foto: Sakari Piippo / Regeringskansliet
Den brunblåa finska regeringssörjan har fortsatt motvind.
Två månader efter den historiska storstrejken i Finland är den blåbruna regeringen försvagad, trots fackföreningsledningarnas eftergifter. Strejker fortsätter att bryta ut inom flera sektorer; störst är kanske ilskan inom utbildningssektorn och universiteten, där regeringen vill skära bort 300 miljoner euro (uppemot 3 miljarder kronor).
Nedskärningarna inom den högre utbildningen är av historiska mått. Det talas om att 1 200 av 8 000 tjänster vid Helsingfors universitet hotas, där elva fakulteter kan reduceras till tre eller fyra. Även andra universitet har liknande situationer. Åbo akademi väntas få ett underskott på 75 miljoner kronor nästa år.
Redan vid storstrejken den 18 september inledde studenter i Helsingfors en ockupation av universitetsbyggnader. Sedan dess har protesterna avlöst varandra, senast när finansminister Alexander Stubb buades ut av studenter och lärare vid Helsingfors universitets 375-års jubileum.
– Det är en bottennotering att Finlands historias största universitetsfiende blir inbjuden att vara festtalare på universitetets 375-års jubileumsfest, sade Thomas Wallgren, lektor i filosofi vid protesten till Yle den 12 november.
Nu pågår också en namninsamling med flera tusen namnunderskifter som kräver att fackföreningarna på campus utlyser en strejk mot nedskärningarna.
Samtidigt fortsätter förhandlingarna om ett centralt avtal mellan fackens centralorganisationer och EK (motsvarande Svenskt Näringsliv) för att undvika regeringens tvångslagsstiftning om sänkta löner och försämrade arbetsvillkor. Hur det går är oklart eftersom förhandlingarna sker i hemlighet, men allt tyder på att läget är förvirrat.
Regeringens senaste interna bråk om den nya hälsoreformen, och att tvångslagarna har skjutits fram till nästa sommar, visar på att regeringen inte är lika stabil och handlingskraftig som den har velat framställa sig som. Dessutom har regeringen efter massiva protester tvingats dra tillbaka sin attack på landets pensionärer, där slopat bostadstillägg skulle ha tvingat 30 000 pensionärer under fattigdomsstrecket. Allt detta sätter i sin tur, för första gången sedan valet, storföretagen under en viss press. De har hittills inte behövt förhandla, eftersom regeringen ändå har tänkt att genomföra deras attacker på arbetarklassen genom lagstiftning om det inte blir ett avtal. Med en försvagad regering är detta inte lika självklart längre.
Ändå fortsätter arbetsköparna att vara extremt aggressiva. När postanställda förhandlar om ett nytt avtal och har varslat om strejk den 18 november har posten planerat att ta in bemanningsföretag som strejkbrytare. Som svar på detta har SAK/FFC (finska LO) hotat med att sätta berörda bemanningsföretag i blockad och att avbryta förhandlingarna med EK.
Delar av borgerligheten börjar nu vackla och vill att EK gör upp med de fackliga centralorganisationerna, som redan har gått med på vad som borde vara oacceptabla försämringar i arbetsvillkor och löner, med bland annat lönestopp de närmaste två åren. Dessa mer framsynta borgare är rädda för att för stora provokationer kan leda till att regeringen faller genom att föra klasskrig mot arbetare på för många fronter samtidigt.
För de som vill bekämpa regeringens högerpolitik måste nu allt möjligt stöd ges till de som kämpar, både inom utbildning och annan välfärd, och de strejker som pågår i den privata sektorn. Om dess rörelser kan växa och förenas kan högerregeringens dagar vara räknade. ■
