Fort Europas Medelhav fortsätter skörda liv

2019-01-30 10:38:52

foto: Public domain / Freedom House
EU:s politik hindrar aktivt räddningsfartyg från att undsätta flyktingar.

Sveriges Radio rapporterade i förra veckan att cirka 170 personer hade drunknat på väg från Libyen till Europa. Under januari i år har hittills drygt 250 drunknat (mörkertalet är stort). Det gör årets januarimånad till den dödligaste sedan flyktingvågen började slå mot Europas stränder.

I morgonekot den 22 januari rapporterades hur räddningsarbetare fruktade fortsättningen av året. Under januari brukar inte många båtar ge sig av mot Europa på grund av kylan och det dåliga vädret.
Flyktingvågen 2015 och den sympati flyktingarna mötte i Europa skrämde makthavarna. Bilden av de treårige syriske pojken Alan Kurdi som låg drunknad på en sandstrand kablades ut över världen och väckte en våg av sympati. Efter publiceringen började den officiella tonen ändras. Nu skulle flyktingarna stoppas ”för att förhindra att fler drunknar”. Ett avtal slöts med Turkiet 2016 om att stoppa båtarna med flyktingar.
Nu är flyktingarna hänvisade till den längre och farligare rutten från Libyen över till Italien. Ett avtal liknande det med Turkiet har slutits med Libyen. Problemet är att Libyen är ett land i sönderfall. Där hamnar flyktingarna i flyktingläger som mest liknar koncentrationsläger.

Enligt internationell lag ska de i sjönöd räddas och tas till närmaste säkra hamn. Den tunisiske fiskaren Chamseddine Bourassine och hans besättning gjorde just det i höstas. De bogserade en båt med flyktingar som råkat i sjönöd in på italienskt vatten. Då greps de för människosmuggling.
Inga civila båtar törs längre undsätta flyktingbåtar i sjönöd. Hjälporganisationers båtar hindras på alla sätt från att rädda människor. Strax före jul åkte en båt med 32 personer ombord runt i över två veckor innan de fick tillåtelse att komma i land. Då var situationen ombord desperat. Maten höll på att ta slut. Speciellt barnen for illa.
EU vill vara demokratiskt och humant. När det gäller flyktingar gäller klart och tydligt andra regler. EU försöker med alla medel hålla flyktingar borta från Europa. Förutom läger i Turkiet och Libyen har man gett resurser till Libyen för att stärka kustbevakningen vars uppgift är att stoppa flyktingbåtar ute till havs och föra tillbaka dem till Libyen i trots mot internationell lag.
Det finns rapporter om att istället för att plocka upp flyktingar hindrar libysk kustbevakning aktivt människor att ta sig upp i båtar som försöker undsätta dem.

Amnesty International har identifierat tre problem som måste åtgärdas. Det första är Dublinöverenskommelsen enligt vilken en flyktings asylskäl ska prövas i det första EU-land hen kom till. Naturligtvis får då sydeuropeiska länder såsom Malta, Italien och Grekland ta hand om ett oproportionerligt antal flyktingar medan inte så många tar sig till nordeuropeiska länder som Sverige och Danmark.
Det andra problemet är avtalet med Libyen.
Det tredje problemet är enligt Amnesty snedvridningen av den politiska   debatten. Medan antalet flyktingar som når Europa minskar för att nu vara den lägsta på fem år framställs det fortfarande som en kris. Frågan är kris för vem, EU eller flyktingarna. Stefan Löfven hävdar att vi inte ska tillbaka till hösten 2015. Hösten 2015 målas upp som något fruktansvärt. Och naturligtvis var det så för alla de som drunknade i sitt sökande efter trygghet. Färre söker sig idag över Medelhavet – färre drunknar, men procentuellt är det fler. 2015 drunknade en av 270. Mellan januari och juni förra året drunknade en av 18.

EU är ansvarigt för alla dessa döda. Trump vill bygga en mur för att stoppa människor ta sig in i USA. Europa har en bred och djup vallgrav i form av Medelhavet.
Vill vi hindra människor att söka sig till Europa måste vi förstå varför de söker sig hit. Krig, fattigdom, arbetslöshet, ingen framtidstro. Det löser man inte med att stoppa båtar från att korsa vallgraven.
Det viktigaste just nu är dock att förhindra att fler människor ger sig ut på Medelhavet i överbelastade båtar. Lösningen är inte att låta dem stanna i libyska koncentrationsläger, utan genom att låta dem komma i ordnade former till EU. Hos banker, storföretag och de superrika finns det mer än nog resurser för att ge alla – flyktingar och alla andra – bostad, välfärd, jobb och trygghet.