Det börjar bli rejält trångt på landets förskolor, och förskolepersonalen sätter nu klackarna i backen. Förskoleupproret har under flera år fört fram krav på förbättringar. Nu har kampanjen inspirerats av #metoo och samlat in vittnesmål från förskolepedagogers vardag.
1 500 berättelser har kommit in till #pressatläge om en allt mer ohållbar situation. Slutsatsen de har dragit är att det krävs mer för att få politiker och beslutsfattare att lyssna och agera. De kallar till en demonstration den 26 maj kl 14:00 på Sergels torg.
I Facebookeventet skriver de: ”För att spara in pengar tar man in många fler barn i grupperna än vad som rekommenderas, vilket bland annat leder till hög stress bland såväl vuxna som barn. Vikarier tillsätts inte vid behov, förskollärare och barnskötare ligger i topp bland sjukskrivna – många flyr yrket, förskolor med barn i behov av särskilt stöd nekas extraresurser osv. Vi har även sett att flera upplever en tystnadskultur och har ledningar som direkt eller indirekt försöker begränsa de anställdas möjligheter att yttra kritik eller påvisa brister.
NU HAR VI FÅTT NOG! Kom på vår manifestation och visa ditt stöd för såväl förskollärare som barnskötare och inte minst landets alla förskolebarn!”
I Facebookgruppen med 18 849 medlemmar har även ett förslag på att förskolepersonalen går ut i politisk strejk fått stort stöd.
Här är några av berättelserna som har kommit in:
”29 barn inskrivna på avdelning 3-5 år, fyra pedagoger. Två av barnen har resurs pga funktionsnedsättning samt autistiskt spektra. Idag är vi 20 barn till mellanmål, på två pedagoger. När ena pedagogen förbereder mellanmål och dukar, är den andra ensam med alla barnen. Vår vardag.”
”Jag tänker ibland tillbaka på en tid då jag arbetade på en småbarnsavdelning. Jag känner tårarna bränna av blotta tanken och det gör så ont. Det är så osannolikt att det får gå till som det gör för våra allra minsta i branschen. De är i livets start och det känns som att vi är medbrottslingar till att från början se när deras stress tar fäste. Men vi är bakbundna och får inte oroa föräldrarna eller smitta av vår rädsla av vanmakten vi känner. Så när de kommer i hallen bjuder vi på ett enda stort leende och säger lite i förbifarten att det trots allt har gått ganska ok idag.”
”Sedan terminsstart den 7 januari har vi haft 41 arbetsdagar. Vi har under denna tid jobbat en eller två pedagoger för lite på min avdelning i 18 dagar, varav vi haft vikarier på två av dessa dagar. Jag har varit borta en dag pga begravning – inte konstigt att man känner sig sressad och att man inte hinner med hälften av det man vill eller ska”. ■
