För en socialistisk federation i Mellanöstern

2008-05-21 17:02:44




Läget i de av Israel ockuperade områdena – Gaza och Västbanken – har förvärrats under de senaste åren. Den humanitära situationen i Gaza är ­värre än någonsin tidigare, till följd av den israeliska blockaden av såväl förnödenheter som energi. En majoritet av Gazas 1,5 ­miljoner invånare saknar idag det allra nödvän­digaste. Sedan blockaden mot Gaza inleddes har andelen människor som är beroende av matutdelning ökat till omkring 80 procent och det råder massarbetslöshet. Även efter det att Israel avvecklade bosättningarna i Gaza (2005), så behåller man den totala kontrollen och bortdragandet gjordes inte med målet att palestinierna skulle få en egen stat.
Efter att Hamas vann det palestinska valet 2006 har de israeliska militä­ra bestraffningsaktionerna mot den palestinska befolkningen ­ständigt trappats upp.
Exempel på den massterror som bedrivs mot palestinierna gavs sommaren 2006, då 400 palestinier fick sätta livet till, och under februari och mars i år, då över 170 palestinier dödades. Bland offren fanns många spädbarn och barn.
Israeliska arméns lönnmord och brutalitet begränsas inte till Gaza. Somliga israeliska soldater som har tjänstgjort i Hebron på Västbanken talade nyligen ut om arméns tortyr av palestinska invånare, sida vid sida med övergrepp mot palestinier utför­da av Hebrons religiösa judiska bosättare.
Den israeliska regeringen försöker rättfärdiga sina attacker med de rake­ter som avfyras från Gaza in i Israel. Detta trots det faktum att antalet israeler som dödats av palestinska raketer sedan 2001 är 14, medan 397 palestinier dödades enbart förra året av israeliska trupper. Förra årets kvot av dödade palestinier i förhållande till dödade israeler var 40:1.
Ett väpnat palestinskt motstånd är nödvändigt och borde organiseras av demokratiskt valda försvarskommittéer (miliser). Men raketbeskjutningar och andra slags angrepp mot israeliska civila är kontraproduktiva för den palestinska saken och bör ­inte stödjas av socialister. Förutom att det medför ökad repression mot palestinierna, vilket ökar deras lidande och försvårar kampen, avskräcker det israeliska arbetare från att sympatisera med palestiniernas belägenhet och gör dem mer benägna att sluta upp bakom den israeliska kapitalistklassens dagordning. Den senaste upptrappningen av raketbeskjutning har stärkt den israeliska ultrahögern och har fått ett ökat antal israeler att ­stödja våldsamma motangrepp.

Raseri och desperation

Det finns en gryende insikt bland kapitalistiska kommentatorer och internationella ”medlare” om att det israeliska struptaget runt Gaza knuffar palestinierna i riktning mot mer desperata och våldsamma motåtgärder. Den ledande FN-företrädaren i Gaza beskrev nyligen förhållandena där som ”chockerande” och ”skamliga” och varnade för att en ”explosionspunkt” närmar sig.
Efter ett särskilt brutalt israeliskt arméangrepp på Gaza i mars i år, sköt en palestinsk man i östra Jerusalem ihjäl åtta judiska, religiösa studenter i den första attacken i Jerusalem på fyra år.
Ett nytt inslag i år är de Gradraketer som har avfyrats mot Ashkelon, en israelisk stad med över 100 000 invånare som ligger 20 kilometer norr om Gaza.
Förra månaden bröt sig en grupp palestinier ut från Gazaremsan i en attack mot ett bränsleförråd på den israeliska sidan av gränsmuren. I en annan attack senare i april bombade palestinier israeliska soldater, stationerade vid Kerem Shalom-gränsen, övergången till Gazaremsan. 13 av soldaterna skadades och tre av angriparna dödades.
Omfattningen av raseriet och desperationen åskådliggjordes i en opinionsundersökning i mars, ­genomförd av Palestinian Centre for Policy and Survey Research. Tidpunkten sammanföll med den ovan nämnda isra­eliska attacken på Gaza och opinions­mätningen visade på ett oemotsvarat högt stöd inom palestinska ­territorier för raketattacker mot israeliska ­städer: 64 procent. 84 procent stödde dödan­det av de tre judiska, religiösa studen­terna i Jerusalem.
Det pågående blodbadet är illa nog, men det kan bli mycket värre. Den israeliska armén skulle till exempel kunna dra igång en totalinvasion av Gaza, och det råder ständig fara för ett utbrott av ett större krig som drar in de ­omgivande staterna. Den israeliska premiärminis­tern Ehud Olmert tillkännagav i mars: ”Allt är uppe på agendan – markope­rationer, luft[angrepp] och specialo­perationer”. Några dagar tidigare ­hade vice försvarsministern, Matan Vilna, hotat med en ”förintelse” av palestinierna.

Utsikterna till eldupphör

Olmerts svaga koalitionsregering är en våldsam motståndare till direkta förhandlingar med Hamas, liksom Bushregeringen i USA – som i ­massiv skala finansierar den israeliska militären. Detta trots det faktum att ­Hamas har sagt att man skulle vilja förhandla fram en långvarig vapenvila och att omkring två tredjedelar av den israe­liska befolkningen är för förhandlingar med Hamas.
Vare sig det högerinriktade ­Hamas eller det sekulära Fatah har majoritets­stöd på de palestinska territorierna. Den israeliska regeringens strategi att använda brutalt militärt våld för att försöka försvaga Hamasledarna, samtidigt som man stödjer Fatahs pale­stinska myndighets president Mah­mood Abbas (numera stationerad på Västbanken), har emellertid bara ökat stödet för Hamas och minskat det för Fatahledarna.
För inte så länge sedan tillkännagav Olmert att Israel måste ­acceptera en palestinsk stat för att undvika att palestinierna blir en majoritet av befolkningen inom det område som kontrolleras av Israel. Han är emellertid överhuvud för en koalitionsregering som hänger på en skör tråd. Olmert är beroende av högerelement inom koalitionen som inte vill överväga ytterligare tillbakadragande av judiska bosättare från de ockuperade palestinska territorierna, förhandling­ar med Hamas eller ens några betydande eftergifter till den västvänliga Fatahregimen på Västbanken.
Västbanken förblir uppsplittrat i småbitar, nu via det otroliga antalet av 560 israeliska gränsövervaknings­posteringar. Områdets palestinska städer är föremål för regelbundna israeliska militärräder – något som har trappats upp ytterligare nyligen.
Olmert ställs inför en allt mer rasande palestinsk befolkning, vars institutioner kontrolleras av både Hamas och Fatah – en uppdelning som är en direkt biprodukt av USA-impe­rialismens sponsring av Fatah och dess uppbackning av den israeliska regimen.
De internationella överläggningarna i Annapolis i november förra året var inte ens en början på en måttligt trovärdig fredsprocess, givet den israeliska härskande klassens nuvarande ståndpunkt. Byggandet av judiska bosättningar på områdena i och omkring Jerusalem fortsatte obehind­rat ­omedelbart efter ­förhandlingarnas slut. 1 700 nya nybyggarbostäder har godkänts ­sedan dess.
De palestinska miliserna, ­inklusive de som tillhör Hamas, har erbjudit en sex månader lång vapenvila, men detta har än så länge förkastats av den israeliska regeringen. Hamas har också tillkännagivit att man är ­beredd att acceptera en palestinsk stat på den mark som ockuperades av Israel 1967 (samtidigt som man inte uttryckligen erkänner staten Israel sida vid sida med den).
Det pågår ett till synes oändligt antal möten mellan representanter för världens kapitalistmakter för att diskutera fredsinitiativ och olika slags ingripanden i regionen. Men inga imperialistiska initiativ kommer dock att ha intressena hos vanliga palestinier, eller för den delen vanliga isra­eler, som utgångspunkt. I vilket fall som helst har alla högtflygande ambitioner visat sig vara kraftlösa när de ställts inför den israeliska regimens hårdnackade motstånd.
Blodutgjutelsen tenderar emellertid alltid att ha sina hög- och lågvattenperioder, och vid någon given tidpunkt kommer den israeliska kapitalistklassen att känna sig tvingad – av hänsyn till sina egna klassintressen – att vidta vissa, åtminstone tillfälliga, tillmötesgående åtgärder. Dessa kommer dock inte att tillgodose ­arbetarnas intressen på någondera sida av den nationella splittringen.

Israeliskt jubileum?

Nu i samband med Israels 60-årsjubileum råder en enorm misstro mot politikerna bland vanliga israeler. Många är kritiska till vart samhället är på väg och känner oro över framtidsutsikterna för den israeliska ­staten. Statsinstitutionernas auktoritet har kollapsat, inklusive till en viss del arméns sedan Libanonkriget 2006.
Tel Aviv-universitetsprofessorn och opinionsanalytikern Camil Fuchs kommenterade: ”en stor majoritet skulle säga att landet är inne på fel spår. Den allmänna stämningen är dålig”, och att israelerna är ”enormt desillusionerade” och har ”inget förtroende för regeringen och inget förtroende för Knesset [parlamentet]”.
Praktiskt taget alla ledande politiker är väldigt diskrediterade och betraktade som korrupta. Endast 10 ­pro­cent av befolkningen (enligt opinions­undersökningar) säger att Olmert har lyckats som premiärminister och han sitter kvar vid makten endast därför att det inte finns någon uppenbar ersättare. Han är för närvarande ­föremål för åtskilliga utredningar angående korruptionsanklagelser.
Det råder också en utbredd pessimism ifråga om utsikterna för ett fredsavtal och ett växande missnöje med ockupationen. Antalet ­ungdomar som smiter från värnplikten ökar, liksom antalet reservister och tjänstgörande soldater som är tveksamma till att genomföra brutalt offensiva aktio­ner.

Växande klassklyftor

Det som mest bekymrar folk är dock den stora ojämlikheten i samhället. Den högst avlönade procenten av löntagarna tjänar lika mycket som de 25 procent lägst avlönade. Medan den israeliska ekonomin har växt – den är nu inne på sitt femte år i rad av ­tillväxt – har arbetarnas andel av Israels BNP fortsatt att falla. En tredjedel av barnen lever nu i fattigdom.
Våg på våg av attacker på välfärdsstaten och de trygga jobben har genomförts av på varandra följande regeringar, vilka haft samma grundval; en nyliberal dagordning.
En en­orm vrede har byggts upp mot dessa attacker och detta har åter­speglats i en del betydelsefull arbetarkamp under de senaste åren. Antalet arbetsda­gar som gått förlorade på grund av strejker uppgick till ­totalt 6,8 miljoner under femårsperioden 2003 till 2007.
De israeliska arbetarna kommer oundvikligen att alltmer komma på kollisionskurs med sina överordnade – troligen än mer så när deras levnads­standard drabbas av en kommande ekonomisk nedgång. Vid någon framtida tidpunkt kommer de att känna sig tvungna att bygga upp sin egen politiska representation, i form av ett nytt arbetarparti.

Kamp för nytt arbetarparti

Ett nytt arbetarparti i Israel skulle ha en sympatisk inställning till ­palestinsk masskamp mot ockupationen, på villkor att den rörelsen inte använder sig av metoden att döda israeliska ­civila. För att den palestinska kampen ska kunna utvecklas på en sund och framgångsrik grundval är det nödvändigt med demokratiskt beslutsfattande och demokratisk kontroll av alla defensiva och offensiva aktioner.
Motståndet måste också dra in största möjliga antal människor istället för att bedrivas av många små, konkurrerande och hemliga miliser.
Det finns många möjliga mål för massaktioner som skulle kunna ­sättas, inklusive aktioner för att förhindra markkonfiskationer.
Tillsammans med kamp i ekonomiska frågor och säkerhetsrelaterade sådana kommer både israeliska och palestinska arbetare att behöva ­bygga sina organisationer på grundval av socialistiska idéer.
En palestinsk stat fri från fattigdom kommer inte att kunna uppnås på kapitalistisk grundval, då den inte ­skulle betraktas som en stabil, ekonomiskt trovärdig ”investeringsmöjlighet” och fördelarna av någon som helst ekonomisk tillväxt skulle i oproportioner­ligt hög grad tillfalla de rika. De imperialistiska härskande klasserna världen över och de arabiska eliterna ser bara till sina egna intressen: att komma över rikedomar och om möjligt undvika att importera instabilitet eller hot mot sina positioner (i form av flyktingar, religiösa ­fundamentalister, fackliga aktivister med flera). Det ligger inte i deras intresse att vilja undergräva den israeliska kapitalismen.
Inte heller har de uppåtsträvande palestinska kapitalisterna och deras representanter mycket gemensamt med de vanliga palestinierna. Deras målsättning är att suga ut och göra vinster, liksom kapitalister överallt i världen.
Palestinska statstjänstemän och andra arbetargrupper på Västbanken har gång på gång gått ut i strejk under de senaste månaderna i kamp för högre löner och mot andra attacker på deras levnadsstandard som deras ”ledare” inom den palestinska myndigheten står för.
Vare sig Hamas eller Fatahs ­politik kan visa på en väg framåt. Inget av partierna har en strategi eller ett program som kan bygga en palestinsk stat mot den israeliska härskande ­klassens massivt väpnade opposition. Båda vill dessutom ha en kapitalistisk palestinsk stat, vilket inte kommer att kunna lösa palestiniernas ekonomiska problem.
Många Hamasledare ses som självuppoffrande genom att de har förkastat Fatahs korruption och fördömt USA-imperialismen. Så snart de har kommit till makten, vare sig det är på kommunal eller regeringsnivå, har de emellertid vältrat över den ekonomiska krisens bördor på arbetarnas axlar genom jobbnedskärningar och privatiseringar, liksom Fatah har gjort.
Precis som kapitalismen inte erbju­der någon framtid för palestinierna är kapitalismen också i Israel, trots dess mycket mer utvecklade ekonomi, o­förmögen att tillhandahålla säkerhet och en tillräckligt hög levnadsstandard för vanligt folk.

Riv muren

Ställda inför existensen av den ”säkerhetsmur” som har byggts upp av Israel, som avsevärt inkräktar på palestinsk mark – och också med ­tanke på den pågående expansionen av judiska nygbyggarbosättningar och uppstyckningen av palestinska områ­den – manar en del personer till upprättandet av en enda sekulär och demokratisk stat för både judar och palestinier, istället för två separata ­stater sida vid sida.
Enhetsstatskravet väcker dock en enorm rädsla i regionen – i ­synnerhet bland israeliska judar, som ryggar tillbaka inför idén om att de kan bli en diskriminerad minoritet i en sådan statsbildning, då det palestinska födelsetalet är högre än det judiska. På grundval av detta förslag kan alltså ­inte judiska arbetare vinnas öv­er för att på allvar utmana den israeliska härskande klassen, vilket är avgöran­de om den mäktiga israeliska statsma­skinen ska kunna besegras.
Endast genom att stödja bildan­det av ett socialistiskt Israel sida vid ­sida med ett socialistiskt Palestina kan vägen jämnas för tillit och samarbete mellan arbetande människor på ­bägge de nationella sidorna, en höjning av levnads­standarden över alla gränser och ett slut en gång för alla på blodsutgjutel­sen.

Judy Beishon

---

CWI och RS kämpar för:

• För ett omedelbart tillbakadragande av den israeliska armén från de ockuperade territorierna!
• För gräsrotskommittéer på de ockuperade territorierna, som kan lägga grunden för en genuin och demokratisk arbetarrörelse. För dessa kommittéers rätt till beväpning i självförsvarssyfte.
• För ett slut på den israeliska regeringens och armébefälens utnyttjande av israeliska soldater som ”kanonföda”.
• För de israeliska palestiniernas kamp mot institutionaliserad rasism och deras status som andra klassens medborgare.
• För ett slut på arbetslöshet och fattigdom i Israel. Gemensam arbetarkamp – israeliska judar och palestinier tillsammans – för att avskaffa kapitalismen.
• För ett socialistiskt Palestina sida vid sida med ett socialistiskt Israel som en del av en frivillig, demokratisk och socia­listisk federation i Mellanöstern, med rätt att återvända för flyktingar och garanterade demokratiska rättigheter för alla nationella minoriteter.