Den dramatiska utslagningen av jobb drabbar hela Sverige. Tidigare tillväxtcentra som Västra Götaland är ett brutalt uttryck för kapitalismens kris. Ett annat brutalt uttryck är utvecklingen i glesbygdskommunerna i Norrlands skogslän.Sedan 1950 har befolkningen i Sverige ökat med 31 procent. I början på november ifjol bodde lite drygt 9,2 miljoner människor i landet. Umeå utgör ett undantag i norra Sverige. Utlokaliseringarna av bland annat sjukhuset och universitetet har inneburit att befolkningen mer än fördubblats på 60 år.
Men i Umeås kranskommuner ser utvecklingen helt annorlunda ut:
För kommunerna i tabellen nedan blir hotet från krisen extra tydligt. Den omedelbara effekten, då jobben slås ut, är att skatteinkomsterna minskar. Till detta ska läggas en krympande befolkning som ger minskade statsbidrag. Man brukar räkna med att varje kommuninvånare i snitt drar in 50 000 kronor om året om skatteintäkter och statsbidrag räknas ihop.
För många kommuner i glesbygden har antalet invånare minskat under många år, oavsett hur ekonomin har utvecklats. Många har flyttat för att få jobb. Andra för att få mer att välja på, både vad gäller jobb och utbud av kultur/nöjesliv. För många fler kommuner än de i tabellen har den totala effekten varit en trendmässig minskning av befolkningsunderlaget. Bjurholm är den av Umeås krans- kommuner som tappat störst andel av sin befolkning. Att Vännäs klarat sig relativt bra beror på att många jobbar i Umeå, men bor och betalar skatt i Vännäs – något som bland annat beror på att politikerna i Vännäs medvetet dumpade tomtpriserna under 1970-talet!
I kommuner med liten befolkning innebär en utslagning av arbetstillfällen, och fortsatt utflyttning, inte bara en ekonomisk utarmning. Risken är överhängande för att krisen även ökar takten när det gäller nedläggningen av skolor, förskolor och äldreboenden i en ond spiral med ständigt krympande befolkning. Om bensinstationen och butiken läggs ned flyttar några och då blir det färre barn, o s v.
Om Bjurholm mirakulöst hade lyckats undvika ”tappet” av 2 700 personer sedan 1950 och om varje person bidragit med snittet, skulle den kommunala ekonomin idag haft 135 miljoner kronor mer att röra sig med. Detta skulle fördubbla dagens driftbudget!
Krisen innebär en slakt på jobb, vilket leder till personliga tragedier. De personliga tragedierna förstärks då människor får se sin hembygd dö ut.
Centerns tjoanden om att ”Hela Sverige ska leva” har tystnat, precis som partiets kärnkraftsmotstånd. Ska glesbygden på sikt bli något annat än en ren råvaruleverantör krävs demokratisk socialism.
Det innebär statligt ägande och planering samt demokratiska beslut vad gäller hur och var investeringar i samhället görs; det gäller hur råvaror, teknik, arbetskraft disponeras och hur kommunikationer och service byggs ut.
Skillnaderna mellan Göteborg och Bjurholm är stora, men roten till problemen är samma kapitalistiska marknadsekonomi. Och i försvaret mot systemets rovdrift krävs man-ur-huse-demonstrationer, strejker och ett nytt arbetarparti, oavsett om striden står i storstad eller i glesbygd.
Det är dags för en ny, socialistisk regionalpolitik. Och det är bråttom. Både i Göteborg och i Bjurholm.
Jan Hägglund
| Befolkning | 1950 | 2008 (nov) |
| Nordmaling | 10 403 | 7 304 |
| Bjurholm | 5 193 | 2 517 |
| Vindeln | 10 073 | 5 619 |
| Robertsfors | 10 376 | 6 910 |
| Vännäs | 8 170 | 8 359 |
(Källa: Västerbottens Folkblad)
