Kampen för att försvara staden Kobanê har pågått under lång tid. Arbetarklassen och alla förtryckta behöver enas i kampen mot IS och imperialismen.
Kobanê, som är en del av Rojava, har varit under belägring sedan den 16 september och har blivit ett motståndscentrum mot IS (Islamiska staten, tidigare ISIS) frammarsch. Nu kommer det nyheter om att Kobanês försvarare är på väg att ta vinden ur IS segel, just när många tänkte att Kobanê var på väg att falla. Men faran är inte över. Det finns fortfarande tusentals människor som står inför hotet om en massaker.
Den barbariska organisationen IS attackerar Kobanê med stridsvagnar och missiler likt en medelstor stats militära styrka. Den turkiska staten och AKP-regeringen har gett konkret stöd till IS och försöker blockera allt stöd till YPG, de kurdiska försvarsstyrkorna i Kobanê. Den har också terroriserat solidaritetsdemonstrationerna för Kobanê och stärkt den repressiva lagstiftningen i Turkiet.
Folket i Rojava började 2012 att ta kontroll över regionen och har försökt upprätta en autonom region baserad på en uttalad sekulär och självstyrande modell, tvärs över religiösa och etniska uppdelningar. Det har varit ett viktigt steg framåt för den största statslösa nationen i världen, kurderna, och det står också i bjärt kontrast till den mörka agendan hos reaktionära grupper som IS och andra i Mellanöstern.
IS använder de mest brutala metoderna för att sprida skräck och försöker upprätta en teokratisk stat grundad på de mest reaktionära lagarna. Ett av IS mål är att utplåna PKK och PYD, som har en sekulär ideologi.
Den turkiska regeringen vill krossa det kurderna har uppnått och samtidigt vara en stark imperialistisk makt i regionen. De västerländska imperialistiska makterna vill återupprätta sin kontroll genom att framstå som folkens räddare.
Särskilt efter IS attack på Shingal och senare på Kobanê krävde många en militär intervention och vapenstöd från de imperialistiska makterna. Men stabilitet för imperialisterna och för regeringarna i regionen betyder fortsatt pumpning av olja, plundring av regionens resurser och bevarandet av maktbalansen; det betyder inte slutet på bombningarna, dödandet, förtrycket och exploateringen. De organisationer och stater som försvarar kapitalismen utnyttjar människor som är i fara för att främja sina egna intressen.
Det är lätt att förstå varför folket, som hotas av massakern, kräver bombningar av IS runt Kobanê eller öppnandet av en stödkorridor för att hjälpa Kobanês motstånd inifrån Turkiet. Men när USA började med begränsade vapenleveranser till Kobanês försvarare krävde Washington politisk betalning i form av att motståndsrörelsen inte ska hota USA:s intressen i regionen.
Beslutet av AKP-regeringen i Turkiet att låta sin korrupta allierade, Barzaniregimen i den halvautonoma kurdiska regionen av Irak, sända styrkor till Kobanê syftar till att både hålla tillbaka IS och försöka styra rörelsen i Rojava genom att försöka utmanövrera de mer vänsterorienterade kämparna i PKK och PYD.
Det är därför kampen mot IS måste vara en del av ett revolutionärt krig som appellerar till alla arbetare och fattiga, som strävar efter att förena dem i kampen mot förtryck och för ett verkligt alternativ till alla de ruttna, korrupta prokapitalistiska regeringarna och diktaturerna i hela regionen. Detta är både ett sätt att underminera stödet för IS och att ena alla arbetande människor, oavsett om de är kurder, turkar, araber, sunni, shia, kristna eller andra, i gemensam kamp.
Efter de stalinistiska diktaturernas kollaps på 1990-talet har arbetarrörelsen internationellt lidit stora bakslag på grund av grusade förhoppningar om ett alternativ till kapitalismen och kapitalets förnyade offensiv. Socialistiska organisationer i Mellanöstern smälte bort eller gick åt höger. Mellanöstern drabbades av ytterligare förtryck genom fattigdom, imperialistiska interventioner och diktatoriska regimer.
Massorna började leta efter ett alternativ och ett skikt vände sig till högerislamistiska eller jihadistiska organisationer, vilket har förvärrat och komplicerat situationen.
Men tiden av kapitalistisk triumfalism är över. Massiva uppror av arbetare, fattiga människor och ungdomar mot kapitalismen har skakat om världen. De tunisiska och egyptiska massorna fällde diktatorer för nästan fyra år sedan. Försvaret av och en slutlig seger i kampen för Rojava kan stärka denna kamp. Massrörelserna har också visat hur viktigt det är att stå oberoende från alla prokapitalistiska krafter.
Men Rojavas modell kan inte lyckas om den bygger på kapitalismen och begränsas till dessa små kantoner. Rojava har en mycket begränsad industriell infrastruktur, och dessa isolerade områden kan inte vara hållbara om de inte blir attraktionspoler för arbetare och fattigbönder i hela regionen.
För att detta ska lyckas, är det desto mer nödvändigt att massan av befolkningen är engagerad i motståndet och försvaret av Rojava. Med inspiration från de bästa exemplen på arbetarklassens väpnade motstånd, till exempel det arbetande folket i Barcelona mot den fascistiska kuppen i Spanien 1936, måste demokratiskt organiserade kommittéer och miliser av frivilliga byggas och förstärkas där de existerar och involvera större delen av befolkningen mot hotet från IS.
Detta bör göras med det medvetna syftet att bygga upp en internationell masskamp för att störta kapitalismen i Mellanöstern.
Det är därför som Sosyalist Alternatif (CWI i Turkiet) kämpar för ett socialistiskt Rojava som en frivillig och jämlik del av en socialistisk konfederation i Mellanöstern och en socialistisk värld. ■
