Två vänner, deras gemensamma identitetskris och ett steg i helt fel riktning. En splittrad regering med mörka hemligheter inför en blind befolkning.Allt detta tjat om förtal mot Palme var det som väckte mitt intresse för filmen Call Girl. Jag ville bilda min egen åsikt, kunna se saken ur andras synvinkel och försöka att förstå deras åsikter. Utöver allt detta fick jag mig en härlig bioupplevelse!
Filmen börjar med en enkel mening som förklarar att den är baserad på verkliga händelser, vitt på svart. Filmen utger sig dock aldrig för att skildra dem. Call Girl är en konstnärlig tolkning av vad som hände, ingen dokumentär. I alla fall är det ingenting som sagts ännu.
Samtidigt ser jag varför just familjen Palme tar det så hårt, särskilt nu när det har kommit att bli en så pass stor sak. Jag kan inte göra mer än att uttrycka mitt stöd för familjens åsikter, samtidigt som jag inte vill såga filmen på grund av dess fantastiska kvalitet.
Nu när jag bidragit med ännu mer politiskt tjat så kan jag väl berätta lite om själva filmen i sig, som är så otroligt bra! Längden på över två timmar gjorde mig ingenting, varje minut var fylld med material av hög kvalitet.
Och skådespelarna – ja, vad ska jag säga? Sofia Karemyr ska förstås ha extra beröm för debuten, när hennes osäkra men ändå vresiga skådespel var perfekt för rollen som den olycksdrabbade huvudpersonen Iris. Pernilla August som bordellmamma och Simon J Berger som kommissarie, två fullt övertygande rolltolkningar som lyfte filmen till högre nivåer. Man bygger upp relationer till filmens individer under resans gång, vilket gör att känslorna svänger i takt med berättelsen.
Ett vresigt och risktagande manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten höjer filmens känsla ytterligare. Allting verkade så oerhört noga uttänkt, men samtidigt får man ett intryck av en felfri och enkel regi.
Försök att gå ifrån biografen utan knutar i magen efter denna! Jag kan väl också säga, som den mediaelev och scenerifantast jag är, att den är väldigt välgjord och fantastiskt fin att titta på.
Ett felfritt arbete av Marcimain, som förhoppningsvis kommer att hyllas av många fler än mig långt framöver.
Linn Mäkelä
