Europafackets (ETUC) aktionsdag den 29 september har potentialen att skaka om hela kontinenten. Den skulle kunna spela en avgörande roll i att tydligt visa styrkan hos den internationella arbetarklassen och stoppa det barbari som följer i nedskärning- arnas spår. CWI kommer att arbeta entusiastiskt för att mobilisera arbetare och ungdomar till att delta i aktioner under dagen, under den internationella kampens och solidaritetens baner, mot Euro- pas regeringar och de kapitalistiska marknadernas diktatur.Efter att först ha pumpat in biljoner dollar i banker och det finansiella systemet för att förhindra en ekonomisk kollaps har Europas regeringar nu börjat lägga kostnaderna för dessa räddningspaket och kapitalismens kris på folkmajoritetens axlar. Med hänvisning till de växande underskotten och skuldkrisen genomförs drastiska nedskärningar och sparpaketen avlöser varandra.
Men den ”statliga skuldkrisen” har sin grund i den politik och de åtgärder som de nyliberala regeringar har genomfört under en längre period. Den förstärktes kraftigt av de räddnings- och stimulanspaket som skulle hålla bankerna flytande och fylla deras tiggarskålar. Den här politiken har blivit en del av ett kapitalistiskt mantra, som ”rättfärdigar” stora åtstramningspaket med våldsamma neddrag- ningar av samhällets utgifter och attacker på löner och arbetsvillkor.
CWI har visat att krisen kommer som en oundviklig följd av kapitalismens anarkistiska men cykliska karaktär, som oundvikligen leder till kriser och ekonomisk förstörelse i massiv skala. Trots det kapitalistiska etablissemangets tal om ”återhämtning”, kvarstår de grundläggande problemen; konsumtion och efterfrågan är för låg samtidigt som investeringarna minskar. Det är problem som förvärrats av de kapitalistiska regeringarnas åtstramningspolitik och den fortsatt växande arbetslösheten, som pressar ner arbetarnas köpkraft.
En återhämtning för ekonomin i Europa och världsekonomin kommer i bästa fall att vara svag, tillfällig och ojämn. Hotet om en ”double dip” – en ny ekonomisk nedgång – är ständigt närvarande.
Den grekiska skuldkrisen fick regeringarna i Spanien, Portugal och andra länder att desperat försöka undkomma de internationella kreditvärderingsinstitutens och andra spekulativa gamars vrede, som har styrt Grekland mot statsbankrutt. Det har gjort att de internationella marknadernas rovlystna och ljusskygga roll hamnat i offentlighetens ljus. För de styrande i exempelvis Grekland, Spanien, Frankrike och Storbritannien finns numera ingen viktigare uppgift än att ”bevara lugnet” på finansmarknaderna och tillfredställa spekulanternas krav.
De attacker som genomförs över hela kontinenten är i många fall de brutalaste någonsin.
De förödande sparpaketen från den grekiska PASOK-regeringen (socialdemokratisk), som motprestation för Europeiska centralbankens (ECB) och Internationella valutafondens (IMF) ”borgensåtagande”, har lett till dramatiska angrepp på landets redan fattiga arbetare. De offentligt betalda pensionerna har minskat med mellan 30 och 50 procent och de offentliganställdas löner har sänkts med 25 till 30 procent.
I Spanien kommer Zapateros regring, förutom pensions- och lönesänkningar, också att skära ned de offentliga utgifterna med drygt 500 mil- jarder kronor.
I Portugal, som redan har bland de lägsta lönerna i Europa (minimilönen är 4 500 kronor i månaden), kommer de offentligt anställda att drabbas av frysta löner under fyra år och en höjning av pensionsåldern till 67 år.
De senaste månaderna har visat att dessa angrepp inte varit begränsade till de så kallade ”PIGS”-länderna (Portugal, Irland, Grekland och Spanien). I Storbritannien har den nya koalitionsregeringen mellan konservativa och liberaler aviserat ett paket som innehåller attacker på de sociala förmånerna och drastiska nedskärningar på upp till 25 procent inom alla delar av den offentliga sektorn. Angela Merkels koalition i Tyskland planerar att skära bort 750 miljarder kronor under de närmaste fyra åren.
Dessa fakta ger bara en liten glimt av den situation som öppnar sig i Europa inför den 29 september; en situ-ation som karakteriseras av aldrig ti- digare skådade attacker uppifrån och, vilket är avgörande, början på ett motstånd underifrån.
Grekland har under den senaste tiden stått i centrum för utvecklingen i Europa. Det är inte bara att landet varit på randen till statsfinansiell kollaps, utan också tidvattenvågen av kamp – med sex generalstrejker under 2010 – som har ställt landet i händelsernas centrum. Kampen i Grek- land har väckt kampstämningar hos arbetare över hela kontinenten. Det som skett i Grekland i år visar vad som väntar i ett antal andra länder när ilskan över krisens effekter och attackerna når kokpunkten.
I Frankrike har det genomförts omfattande strejker och demonstrationer. Två miljoner gick ut på gatorna för att försvara pensionerna. I Ita- lien, där det genomfördes en massiv generalstrejk mot regeringen i juli, väntar en viktig landsomfattande demonstration den 16 oktober organiserad av FIOM – metallarbetarfacket – som har ställt sig i spetsen för en beslutsam strategi i kampen mot attackerna mot löner och arbetsvillkor.
I Spanien deltog mer än två miljoner i generalstrejk inom den offentliga sektorn i juni. Den följde på mass- demonstrationer i februari som tvingade regeringen att backa från sin plan på att höja pensionsåldern.
Situationen går mot en brytpunkt i takt med att kören av krav underifrån växer på att de fackliga ledarna ska genomföra beslutsamma och hårdföra aktioner. Den 29 september kommer Spanien att skakas av sin första generalstrejk. Den blir ett svar på den förödande krisen som har gjort fyra miljoner människor arbetslösa, men också på den spanska regeringens arbetarfientliga politik.
I Storbritannien, däremot, har ledningen för TUC, brittiska LO, (precis som i Sverige, Offensivs kommentar) vägrat att utlysa ens en riksomfattande demonstration i år för att ge uttryck för arbetarnas kraftfulla mot- stånd mot den nya regeringens attacker. I Tyskland har dock facktopparna pressats att utlysa regionala de- monstrationer som måste utnyttjas som ett steg på vägen för att förbereda ett allmänt landsomfattande svar.
CWI bedriver en kompromisslös kamp mot det högeretablissemang som facktopparna utgör. Om fackledningen inte vill ta en allvarlig strid måste en proteströrelse byggas underifrån, som kan mobilisera arbetare och fackliga aktivister och därmed gå över huvudena på de motsträviga fackliga ledningarna.
I de länder där kampen ännu inte rest frågan om generalstrejk borde arbetarnas organisationer omedelbart annonsera massdemonstrationer som ett första steg mot generalstrejk.
CWI säger: Omsätt arbetarnas solidaritet till handling! För en plan för att genomföra en 24-timmarsstrejk i hela Europa!
I ett antal länder har aktivisterna inom arbetarrörelsen redan gjort det helt klart att de vill trappa upp kampen genom generalstrejker.
I Portugal har strejkvågen och massdemonstrationerna den 29 maj med upp till 300 000 deltagare visat att situationen är mogen för en generalstrejk för att tvinga Socrates regering att backa från sin åtstramnings- offensiv och de massiva nedskärningarna och privatiseringarna.
En entusiastisk uppmaning till de portugisiska arbetarna att ansluta sig till sina spanska bröder och systrar i en mäktig iberisk generalstrejk skulle utan tvekan möta ett massivt gensvar och innebära ett stort steg framåt när det gäller att ena arbetare över gränserna i kraftfulla aktioner.
Aktivister inom den grekiska ar-betarrörelsen, däribland Xekinima (CWI i Grekland), kräver också att fackföreningarna ska ansluta sig till de spanska arbetarnas strid den 29 september.
En liknande stämning råder i Frankrike. Efter två fackligt organsierade ”aktionsdagar” kommer det nu att genomföras en dag med omfattande protester och strejker den 7 september.
En generalstrejk, som samlar arbetarna i såväl den privata som offentliga sektorn, skulle ta kampen mot Sar- kozys högerregering till en högre nivå.
CWI har en stolt tradition av att stå för internationell solidaritet och kamp. Krisen och attackerna är globa-la. Detta tillsammans med de ansiktslösa gamarna på finansmarknaderna som har krävt att miljarder människor ska drivas ut i misär för att betala det kapitalistiska systemets kris, visar på den akuta nödvändigheten av ett internationellt motstånd.
Joe Higgins, ledamot i Europaparlamentet för Socialist Party (CWI i Irland) tog upp frågan om en internationell aktionsvecka mellan 21 och 26 juni. Detta förslag fick stöd av GUE (den förenade vänstern i Europaparlamentet) och spelade en viktig roll för att visa på behovet av samordnade internationella aktiviteter från arbetarrörelsens och vänsterns sida.
Nödvändigheten av internationalism från arbetarklassen visas också av kapitalismens försök att underblåsa nationalistiska och splittrande stämningar. Syftet med detta är att avleda uppmärksamheten från deras brutala attacker.
I exempelvis Frankrike har Sarkozys regering startat en kampanj mot invandrare, speciellt mot romer, för att försöka avleda missnöjet och splittra motståndet.
Att Sarkozy vill att parlamentet ska anta nya rasistiska lagar den 7 september, samma dag som facken genomför nästa aktionsdag, är ingen slump.
På samma sätt har kapitalistiska politiker i Spanien försökt stigmatisera den muslimska befolkningen. Den regionala regeringen i Katalonien har infört ett förbud mot att bära burka ”av säkerhetsskäl”. Detta är ett fåfängt försök att avstyra den kommande explosiva reaktionen från den spanska arbetarklassen genom att förbjuda ett klädesplagg som bärs av en handfull människor.
Som ett resultat av den grekiska skuldkrisen, som visade på begränsningarna för en europeisk integration på kapitalistisk grundval, inledde delar av den tyska kapitalistklassen en vildsint kampanj mot det grekiska folket.
Eliterna i södra Europa, till exempel i Grekland och Spanien, har försökt att skjuta över ansvaret på ”utländska spekulanter”, för att inte ställas till svars för sin underdånighet när det gäller att genomföra IMF:s och de rovgiriga marknadernas diktat. Arbetare och ungdomar i Europa har oändligt mycket mer gemensamt i kampen mot samma slags angrepp, än de har gemensamt med sina respektive nationella gäng av kapitalister, vars huvudlösa spekulation och jakt på vinster har orsakat kraschen för de europeiska ekonomierna.
Den 29 september kan ge en stark fingervisning om den potentiella styrkan hos den organiserade arbetarklassen när den går ut i kamp över na- tionsgränserna. Det måste vara första steget i en utveckling av en internationell handlingsplan.
Europafacket (ETUC) har tvingats utlysa den här protestdagen på grund gräströtternas krav på internationella solidaritetsaktioner, av kraven från gräsrötterna inom facket på internationella solidaritetsaktioner. En del fackliga ledare kommer att se dagen som ett tillfälle att ”släppa ut ånga”, genom att organisera symboliska, ineffektiva aktioner. Det är därför vänsteraktivisterna inom facken som måste se till att den 29 september inte reduceras till en parad i Bryssel, utan blir en dag av aktiv alleuro- peisk kamp.
CWI uppmanar till organiserandet av möten på arbetsplatser, universitet, skolor och bostadsområden för att diskutera om hur kampen ska föras. I spanska Baskien hölls den sortens möten i byar och städer för att förbereda mobiliseringen till den baskiska generalstrejken den 29 juni.
I takt med att kamprörelsen utvecklas i olika länder kan sådana exempel byggas vidare på och utvecklas till demokratiska organisationer och kommittéer för att organisera kampen.
Strejker och protester den 29 september borde genomföras med inriktning mot att vidareutveckla aktio- nen mot en alleuropeisk generalstrejk. En sådan strejk skulle skaka om den europeiska kapitalismens grundvalar och stärka självförtroendet bland de som kämpar mot åtstramningsoffensiven.
CWI står för bygget av en internationell rörelse mot direktörernas samhällssystem, som har fört samhället i Europa och andra delar av världen, mot ruinens brant.
Kapitalismen måste avskaffas genom en kamp för ett förstatligandet av de nyckeldelarna av ekonomin – det är det enda livskraftiga vägen ut ur den mardröm av kapitalistisk kris och högerpolitiska attacker vi ser idag.
Vi är emot det kapitalistiska EU. CWI står för ett demokratiskt socialistiskt Europa – en fri och jämställd federation av olika länder som en del i skapandet av en socialistisk värld.
CWI den 24 augusti 2010
CWI/RS kämpar för ▼
- Nej till nedskärningar och åtstramning! Försvara offentlig service och pensioner. Låt direktörerna betala för den kris de skapat!
- För massiva strejker och protester på/kring den 29 september! Förbered för en 24- timmars europeisk generalstrejk!
- För kämpande och demokratiska fackföreningar och nya kampinriktade arbetarpartier!
- Bryt marknadens diktatur! Ner med kreditvärderingsinstitut och IMF! Nej till betalning av kapitalisternas utlandsskuld! Ta tillgångarna från de superrika spekulanterna! Förstatliga bankerna och hela finanssektorn under den arbetande befolkningens demokratiska kontroll och styre!
- Arbete åt alla! Kortare arbetstid utan lönesänkning och omfattande offentliga program för att skapa samhällsnyttiga jobb för miljoner människor!
- Nej till kapitalets EU och EMU – för ett demokratiskt och socialistiskt Europa.
