Förändringens vindar blåser över Latinamerika

2015-02-18 15:58:06

foto: Eduardo Fonseca Arraes / Flickr CC
När regeringen i Brasilien försökte höja avgifterna på kollektivtrafiken under sommaren år 2013 gick hundratusentals ut i protester, som blev till en protest mot hela högerpolitiken.

Den åttonde upplagan av CWI:s Latinamerikaskola (en vecka av diskussioner för CWI-medlemmar i Sydamerika) präglades av diskussioner om allvaret i den nya situationen som råder i världen och i kontinenten. Positiva händelser, som Syrizas valseger i Grekland och nya kamputbrott i Brasilien, Chile och USA, blandades med farhågor om rasism, aggressivare höger och ökad repression mot sociala rörelser samt de sociala konsekvenserna av den ekonomiska krisen. Diskussionerna bidrog till att klargöra de bakomliggande processerna och vänsterns roll för att bygga ett socialistiskt alternativ på kontinenten.

Skolan hölls i brasilianska

Niterói, grannstad till Rio de Janeiro, den 3-8 februari och samlade cirka 160 deltagare från Brasilien, Chile, Bolivia, Venezuela och USA. Från CWI:s ledning deltog Tony Saunois. Skolan började med en diskussion om situationen i världen med en inledning av Tony:

– Syrizas valseger i Grekland har förvandlat situationen i landet och har redan haft stora efterverkningar, som i Spanien där 100 000 deltog i Podemos demonstration i Madrid, efter valsegern. För första gången på drygt 30 år har vi en regering i Europa som trotsar åtstramningspolitiken. Detta har återgett arbetarna självförtroendet, efter så många år av åtstramningar.

– Det är nu en kamp mellan marknadens och EU:s tryck å ena sidan och arbetarnas mobilisering i Grekland å andra sidan, som kan tvinga Syrizas regering att ta till än radikalare åtgärder.

Efter den inledande punkten följde en rapport från USA. Toya från Socialist Alternative [CWI:s sympatisörer i USA]  bland annat berättade om kampen mot rasismen:

– Efter Ferguson har vi sett den största vågen av protester mot rasismen och polisvåldet i USA sedan 1960-talet. Utmaningen är att länka denna kamp med den övriga kampen som pågår och därmed mot själva det kapitalistiska systemet. 

– Det pågår en djupgående förändring av medvetenheten, om att det nuvarande systemet inte duger för vanligt folk. Opinionsundersökningar pekar på att 80 procent av föräldrarna tror att deras barn kommer att ha en sämre levnadsstandard än de själva. En motreaktion mot de ökade klyftorna och maktkoncentrationen hos de en procent rikaste håller på att utvecklas. Efter Occupyrörelsen har vi sett Kshama Sawants valseger och en seger för kampanjen för 15 dollar i timmen i minimilön i Seattle, framgångar som nu sprids.

Skolan gjorde sedan en djupdykning i situationen i Latinamerika. Förutom en allmän diskussion om de politiska processerna på kontinenten hölls också diskussioner om Brasilien, Argentina, Chile, Venezuela och Bolivia.

André från Liberdade Socialismo e Revolução (LSR, CWI i Brasilien) öppnade diskussionen om Latinamerika:

– Vi ser nu slutet på en period av relativ stabilitet. Under 2000-talets år av tillväxt kunde de sittande regeringarna omväljas med en viss lätthet. I flera länder har samma allians eller koalition suttit i makten i över ett årtionde. De latinamerikanska länderna gynnades av råvaruprisernas uppgång och den ökade efterfrågan i Kina. Mellan åren 2000 och 2013 tiodubblades handeln mellan Kina och Latinamerika. Denna trend har nu vänts och många länder har ekonomiska problem som lett till större politisk instabilitet och sociala kriser.

– Ett exempel på barbariet på kontinenten är Mexiko. Landet har ett större beroende till USA och har haft en viss ekonomisk återhämtning den senaste tiden. Men den sociala situationen är katastrofal. Upp till 150 000 människor har dödats under det senaste årtiondets ”kriget mot knarket”, som i realiteten är ett krig mot de fattiga. Regeringar och polisen samarbetar med knarkkartellerna, vilket massakern på 43 lärarstudenter ifjol, som ledde till massprotester, visade. 

 Mariana Cristina inledde diskussionen om Brasilien:

– I Brasilien har ekonomin stagnerat och president Dilma har inlett sin andra mandatperiod med en rad attacker. Krisen har lett till en ökad polarisering. PSOL [vänsterpartiet som LSR ingår i] gick fram i valet, från tre till fem parlamentsledamöter, men den reaktionära högern har också haft landvinningar.

– Massrörelsen 2013 inledde en ny period av kamp. Efter segern mot höjningen av kollektivtrafiksavgifterna har kampen fortsatt, men är uppsplittrad. LSR står för behovet av ett gemensamt kampprogram.

– Regeringen hotas nu av flera kriser: Den ekonomiska krisen, som kommer att förvärras av åtstramningspolitiken, korruptionsskandalen kring oljejätten Petrobras samt vattenbristen som också hotar elförsörjningen.

São Paulo, landets största stad, drabbas hårt av bristen på vatten, med reservoarerna på rekordlåga nivåer. Delstatsregeringen, som länge har vägrat erkänna vattenkrisen, planerar nu att ransonera vattnet. Hushållen kommer att få vatten under två dagar för att sedan vara utan under fyra dagar! Det kommer att leda till ett socialt kaos. Ekonomin i delstaten São Paulo, landets största, drabbas redan av vattenbristen. De två i storleksordning följande storstadsområdena, Rio de Janeiro och Belo Horizonte, hotas också av vattenbrist. 

Vattenkrisen har allt att göra med kapitalismen. Privatiseringspolitiken har gjort att vatten- och avloppsbolaget satsat mer på vinster åt aktieägarna än investeringar på nya vattenförsörjningssystem, trots larmrapporter redan för tio år sedan. Storjordbrukens framfart med massiv skogsavverkning har också reducerat det naturliga skyddet för vattentäkterna. Bostadsspekulation och avsaknad av stadsplanering spär på kaoset. Till detta ska läggas effekterna av den globala uppvärmningen och förändrade vädermönster. 

Franco från CWI:s bolivianska sektion, som ursprungligen är från Argentina, gav en bakgrund till de ökade ekonomiska problemen i Argentina:

– Kirchnerregeringen kom till som en krisregering, då den ekonomiska krisen tvingade landet att ställa in betalning av statsskulden. Landet kunde sedan dra nytta av tillväxten i världsekonomin fram till krisen, men nu ökar problemen, med en hög inflationstakt. Den sociala pakten, där fackliga ledare backade upp regeringen, håller på att lösas upp. I valet år 2013 såg vi att det finns ett utrymme för ett vänsteralternativ, då drygt en miljon röstade på Arbetarnas vänsterfront, som består av tre vänstergrupper. Men vänstern i Argentina präglas än av en stor fragmentering. Franco talade också om Bolivia:

– Den ekonomiska tillväxten gav ett utrymme för sociala reformer. Den ekonomiska makten lämnades dock orörd. 83 procent av jorden är fortfarande i händerna på storgodsägarna och lantbruksföretagen. Med en ekonomisk kris kan många som har fått det något bättre lätt halka tillbaka i fattigdom. De fallande råvarupriserna har redan börjat leda till att gruvor stängs.

Carlos, facklig ledare och fabriksarbetare i bolivianska Cochabamba, talade om kampen mot nyliberalismen, som ”Vattenkriget” mot privatiseringen av vattnet i Cochabamba år 2000, ”Gaskriget” 2003 och 2005, fram till idag. Han poängterade också betydelsen av att bilda ”Socialistiska kvinnor” för att ta upp kampen mot kvinnovåldet som har nått alarmerande nivåer. Pedro talade om Chile:

– I Chile ser vi också slutet på en cykel med en kollaps av stödet för de traditionella partierna. Under det senaste valet var det 60 procent som avstod från att rösta, en rekordnivå. Samtidigt saknas ett vänsteralternativ. Ungdomen, som gick ut i masskamp 2011, präglas ännu av en antipartistämning och vänstern är splittrad. Chile har drabbats hårt av prisfallet på kopparn.

Tomas, 15 år, skolans yngste deltagare, berättade om ungdomarnas kamp i Chile:

– År 2011 ockuperades drygt 500 skolor under sju månader med krav på en offentlig och gratis utbildning med kvalitet samt mot vinstintressen inom utbildningssektorn. I slutet av förra året var det lärarnas tur att gå ut i kamp. Drygt tusen skolor stängdes av strejken. Strejken inleddes efter att gräsrötterna körde över den byråkratiska fackliga ledningen. 

Johan talade om den nya situationen i Venezuela:

– Det råder en ny situation i Venezuela efter Chavez död och de ekonomiska problemen i spåren på oljeprisfallet. Landet får 95 procent av sina dollarinkomster, avgörande för att kunna importera matvaror, medicin med mera, genom oljeexporten.

– Högern är splittrad i två falanger, som båda söker olika vägar att få bort president Maduro, som efterträdde Chavez: En hårdför falang som har satsat på fysisk konfrontation och en mer moderat höger som bedriver ekonomisk krigföring, vilken har skapat en brist på många basvaror. Folket tvingas att köa timtals dagligen för förnödenheter. Regeringens linje har varit att söka uppgörelser med och göra eftergifter till den moderata högerfalangen. Inflationen är på drygt 60 procent, kontinentens högsta och bland de högsta i världen. 

– Vår linje har varit att betona behovet av att bygga en självständig organisering och kamp från arbetarna. Chavismen gav en viktig impuls till arbetarkampen. Många fabriker är ockuperade och arbetarna försöker inrätta arbetarkontroll. I förorterna organiserar arbetarna kontrollen över mattillgången. Men byråkratin och den nya eliten som har vuxit fram saboterar allt detta. 

– Det är bråttom att bygga ett vänsteralternativ som lyckas appellera till arbetarklassen och kämpa tillsammans med och vinna över chavismens gräsrötter för ett konsekvent socialistiskt alternativ.

Det genomfördes också en diskussion om de nya vänsterpartierna i världen. Tony inledde diskussionen:

– CWI var först med att lägga fram behovet av nya arbetarpartier, efter socialdemokratins förborgerligande i spåren på stalinismens kollaps. Framväxten av nya vänsterpartier har dock varit en mer utdragen och komplicerad process än vad vi först trodde. Många av de nya partierna reagerade på den djupa kapitalistiska krisen som bröt ut år 2008 genom att gå åt höger, istället för att se tillfället att bygga ett socialistiskt alternativ.

– Syrizas valseger och en möjlig valseger för Podemos i Spanien reser perspektivet för vänstersegrar i valen och kommer att stimulera framväxten av nya vänsteralternativ. Även i andra delar av världen ser vi ett ökad utrymmer till vänster, som i valet i Argentina, Kshamas valseger i Seattle och även PSOL:s framsteg i Brasilien. Men det gäller för oss att bygga starka marxistiska grupperingar inom dessa partier för att hindra att dessa partier hamnar i samma fälla som de socialdemokratiska partierna och blir en del av etablissemanget, bara inriktade på val. Även om valen är viktiga är vår betoning den utomparlamentariska kampen och framväxten av ett socialistiskt alternativ som kan leda till en brytning med det kapitalistiska systemet.

Det hölls en speciell session för att diskutera CWI:s kvinnoarbete. Jane från Brasilien höll i inledningen som grundades på ett dokument som håller på att tas fram som ett bidrag till CWI:s världskongress i början av nästa år, där temat kommer att  diskuteras.

– Kvinnorna är de som drabbas hårdast av krisen världen över. CWI bedriver ett viktigt arbete för kvinnors rättigheter, ända från Pakistan där vi tvingas utmana talibanerna i ett mycket kvinnoförtryckande samhälle, till Irland där vi har tagit initiativ till ROSA som kämpar för rätten till abort och mot åtstramningspolitiken. Segern för 15 dollar i timmen i minimilön i Seattle är en seger för kvinnorna, som är i majoritet bland de lågavlönade arbetarna.

– Vi måste säkra att kvinnorna, som är dubbelt förtryckta, har ett utrymme för att växa politiskt, genom kvinnoutskott med mera, samtidigt som kvinnoarbetet måste vara en del av hela partiets politik.

Även andra aspekter av kapitalismens förtrycks- och splittringspolitik sattes under luppen, med diskussion om kampen mot rasism och hbtq-förtryck samt förtrycket av ursprungsbefolkningar. CWI bedriver ett viktigt arbete inom alla dessa fält.

En av skolans absoluta höjdpunkter var det offentliga mötet som hölls i centrala Rio de Janeiro på fredagskvällen. Cirka 250 personer deltog i mötesrummet, som packades till bristningsgränsen under en entusiastisk stämning. På mötet talade representanter från CWI:s sektioner i Brasilien, Bolivia, Chile och Venezuela, samt Tony Saunois. Dessutom talade tre av PSOL:s viktigaste kandidater i valet i fjol. Robério Paulino och Tarcisio Motta ställde upp som kandidater till guvernörsposterna i Rio Grande do Norte och Rio de Janeiro och fick båda knappt 9 procent av rösterna. Luciana Genro var partiets kandidat till president. Hon kom fyra med 1,6 miljoner röster. 

Men störst uppmärksamhet drog Kshama Sawant som kom till Brasilien enkom för att tala på mötet. Hon möttes av stor entusiasm och förståelse av hur viktigt det är att bygga ett socialistiskt alternativ i hjärtat av imperialismens högborg. Hon mottog en flagga från MTST, som är den viktigaste rörelsen i kampen för bostäder åt bostadslösa arbetare i landet, av Vitor Xoquito, som också talade på mötet.

Skolan avslutades med en rapport från CWI:s arbete runt om i världen, och deltagarna kunde påbörja sina resor hem, en del tusentals kilometer åtskilda, men med känslan av att vara än mer enade kring bygget av en socialistisk värld. ■