Första steg mot ett stadsdelsråd i Husby

2013-06-06 07:04:36

foto: Sebastian Olsson
En del av de 500 husbybor som samlades till ett protestmöte mot polisvåld och vandalisering, arrangerat av Nätverket Järvas Framtid den 22 maj.

”Vad vill Husbyborna?” var rubriken på ett rådslag som hölls i Husby träff i lördags den 1 juni, dit Nätverket Järvas Framtid inbjudit engagerade husbybor från alla ort­ens föreningar och nätverk efter förra veckans massprotest mot polisvåld, bilbränder och vandalisering.

Svaret blev att bilda ett stadsdelsråd, som tar sikte på att utarbeta, ena och mobilisera för gemensamma krav och förslag mot den sociala vandalisering uppifrån som det nyliberala systemskiftet och Sveriges skenande klassklyftor har dömt Husby och andra fattiga förorter som dem på ­Järva till. Redan på lördag den 8 mars kl 13-15 hålls ett nytt möte i Husby konsthall för att smida medan järnet är varmt.
Diskussionen bland de 45 deltagarna, varav flertalet är aktiva i en rad lokala föreningar och nätverk, kom både att handla om vilka gemensamma krav på åtgärder som kan ställas och hur vi själva kan ­stärka det civila samhället och stödet till de unga som missgynnas av systemskiftets höga arbetslöshet, försvagade skolor och sociala nedrustning.

Ett konkret förslag som fick allmänt stöd var att kämpa för ett Allaktivitetshus i Husby, till exempel i den nedlagda Dalhagsskolan, som mötesplats för ortens alla husvilla föreningar och nätverk, ­nattvandrare, läxhjälp, föräldrastöd och fritidsakti­viteter för barn och unga o s v.
Responsen var också stark för att begära ett nytt Fryshuset på norra Järva, något som Nätverket Järvas Framtid presenterade redan i sin remiss till stadens Vision Järva 2030.
Precis som vi argumenterade då: ”En institution i stil med Fryshuset skulle behövas i vår del av staden. Det behövs lokaler och arenor för både kulturella aktiviteter, utomhus­idrotter och inomhusidrotter, som basket, inomhusfotboll, innebandy o s v”.
Allra viktigast, om det kan förverkligas, var att mötet beslutade att ta initiativ till ett stadsdelsråd för engagerade personer i Husbys alla föreningar och nätverk, som ett forum för nya gemensamma initiativ när det gäller jobb, utbildning, boende, kultur och fritid.

Den skriande bostadsbristen, renoveringen av miljonprogrammets bostäder och alla våra gravt underbemannade skolor, förskolor, fritidshem, ungdomsgårdar, äldreomsorg, sjukvård och socialtjänst i norra Europas kanske mest segregerade huvudstad pekar tydligt på det ­skriande resursslöseri som det innebär att samtidigt döma flera hundra och ­kanske ett par tusen unga vuxna järvabor till arbetslöshet och ännu fler till o­säkra och otrygga jobb.
– Det här är ett möte som ger hopp och inspiration, sa Kylli Iroegbu, en av mötesdeltagarna.

Lugnet har i alla fall för tillfället återvänt till Husby efter de orolighe­ter som triggades av polisens dödsskjutning av en 68-årig man och en ny misslyckad polisinsats efter att den första skadegörelsen började på söndag kväll den 19 maj.
Och det är inte polisens utan husbybornas egen förtjänst. Röken ­efter tre kvällar och nätter av våldsamma kravaller med brända bilar och byggnader lade sig på allvar först sedan Nätverket Järvas Framtid samlat till ett stort protestmöte med cirka 500 deltagare mot både polisens ­övervåld och vandaliseringen på onsdag eftermiddag den 22 maj och tjejgruppen Streetgäris samma kväll genomförde en marsch mot ­vandaliseringen med stöd av nätverket.
Dessa initiativ bidrog också till kraftigt utökade nattvandringar och en förändrad stämning med spontana gatufester under fredag och lördag kväll.

Sedan dess har tidningar, tv-kana­ler och nyhetsbyråer över hela världen rapporterat om de svenska upploppen. Det har skett med närapå skade­glada krigsrubriker, men ändå med en bevakning som ofta kommer ­nära de sanna orsakerna även i världens största affärstidningar, som under Financial Times rubrik ”Kravaller i Sverige: Det brinner i folkhemmet” (Riots in Sweden: Fire in the People’s Home) och Wall Street Journals artikel med rubriken ”Sveriges ­upplopp riktar strålkastarljuset mot växande ekonomiska klyftor” (Sweden Riots Spotlight Growing Economic Rift).
Och det är utan tvekan talrika intervjuer med oss, ortens aktiva förkämpar, som har fått dem att i många fall släppa sina första spontana spår om ”misslyckad invandringspolitik” till förmån för en insikt om att kravallernas sociala grogrund är den nyliberala politik som har förts i 20 år och som har accelererat ytterligare med skenande klassklyftor under regeringen Reinfeldt.

Det är dessvärre en insikt som Dagens Nyheter, flera andra svenska media och högerpolitiker helt eller delvis saknar i sitt sökande efter kravallsugna aktivister eller ”onda krafter”, senast i Hanne Kjöllers lika korkade som grundlösa försök i DN den 4 juni att stämpla ungdomsföreningen Megafonen som ”något slags anarkistiskt medborgargarde”.
Det är vad som nu händer i form av lokal mobilisering och gemensam kamp som avgör om nettoresultatet av kravallernas destruktiva explosion ska följas av förvärrad uppgivenhet, flykt från stadsdelen och rop på ­mera polis eller vändas till medveten kamp som kan bidra till nytt hopp och sammanhållning.

Arne Johansson