Strejken har blixbelyst behovet av att sophanteringen utförs i kommunal regi.Först på 1970-talet blev avfallshantering ett kommunalt ansvar. Bara 15 procent av sophämtningen i Stockholm var i egen regi fram till 1998, då det såldes ut. I hela landet har 27 procent av kommunerna hushållsavfallshanteringen i egen regi, däribland Ha- ninge och Luleå. RS kommunfullmäktigeledamöter i dessa kommuner kommer att kämpa mot eventuella privatiseringsförsök.
I Luleå var det på gång en privatisering för några år sedan, men man kom fram till att det lönade sig att behålla sophämtningen och lägga ansvaret för sopor på producenterna. Genom sopsortering minskade mängden sopor som går till deponi (slängs på tippen) i Luleå från 60 000 till 3 000 ton mellan år 1996 och år 2006.
I konsumtionsekonomin produceras mer och mer sopor, varor har lägre och lägre hållbarhet. På det globala planet blåstes stora bubblor av lån för ohämmad konsumtion upp, en ekonomi som nu spruckit.
Transportarbetareförbundet har i siffror pekat på utvecklingen i Stockholm: Befolkningsökningen mellan år 1985 och år 2008 var 20 procent och i innerstaden 25 procent. Mängden sopor däremot ökade för hela staden med 75 procent och i innerstaden med 81 procent. Även andra studier visar att höginkomsttagare producerar mer sopor. Sophämtningen i innerstadens källare och trånga gator, som redan var komplicerad, har därmed blivit ännu tyngre.
Men det är inte bara en accelererande skräpproduktion som har betalats med sopgubbarnas ryggar. Upp- handlingssystemet vrider arbetsmiljön neråt och neråt i en negativ spiral. En sopgubbe som jobbade på Östermalm på 1980-talet har vittnat om att man då hade 13 bilar där, nu är det 6 bilar och med Liselotte Lööfs skandalbud var planen att det skulle bli 5. Transport beskriver arbetet som ”supereffektiviserat”. Sopgubbarna kan jobba 40 timmar per vecka, vilket är omänskligt med den belastningen. Pirrorna kan väga upp till 200-250 kg.
Liselotte Lööf AB (LLAB) vann som bekant anbudet för att man la sig 2,6 miljoner kronor under närmaste konkurrent. Att kommunen överhuvudtaget anlitar LLAB är en skandal i sig. År 2006 gjorde de bort sig genom att kraftigt skära ner på arbetskraften och ta in polska arbetare med 5 000 kronor lägre löner, fram till dess att det hela kollapsade och man fick återanställa. LLAB utreds av ekobrottsmyndigheten och avkrävs på 6,1 mil- joner kronor av Skatteverket, som menar att företaget betalar svarta löner för bl a snöröjning.
Men det här handlar inte bara om ett ruttet äpple.
Den knivskarpa konkurrensen hetsar alla de 5 sopföretagen i Stockholm att tänja på både arbetsmiljö och lagar. År 2002 avslöjades det att Kjell Hellsten, ägare till Hellstens avfallsföretag, agerat bulvan åt sin far som fråntagits näringstillstånd (Transportarbetaren nr 10/2002).
När Resta år 2007 tog över sophämtningen i Malmö kom det in 1 000 klagomål på tre veckor. Nu klagar inte Malmö längre, men å andra sidan har Resta tvingat sopgubbarna att ta två kärl åt gången, trots att detta är förbjudet (Sydsvenskan den 30 november 2008).
Tidigare har Resta väckt även Stockholmsarbetarnas vrede, men efter att de lämnade in nycklarna till trafikkontoret vann de även då.
”Vi vägrar att vara handelsvaror” sa sopgubbarna under strejken. Därför står Rättvisepartiet Socialisterna för att sophämtningen ska utföras i kommunal regi. Yrkeskunnandet kan då byggas upp och stanna kvar. Med inflytande från arbetarna kan arbetsmiljön utvecklas och belastningstak införas så att även kvinnor kan jobba som ”sopgubbar” och de som jobbar idag orka jobba längre. Löner och lönesystem ska självklart inte försämras. De ska förhandlas fram mellan fack och arbetsgivare, inte avgöras i kontrakt mellan kommun och företag. Vi kämpar för en kommunpolitik som erkänner avfallshanteringen som avgörande för samhället, vilkensom borde utvecklas för arbetsmiljöns, miljöns och klimatets bästa.
Elin Gauffin
