Från fängelset till ryska revolutionen

2008-07-09 13:57:14




De första reaktionerna mot sprängningen av Amalthea från makthavarna och deras press var hysteriska, och kung Gustaf V åkte genast för att skaka hand med de skadade strejk­brytarna.
Även från större delen av den socialdemokratiska arbetarrörelsen hördes mest avståndstaganden, även om många strejkande och unga radikala arbetare sympatiserade med motivet att slå till mot strejkbrytarna.

Efter de bestialiska domarna ­började stämningarna vända.
Sympatin för de dömda Amalthea­männen fortsatte att växa i takt med det första världskrigets tilltagande barbari, som för arbetarklassen visade var de verkliga brottslingarna fanns. Till detta bidrog den fantastiska kam­panj för Amaltheamännens frigivan­de, som inleddes 1912 och kulminerade med massiva demonstrationer under revolutionsåret 1917.
Därmed stärktes också de tre Amaltheamännens beundransvärda kampmoral under deras fasansfulla ungdomstid i klassamhällets fängelsehålor.
Bara i USA hölls över 600 solidaritetsmöten för Amaltheamännen av de amerikanska syndikalisterna i IWW (International Workers of the World), och i både Frankrike och England hotade hamnarbetarna med att blockera svenska fartyg för ­kravet på att de skulle friges.
I Sverige undertecknades en petition för Amaltheamännens frigivning av 130 000 personer.
Kravet på Amaltheamännens frigivning restes överallt under hela den proteströrelse mot livsmedels­krisen som våren 1917 svepte fram över landet.

Härnösand 1917

I hungermarschernas Ådalen tågade uppåt 10 000 arbetare till fängelset i Härnösand där Anton Nilson suttit inspärrad i flera år på 1 maj, sedan ett ultimatum först utfärdats av syndika­listiska arbetare med krav på hans o­medelbara frigivning. Det skedde med ett klart uttalat hot om att han annars skulle fritas ur fängelset.
Aktionen ställdes dock in sedan en stor och kulsprutebestyckad militär styrka förlagts till fängelset och ­både Anton Nilson själv och den tillreste vänstersocialdemokratiske riksdags­mannen Ivar Wennerström bestämt avrått från en stormning.
En sådan skulle med säkerhet ha lett till en massaker, där Anton ­Nilson själv hade blivit ett av de första ­döds­offren.
Sedan Alfred Stern släppts redan på våren, frigavs till sist både Anton Nilson och Algot Rosberg genom ett beslut på det första regeringsmötet med socialdemokratiskt deltagande någonsin efter höstens valseger.
För Anton Nilsons del skulle hans ryktbarhet växa till legendariska proportioner sedan han efter en kort utbildning till flygare tog sig till revolutionens Sovjetunionen och anmälde sig som frivillig till Röda arméns flyg under det ryska inbördeskriget.
På återresa från en fredsmission till Sverige fastnade han också i revolutionens Tyskland, där han blev ögonvittne till den generalstrejk som gjorde slut på den så kallade Kappkuppen 1920.
Anton Nilson, som ”återupptäcktes” under 1970-talets radikalisering, var ända till sin död vid 101 års ­ålder sommaren 1989 en outtröttlig föredragshållare och agitator, vars revolutionära glöd aldrig slocknade.
Han skulle överleva samtliga domare och fångvaktare.

”Leve revolutionen”

När Anton fyllde 100 år var den ­stora Zätasalen i ABF-huset i Stockholm så sprängfull av uppvaktande från alla delar av både levande och ­utdöda grenar av arbetarrörelsen att de fick trängas i hela trappan ner till foajén.
I sitt tacktal tillrättavisade Anton Nilson alla som hyllat honom utan att med ett ord ha sagt något om vad han själv ansåg vara den bästa tiden i sitt liv, den ryska oktoberrevolutionen.
Så fick ledande ­socialdemokrater som Maj-Britt Theorin och den socialdemokratiske partisekreteraren Bo Toresson snällt uthärda och möjligen till och med delta i ett ­fyrfaldigt leve för den ryska revolutionen.
Anton Nilson var under de drygt 10 sista åren av sitt liv en uppskattad gäst och talare på många av Offensivs möten och konferenser, där han också utsågs till hedersmedlem efter att landet runt ha talat mot ”offensivarnas” uteslutning ur socialdemokratin.
Han talade också i mitten av 1980-talet på ett stormöte i London med 3 000 anhänga­re till Offensivs systerrörelse i England runt tidningen Militant (idag The Socialist).
Allra mest intresse väckte på ­dessa möten Antons ­ögonvittnesskildringar från den ryska revolutionen, som han försvarade trots sin skarpa kritik mot revolutionens urartning under ­Stalins terrorvälde.
När Offensiv i augusti 1988 arran­gerade ett möte i Stockholm med Tony Mulhearn, som några år tidigare spelat en nyckelroll i våra engelska kamraters och Liverpools kamp mot Thatcherregeringen, låg den då 100-årige Anton Nilson för tillfället på Södersjukhuset med dropp efter ett svindelanfall.
Men det var för Anton så självklart att delta att han slet bort slangarna och tog sig till mötet.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!