Med historiska och egna erfarenheter från decennier av antirasistisk kamp besvarar Per-Åke Westerlund frågan ”Hur bekämpas rasismen?” i sin nya bok från Kungsan till Kärrtorp: lärdomar av 25 års antirasism. Oberoende massorganisering, sociala paroller och ingen tillit till staten och etablissemanget är viktiga slutsatser som dras i boken.
Den antirasistiska medvetenheten i samhället har länge varit stark. I Kungsträdgården i Stockholm blockerade 10 000 antirasister den 30 november 1991 nazisternas försök att marschera till Karl XII:s staty. Efter nazistiska Svenska motståndsrörelsens våldsamma attack i Kärrtorp i södra Stockholm den 15 december 2013, samlades 20 000 till en gigantisk demonstration veckan efter och ytterligare 20 000 på 30 orter över hela landet. Per-Åke Westerlund redovisar lärdomarna från den antirasistiska kampen under denna period.
Boken inleds med att författaren punkterar myterna kring Sverigedemokraterna och fastslår att SD:s politiska roll är att ploga vägen för rasistiska åsikter och att skapa utrymme för våldsamma nazister. Dessutom är det ett högerparti, som ser arbetarrörelsens ideal och politik som sin svurna fiende.
SD växte ur en period av passivitet i arbetarkampen och ur etablissemangets iver att ”ta debatten” på rasisternas villkor. En rasistiskt influerad samhällsdebatt tillsammans med en rasistisk politik – från kolonialismens arv, via rasbiologiska institutet, till dagens flyktingpolitik – visar att det är samhällstoppen som är skyldig till rasismens framväxt och utbredning. Rasismen kommer uppifrån och får fäste när arbetarorganisationerna inte kan visa någon väg framåt för att kontra det borgerliga systemskiftet och de ökande sociala orättvisorna.
Boken lyfter fram folkrörelsen mot rasism inför EU-valet våren 2014 som ett utmärkt exempel på hur antirasismen måste vara en gräsrotsrörelse underifrån. Sverigedemokraterna stängdes föredömligt ute från skolor och arbetsplatser av elever och arbetare och buades ut av tusentals på sina torgmöten över hela landet.
Som svar till dem som hävdar att det är fel att demonstrera mot rasisterna skriver Westerlund att ”[d]et är när nazisterna möter motstånd – från Kungsträdgården 1991 till Kärrtorp 2013 – som deras organisationer drabbas av kriser och splittringar, får svårare att agera offentligt och försvagas”. Det välgrundade budskapet är att man aldrig får vända rasisterna ryggen och låta dem agera ostört.
Bokens detaljerade genomgång ger en tydlig bild av hur hotet från nazisterna bagatelliseras från etablerat håll. Organiserade ideologiskt motiverade nazister – som har mördat, terroriserat och förföljt socialister, antirasister, fackliga kämpar, feminister, invandrare och hbtq-personer – beskrivs av politiker, polis, rättsväsendet och medier som förvirrade ungdomar som har hamnat snett. Våldets bakgrund i den nazistiska våldsideologin förnekas kategoriskt i rättegångar mot organiserade rasister. Detta illustreras i att straffen för nazistiska mord och våldsdåd ofta mildras av domstolarna. Samtidigt demoniseras och förtalas antirasismen av etablissemanget.
Efter att 10 000 stoppade Sverigedemokraternas marsch till Karl XII:s staty i Kungsträdgården i Stockholm 1991 fylldes massmedierna av krigsrubriker om kravaller och bråk. Att alla som greps var nazister och att inget betydande våld förekom i Kungsan förtegs medvetet av redaktionerna och politikerna.
”Storleken på vår demonstration den 30 november detta år gjorde att de fysiska konfrontationerna istället uteblev […] Tack vare erfarna funktionärer innebar demonstrationen att våldet minskades och Kungsan var antagligen lugnare än vanligt en lördag kväll”.
Resultatet av Kungsan 1991 var att nazisterna demoraliserades och splittrades medan invandrare och antirasister stärkte sitt självförtroende. Detta skrämde naturligtvis makten.
”De yrvakna politiska makthavarna 1991 såg ett större hot från antirasisterna än från fascisterna”, konstaterar Westerlund. Den antirasistiska rörelsen hade nämligen potentialen att ta ytterligare kliv till att utmana politikernas nedskärningar och orättvisorna. Just därför bedrevs det en hetskampanj från etablerat håll för att stoppa antirasismen. Det var också därför som borgerliga debattörer, som Expressens Britta Svensson, förskräcktes över den radikala stämning som rådde på den 20 000-hövdade rekorddemonstrationen i Kärrtorp den 22 december 2013, där talarna till stora applåder riktade hård kritik mot social nedrustning, privatiseringar och politikernas, mediernas och statens undfallenhet gentemot rasismen.
Per-Åke Westerlund argumenterar emot borgarnas lögner om det antirasistiska våldet samt mot de antifascister som tror att individuella aktioner är vägen framåt. När nazister möter motstånd går allt som oftast liberaler till storms för nazisternas ”yttrandefrihet”. Det är viktigt att bemöta rasisternas lögner, men det är inte samma sak som att erbjuda dem plattformar. Det fysiska hotet från nazisternas våld kan inte separeras från deras möten och yttranden.
Erfarenheter kring polisens ageranden är entydiga: medan rasisternas marscher försvaras med massiva polisinsatser, förbjuds och attackeras antirasisternas protester av polisen.
Under 1990-talet gick staten så långt som till att försöka förbjuda demonstrationer och inskränka demokratiska rättigheter för antirasister och socialister. Sverigedemokraterna och andra rasister erbjöds däremot fri lejd att marschera under massivt polisbeskydd.
Liberaler med flera hävdar, av rädsla för en massrörelse mot högerpolitiken, att antirasismen inte ska kopplas till andra frågor och att den ska överlämnas till polis, politiker och massmedierna. Men kampen mot rasismen kan inte överlämnas till den borgerliga sta-ten, vars syfte är att upprätthålla dagens orättvisa kapitalistiska system.
”Arbetare och antirasister kan bara lita på sina egna organisationer och sin egen kollektiva kamp”, är bokens viktigaste slutsats.
Den antirasistiska rörelsen har fått ett rejält uppsving sedan Kärrtorp. Allt fler är beredda att agera inte bara mot rasismen, utan även mot de orättvisor som regeringen med uppbackning av Sverigedemokraterna är ansvariga för.
Från Kungsan till Kärrtorp är obligatorisk läsning för antirasister och rättvisekämpar. Den innehåller viktiga lärdomar inför den tid av ytterligare radikalisering och kamp som väntar. ■
