foto: Ulrika Waaranperä
Lärarnas pågående avtalsrörelse är ett exempel på utslagen av facklig radikalisering. Bilden från en manifestation i Stockholm, juni 2007.
Fackföreningsrörelsen befinner sig i en växande kris, både i Sverige och internationellt. Dess privilegierade och byråkratiserade ledningar förstår varken situationens allvar eller varför facket befinner sig under attack.I Sverige är topparna en del av den socialdemokratiska apparaten, samtidigt som de vant sig vid samförstånd med kapitalisterna. Nu ställs de inför både högerregeringens strategi att underminera fackets styrka och ett allt mer aggressivt Svenskt Näringsliv. Frågan om facket ska kämpa eller underkasta sig ställs på sin spets, och handlar om hela fackföreningsrörelsens överlevnad.
LO tappade 96 890 medlemmar från januari till augusti 2007, och takten i medlemsminskningen har ökat under året.
Kommunalarbetarförbundet förlorade 26 000 medlemmar. Även TCO-facken har förlorat medlemmar, omkring 40 000 under samma period. Ännu fler har gått ur a-kassan, sammanlagt 324 300 personer till och med augusti månad (LO-Tidningen den 14 september, och IAF, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen).
Detta är precis vad de nya moderaterna har hoppats på. Under täckmantel av att försvara den ”svenska modellen” och arbetsrätten attackeras a-kassan i syfte att underminera facket. Att det dessutom innebär ökade ekonomiska bördor för lågavlönade och nedskärningar inom offentliga sektorn är en bonus för högern. Fackföreningarnas höga medlemstal i Sverige har till en del berott på fackens ansvar för a-kassan.
DE SOM LÄMNAT FACKET är ofta de med ”låg inkomst, äldre och de som varit medlemmar en kort tid”. Inom t ex Handels, där många jobbar deltid, har den som har en 60-procentig arbetstid en a-kasseavgift på 10 procent av nettolönen (LO-Tidningen den 14 september). Med en obligatorisk a-kassa från 2009 är risken uppenbar att mångdubbelt fler går ur facket.
Fackets kris började emellertid inte med högerregeringen. Redan innan dess var bara hälften av de unga under 25 år medlemmar i facket. Inom vissa branscher, t ex Hotell & restaurangfacket och i storstäderna har medlemstalet fallit under många år. Inom facket motsvaras det minskade medlemstalet av ett kraftigt minskat antal aktivister och av en brist på förtroendevalda.
Det ökade arbetstempot och den ökade pressen på arbetsplatserna – hot om utflyttning, neddragningar och privatiseringar – har tystat många fackliga företrädare. Den fackliga tiden för förtroendevalda att agera på arbetstid har krympts. Den centrala ledningen har saknat en strategi för att svara på detta. Enskilda löntagare och medlemmar har inte motiverats till att vara medlemmar och då valt att spara pengar genom att gå ur.
Facket har under decennier utsatts för ständiga angrepp från högerkampanjer, inte minst i media. Under de senaste åren har dessa kraftigt trappats upp. När den fackliga ledningen inte har svarat, utan snarare backat och anpassat sig, har det spätt på en redan existerande misstro. Det fackliga agerandet har varit motsatsen till att motivera till fortsatt medlemskap.
FACKFÖRENINGARNA ÄR arbetarklassens kollektiva organisering, som byggdes upp under hård kamp mot repressionen från stat och kapitalister.
Det var arbetarnas kamp, i Sverige och internationellt, som tvingade fram kortare arbetsdag, bättre arbetsvillkor och demokratiska rättigheter.
Sundsvallstrejken 1879, rösträttsstrejken 1902, storstrejken 1909, den ”svenska revolutionen” 1917, 1920-talet då strejkerna var flest i Europa, Ådalen 1931 och 1930-talets strejker, samt Metallstrejken 1945 var händelser som formade det svenska samhället. Dessa kamptraditioner var avgörande för arbetarrörelsens möjligheter att tvinga fram reformer under perioden efter andra världskriget.
Det relativa lugnet efter kriget bröts av gruvstrejken 1969, som följdes av en allmän radikalisering i samhället, som också sammanföll med ungdomsradikaliseringen och rörelsen mot USA:s krig i Vietnam.
Fackföreningsrörelsen lever på gamla meriter. Samtidigt upprätthålls myten om ett speciellt ”svenskt lugn”, att arbetare i Sverige skulle vara fogligare än i resten av Europa.
För att idag återvinna förtroendet och vända trenden i medlemsfall krävs att LO och TCO tar strid mot högerregeringens attacker.
Ännu finns dock inga tecken på detta, snarare tvärtom. Under attackerna på a-kassan vägrade LO-ledningen länge att agera. När man till sist organiserade demonstrationen den 14 december i år var det på grund av massiva krav från fackföreningar som ställde samma krav som Rättvisepartiet Socialisterna, på en politisk strejk. När LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin tillfrågades om varför man satsat så lite, så sent, svarade hon att LO-ledningen försökt övertyga enskilda riksdagsledamöter inom högeralliansen! TCO å sin sida organiserade enbart en utdelning av kaffe utanför riksdagshuset.
Ingen verklig mobilisering ägde rum inför den 14 december. LO-ledningen vill inte ha ”för stark” konfrontation, men vet inte heller hur man gör om man skulle vilja mobilisera. Bakom deras motivering för att inte delta den 18 september 2007 fanns också en oro för att demonstrationen skulle bli liten.
Detta visar också på topparnas svaga förankring och dåliga uppfattning om stämningarna bland de egna medlemmarna.
RÄTTVISEPARTIET Socialisterna har en annan inställning. Det handlar inte om att bara registrera en protest, att visa en åsikt. RS utgångspunkt är; hur kan attackerna stoppas? Det handlar om att utveckla en kamplinje och ett program som kan vinna.
När LO:s andra ordförande Erland Olausson argumenterar emot kraven på politisk strejk är det med argumentet att regeringen faktiskt vunnit valet. Underförstått att den har ”rätt” att få sitta kvar och föra sin högerpolitik. Det är i så fall ett argument mot all form av opposition. Varför demonstrera om man inte vill uppnå något?
Då blir LO-ledningens enda syfte att mobilisera stöd för socialdemokraterna i nästa val.
En politisk strejk på hösten 2006, som till och med skulle ha varit laglig, skulle ha skakat om den nya regeringen rejält. Opinionssiffrorna, som vände i ilskan över a-kassan, skulle ha tippat över ännu tydligare. Ännu viktigare är dock att arbetare och tjänstemän skulle ha känt sin egen styrka. En liten del av de förlorade traditionerna skulle ha återtagits och öppnat för fortsatt kamp. Istället fick LO-medlemmarna en engångsdemonstration utan effekt, som följdes av att regeringen presenterade nya attacker.
Ett annat exempel på den fackliga ledningens oförmåga är ”IF Metalls kampanj mot förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen” som ”pågått under hela sommaren för att informera medlemmarna om vad som händer”. Denna kampanj lämnade den 25 september in 4 170 namnunderskrifter till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Alltså hade bara 1-2 procent av medlemmarna skrivit under! (Dagens Arbete 26 september)
WANJA LUNDBY-WEDINS TAL i Visby sommaren 2007, där hon öppnade för att mjuka upp strejkrätten, underströk LO-ledningens strävan efter samförstånd. Erland Olausson har drivit på för denna linje och säger att LO måste vara beredd att kompromissa om förhandlingsordningen, om hur förhandlingar ska gå till, om varselregler inför en konflikt och om när en opartisk ordförande ska kallas in för att lösa tvister. Svenskt Näringsliv har inbjudit till samtal, särskilt om konfliktregler och lagen om anställningsskydd, las. De vill förbjuda sympatiåtgärder, införa längre varseltider och införa regler mot ”samhällsfarliga” konflikter. Med konflikter som salladsbaren Wild’n Fresh (där facket lade en blockad när företaget vägrade acceptera kollektivavtal) och Byggnads krav på fackliga avtal vid skolbygget i Vaxholm som propagandavapen vill Svenskt Näringsliv att företag utan avtal och fackliga medlemmar ska få undantagsregler. LO-ledningen signalerar nu om att den är beredd att ge upp utan strid.
Svenskt Näringsliv har med Urban Bäckström som vd skärpt tonen mot facket. ”Svenskt Näringsliv verkar söka fortsatt strid – åtminstone med LO”, skrev arbetsmarknadsreportern Cecilia Axelsson efter arbetsgivarnas stämma (SvD den 31 maj). Ändå välkomnades arbetsgivarnas invit till samtal av LO-toppen. ”Det kännas väldigt bra att Svenskt Näringsliv sträcker ut en hand. Visst kan vi mötas i en diskussion och se om vi kan hitta gemensamma lösningar på de problem vi ser på arbetsmarknaden”, svarade Wanja Lundby-Wedin. Uttalandet var helt i linje med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, som var ”väldigt glad” att Svenskt Näringsliv nu hakade på LO-ledningens sommarutspel.
LO har fortfarande en stark central byråkrati, även om man under de första åren på 2000-talet minskade antalet centralt anställda från 275 till 170. Denna byråkrati har knutit sitt eget öde till kapitalet och staten snarare än till medlemmarna. För LO centralt bekostas 10 procent av verksamheten av aktieinkomster. Wanja Lundby-Wedin är dessutom ordförande i Folksam, som är en stor penningplacerare.
För fackföreningarnas överlevnad krävs att medlemmarna tar makten, att arbetsgivarnas allierade inte längre styr. Privilegier och byråkrati måste avskaffas. Striden mellan medlemmar och ledning är dock ingen rätlinjig process. Till en början kommer kritik mot ledningarna också att uttryckas genom fortsatt passivitet och i förlorade medlemmar. Lokala aktivister med förankring, särskilt marxister med ett klart program, kommer att spela en viktig roll för att visa att fackföreningarna kan vara aktiva och kämpande, på medlemmarnas sida.
Avtalsrörelsen 2007
Denna avtalsrörelse är i sig ett monument över fackledningarnas oförmåga. Storföretagens vinster var under åren 2006-07 större än någonsin. LO:s egen rapport om 50 verkställande direktörer visade att de numera tjänar i genomsnitt 51 gånger mer än en industriarbetarlön. Vd-lönerna ökade med i snitt 400 000 kronor, till 3,4 miljoner kronor. Men istället för att använda dessa argument för att ställa rejäla lönekrav, oroades fackliga ledare främst över de politiska konsekvenserna. ”Om löneutvecklingen fortsätter i samma takt för vd:arna tror både Erland Olausson och Sture Nordh att det finns risk för allvarliga spänningar i samhället”. De båda varnade för att klyftorna skulle ”skapa en förtroendekris” (SvD den 8 juni).Nu startade LO avtalsrörelsen med ett ”ansvarsfullt” bud på löneökningar med 3,9 procent. Det skulle ha betytt en kostnad för arbetsgivarna på 39 miljarder kronor, att jämföra med aktieutdelningar på över 200 miljarder kronor. Kraven saknade helt förankring hos medlemmarna, som fick ytterst begränsad information om avtalsrörelsen. Metall gjorde upp först, på låg nivå och dessutom för tre år framåt. Detta bakbinder facket mitt i en högkonjunktur och med en högerregering som hela tiden kommer med nya attacker. De lokala fack som förberett sig för lönekamp var starkt kritiska. Upp till en tredjedel av förbundets avtalskonferens var kritiska. ”Inga applåder för Stefan Löfven” konstaterade Offensiv när Metallordföranden senare besökte gruvarbetarna i Malmberget. De förbund som senare gjorde upp lyckades bättre i de fall som ledde till varsel eller kortare strejker, t ex Byggnads och Handels, men även dessa förbund var delvis bakbundna av LO. Deras agerande berodde på ett starkt tryck från medlemmarna.
DE BÄSTA AVTALEN uppnåddes genom lokala strejker eller där det fanns stämning för strejk som ökade trycket. Den unika gruvstrejken i mitten av maj – drygt två dygns sittstrejk på LKAB:s arbetsplatser – tvingade fram 1 000 kronor mer i månaden till bergarbetare och 500 kronor till dagtidare. Ytterligare pengar kan bli resultatet av ett under strejken utlovat nytt lönesystem. Även Volvo Lastvagnar i Göteborg fick rejäla ökningar i det lokala avtalet. Strejk från kabinpersonalen på SAS lyckades också, åtminstone tillfälligt, stoppa en del av de drastiska försämringar bolaget planerat.
Rättvisepartiet Socialisterna har som enda parti gett fullt stöd till strejkande arbetare och tjänstemän, men vi är också medvetna om dagens fackföreningars begränsningar.
När Kommunals ledning utlyste strejken 2003 var det egentligen emot förbundsordföranden Ylva Thörns vilja. Istället för att ordentligt förbereda strejk – med argument, försök att vinna maximalt stöd från andra arbetare, riktiga strejkvakter och demonstrationer m m – genomförde Kommunal en stafettstrejk med alltför liten offentlig effekt. Trots det hade kommunalarna massivt stöd, vilket kämpande grupper nästan alltid får i dagens läge. Strejken slutade dock i en kalldusch när förbundsledningen skrev på ett avtal som liknade arbetsgivarnas första bud. Det ledde till att många medlemmar diskuterade om att lämna förbundet och fick misstro mot strejkvapnet.
Under år 2007 har Kommunals avtal presenterats som en framgång av förbundsledningen och i media, men aktivister i förbundet upptäckte snabbt att så inte var fallet. Avtalet innehöll ingen lönehöjning alls under 2007, det fanns ingen individgaranti på kvinnopotten för 2008, minimilöner ökades minimalt, avtalet gör stor skillnad på utbildade och outbildade, det innehåller inga lokala påslag förrän 2009 och ingen rätt till heltid.
I Kommunals avtal för medlemmar i privatiserade verksamheter har facket helt lämnat walk over. ”I det nya avtalet får individuell lönesättning tydligare genomslag.”, ”Fördelningen sker främst i lönesamtal mellan individen och arbetsgivaren, bekräftar Maria Hansson, ombudsman på Kommunal.” Motparten, Arbetsgivaralliansen, förklarade sig också nöjda eftersom avtalet inte innehöll någon höjning av lägstalönerna (LO-Tidningen den 28 juni).
I början av hösten 2007 återstår den statliga avtalsrörelsen och lärarna. Inom staten är arbetsgivarnas bud att avtalen ska vara ”lokala och individuella”, samtidigt som man skrämmer med stora massiva avskedanden om avtalen blir ”för höga”. Statsbudgeten har gett statliga myndigheter en procent till ökade löner. Förväntade löneökningar på tre procent skulle då leda till att flera tusen jobb är hotade.
Facken för statligt anställda har än så länge inte presenterat någon strategi för att bemöta detta hot. Vad det handlar om är att ta fram argument om behovet av fler anställda, inte färre, samt om både statens överskott och resurserna i samhället i stort. Och att förbereda kamp, så att de statliga arbetsgivarna förstår att facket inte längre kommer att backa. Förutsättningarna för en kämpande avtalsrörelse finns definitivt bland lärarna, där trycket är starkt för att stoppa de ständiga försämringarna.
Trots de låga avtalen angrips facket för ”dyra avtal” som kan ”öka arbetslösheten”. ”Årets avtalsrörelse kan bli dyr för ekonomin”, skrev DN:s ekonomikommentator Johan Schück den 26 maj. Han påstod att avtalen hade skapat en ”högre tröskel” för arbetslösa att komma in på arbetsmarknaden. Även regeringens finansplan i september 2007 upprepar samma tema. Detta är nonsens. Mellan arbetare och kapitalister pågår en klasskamp om fördelningen av arbetarnas obetalda arbete, mervärdet. Detta kan delas upp i vinster till kapitalisten och löner till arbetarna. Om kapitalisten vill anställa fler arbetare eller inte beror på om dessa genererar vad kapitalisten anser vara tillräcklig vinst, inte på lönenivån hos de redan anställda.
Bygg en facklig vänster
Det finns en tradition av vänsteropposition inom den svenska fackföreningsrörelsen. Ända fram till 1960-talet bestod denna av kommunistpartiets medlemmar och en del vänstersocialdemokrater.Starkast var dessa under 1920-talet och direkt efter andra världskrigets slut 1945, men även på 1950- och 60-talen kunde kommunisterna vinna majoritet i flera lokala fack. Den socialdemokratiska fackledningen bedrev samtidigt en hetsjakt mot kommunisterna och samarbetade även med staten, polis och militär, i detta syfte.
På 1970- och 80-talen fanns det också en facklig vänster som bestod av både vänstersocialdemokrater, en del kvarvarande vpk:are och folk från vänstergrupperna. Under denna tid fick också medlemmar i Offensiv (idag RS) fackliga uppdrag.
I mitten av 1980-talet genomförde det s k Dalauppropet konferenser för den tidens fackliga vänster. Många av dem som deltog var sedan aktiva under 1990-talet mot först Bildtregeringen och sedan Perssons nyliberala nedskärningar. Detta skikt tröttades emellertid ut av en kombination av faktorer, inte minst ständigt nya attacker och försämringar.
FACKLEDNINGEN verkade vid vissa tidpunkter vara öppen för en radikalisering, t ex när radikala lokala fack, varav flera ledda av offensivare, pressade LO-ledningen till att utlysa protestdagen mot Bildtregeringen den 6 oktober 1992. Även i kritiken mot Persson några år senare gick LO-ledningen längre än vanligt, men i stort sett fungerade detta som ett sätt att avleda medlemmarnas kampvilja. Eftersom LO-toppen står utan en egen politik, anpassades den snabbt tillbaka till stöd för Persson.
Under 2000-talet har den fackliga vänstern varit svagare än tidigare, med en del lysande enskilda och lokala undantag. Med högerregeringen har dock förutsättningarna på nytt förändrats. Radikala initiativ och krav kan vinna starkt gehör på arbetsplatserna. Facktopparna har under tiden isolerats ytterligare, vilket ger nya öppningar.
Samarbetet mellan radikala lokala fack fick en ny skjuts i kampanjen för 18 september, men också genom olika upprop de senaste åren. Inte minst i protesterna mot Connex/Veolias avskedande av tunneltågförarnas fackordförande Per Johansson 2005.
Dessa kontakter måste utvecklas vidare och kommer på ett visst stadium att behöva samlas till konferenser och möten för att utbyta erfarenheter. Nya skikt kommer att dras in i kamp, med nya erfarenheter och behov av att agera gemensamt.
De radikala facken attackeras av fackledningarna. Seko klubb 119 fick inget stöd av LO- och Sekoledningarna när Per Johansson sparkades. Smutskastningen av klubben har sedan fortsatt, men fler Sekoklubbar har under tiden tagit tydligare ställning för medlemmarna. Sektioner inom Kommunal attackerades för sitt deltagande i kampanjen för 18 september. Vissa byråkrater i Kommunal vill begränsa sektioners och klubbars möjligheter att agera offentligt.
Fackliga aktivister som ifrågasatts uppifrån, däribland medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna, har emellertid visat att de har medlemmarnas stöd. Lokal förankring är en nyckelfråga för varje facklig vänster. Även i andra förbund kommer liknande processer att utvecklas. Inom Metall, där Gruv idag ingår, finns både en tradition av vänsterfack och av hetsjakt från ledningens sida.
De fackliga ledningarna kan pressas till att agera. Demonstrationen den 14 december 2006 var ett begränsat men ändå viktigt exempel.
LO-ledningen, Kommunal och Metall gick efter den framgångsrika gräsrotsmobiliseringen den 18 september 2007 ut med att det ska bli demonstrationer mot regeringen i december. Rättvisepartiet Socialisterna ger fullt stöd om demonstrationerna blir av, både i mobiliseringen och genom att resa kravet på att sådana demonstrationer måste följas av upptrappad kamp.
Bra förberedd och genomförd kamp är det bästa sättet att svara på den antifackliga propagandan. Under tiden kommer fler aktivister att dra slutsatsen att fackföreningarna måste bli demokratiska och kämpande.
