnas.
Det är helt riktigt att resa kravet på fred. Den avgörande frågan är hur en varaktig fred och ett slut på förtrycket kan uppnås. Bara arbetarrörelsen har kraften att genomföra detta, genom att ena arbetarklassen från båda etniska grupperna med ett program som tar upp de brännande sociala frågor som finns som en del i konflikten.
Det är dock en illusion att tro att den kurdiska frågan kan lösas av en kapitalistisk regering.
I detta nu finns ett akut behov av att bygga en stark fredsrörelse som är utrustad med ett program för demokratiska rättigheter och sociala krav som gynnar arbetarklassen i alla delar av Turkiet. Ett sådant program skulle innehålla krav på demokratiska rättigheter för det kurdiska folket, avskaffandet av de repressiva antiterrorlagarna och införandet av verklig strejkrätt och demonstrationsfrihet.
En fredsrörelse, baserad på arbetarnas och de fattigas organisationer, skulle kunna hindra regeringen från att kidnappa den kurdiska rörelsen och att utnyttja situationen för att stärka sin egen ställning. Denna rörelse skulle också kunna bli det första steget i en kamp för verkliga demokratiska rättigheter och i en gemensam kamp från de båda folken i Turkiet.
Samtidigt som kurdernas kamp för demokratiska och nationella rättigheter måste ges allt stöd behöver det sägas att den ”demokratiska federation” i Mellanöstern som Öcalan förespråkar, är en illusion.
Visserligen kan överenskommelser göras som kan ge sken av steg i den riktningen, men de kommer att vara bräckliga och tillfälliga.
En varaktig lösning som garanterar en fredlig samexistens och samarbete i regionen måste bygga på ett slut på allt förtryck, fullständiga demokratiska rättigheter och en planerad utveckling av ekonomierna i regionen för att garantera jobb, anständiga bostäder, tillgång till vatten och elektricitet, gratis ickereligiös undervisning och fri sjukvård för alla.
En grundläggande socialistisk samhällsomvandling är nödvändig för att resurserna som finns i regionen ska användas i den arbetande befolkningens intresse och för att en gång för alla göra upp med den politik som har gått ut på att söndra och härska.
CWI i Turkiet säger:
• Ett omedelbart slut på förtrycket mot det kurdiska folket; frige alla politiska fångar i Turkiet.
• Stoppa omedelbart regeringens och arméns militära operationer och politiska förtryck mot kurderna.
• Fullständiga kulturella och demokratiska rättigheter för kurderna. För demokratiskt valda lokala råd och regionalt samordnade kommittéer, som kan organisera självstyret underifrån och organisera val till ett regionalt parlament.
• Slut på all diskrimering mot kurder; för ett fullt ut demokratiskt valsystem i Turkiet, inklusive slopandet av tioprocentsspärren; fullständiga demokratiska fri- och rättigheter, inklusive pressfrihet och mötes- och organisationsfrihet; fullständiga fri- och rättigheter för arbetare och fackföreningar, ett slut på förtrycket mot vänstern och fackföreningarna.
• Rätten till självbestämmande för det kurdiska folket. Det innebär också en rätt att bilda en egen stat.
• För en socialistisk federation i Mellanöstern med garanterade rättigheter för alla minoriteter.
• Ett slut på exploateringen, kapitalismen och den imperialistiska dominansen i regionen; för en demokratisk socialistisk plan för att utveckla ekonomierna som bygger på förstatligande av de viktigaste företagen under arbetarnas kontroll och styre.
Festus Okay
Sosyalist Alternatif (CWI i Turkiet)
