Från ”Sju tre” till Malexandermorden

2009-12-02 16:49:57




BOKSmärtpunkten
Författare
Elisabeth Åsbrink
Förlag
Natur och Kultur
”Jag tycker att judarna är ett främmande element som inte ska finnas i vårt land eftersom de bryter ner vår kultur och gemenskap”. I pjäsen Sju tre, scen nio, var detta en nyckelreplik, uttalad av en av de nazister som spelade sig själva.

När författaren Anita Goldman efter pjäsen mötte en ledande person i kultursverige sa denne att han förstod att hon var upprörd. Underförstått, eftersom hon är jude. Detta var minst lika skandalöst som pjäsens repliker –varför var han själv inte upprörd?
För alla antirasister har den här berättelsen i Elisabeth Åsbrinks bok Smärtpunkten en hög igenkänningsfak­tor. Hur många gånger har vi inte fått höra från t ex poliser, redaktörer eller rektorer att man varken vill ha rasister eller antirasister på gator, skolor eller i tidningar. Och ställt motfrågan: Vil­ka är det som inte är antirasister?
Det genomgående temat i Smärtpunkten är pjäsförfattaren Lars Norén och producenten Isa Stenbergs underskattning och naivitet inför nazismen. Också ganska likt de medel- klasspersoner som tror att nazister är ”förvirrade ungdomar”. Många är öv­ertygade nazister. Kanske tillfälligt, men så länge de är det är ”förvirring­en” inte att leka med.
Norén och Stenberg är förstås in­ga nazister själva. Men deras försök att bekämpa nazismen kan liknas vid att ge ut Hitlers Mein Kampf i sam­ma syfte. De trodde också att vänligt bemötande, i Stenbergs fall extremt vänligt, skulle omskola de två ­nazister som gjordes till skådespelare inom Riksteatern.
Den ene av nazisterna, Tony Olsson, valdes in i nazistiska Riksfronten under sin andra fängelseperiod. I fän­gelset bildade han tillsammans med den andre nazisten Mats en ny organisation, Nationella Republikanska Armén (NRA). Till denna knöts Jack­ie Arklöv, en nazist som dömts för krigsförbrytelser under sin tid som legosoldat i Kroatien.
För att bygga upp NRA, eller i alla fall påstå sig göra det, genomförde dessa tre, tillsammans med en fjärde nazist, Andreas Axelsson, en rad av bankrån under 1998-99. Rånen sked­de under fängelsepermissioner. Rånens nazistiska kopplingar görs också tydliga när Åsbrink visar hur både Axelsson och Mats hade telefonnummer till nazistledaren Robert Vesterlund i sina mobiler.

Under exakt samma tidsperiod, började Tony Olsson och Mats som skådespelare för Lars Norén. Pjäsen Sju tre arbetades fram som ett samtal mellan fångarna och Norén. Repliker­na var mer eller mindre autentiska. Allt fler drogs in i projektet, vars repetitioner nu också skulle bli en film. Sveriges Television gick med som sponsor.
När scener ur pjäsen spelades upp för en utvald publik av vänner, fängel-sechefer och kulturfolk fick man stående ovationer. Den grövsta nazistscenen, scen nio, var dock inte med den gången.
Noréns rykte gjorde pjäsen oemotståndlig för Riksteatern – den skulle ut på turné. Fångarna flyttades till ett fängelse närmare Riksteatern i Hallunda och permissionerna blev en formalitet – Tony Olsson var fri stör­re delen av 1999.

Men premiären i Umeå blev inte den succé de nazistiska skådespelarna hade trott.
Utanför Folkets Hus stod medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna för att protestera mot det nazis­tiska budskap som framfördes i pjäsen (in­te Ung Vänster, som Åsbrink tyvärr skrivit – förhoppningsvis bokens en­da slarv). Inne i salongen fick visserligen ensemblen stormade applåder, massor av blommor och sex inrop. Men det fanns också de som hade skrämts, chockats och som nu inledde en kritisk debatt.
De som från början försvarat pjäsen som någon sorts sund terapi för fångar – utan att nämna nazismen – bytte dock inte linje, ännu. För No­rén, Stenberg och folk på Riksteatern fanns också ett stort mått av prestige. Stenberg vågade inte ens anmäla att två av fångarna börjat slåss eller att de smet ut på stan i Umeå. Istället blev en av nazisterna till och med anställd för ytterligare en pjäs och deras nazistvän Axelsson anställd som chaufför. Åsbrink gör det tydligt hur lite Norén och Stenberg egentligen ville veta, att de medvetet blundade.

Den offentliga turnén avbröts och i maj lades Sju tre ner.
Några da­gar senare inträffade morden i Malexander, då de nazistis­ka bankrånarna avrättade två poliser och försökte döda ytterligare en. En av dem var Tony Olsson, som senare utelämnades från Costa Rica dit han flytt.
Även Mats från Sju tre dömdes sedan polisen hittat sedlar från det 2,6 miljoner kronor stora bytet hemma hos honom.
Det fanns debattörer som försvarat nazismen i Sju tre med argument som att det handlade om ”nationalister på svenska” respektive att ”det finns skiftande former och grader av antisemitism”. Det var uppenbart att de, liksom kulturpersonen som prata­de med Anita Goldman, såg nazister­na som något exotiskt som inte hota- de dem.
Förtjänsten med Åsbrinks bok är att den väcker frågorna en gång till, nu med 10 års distans.
Hennes egen analys är dock alldeles för psykologisk genom att hänvisa till en slags ”ondska inom oss alla”.
Nazismen i Tyskland var en reaktionär politisk kraft för att krossa arbetarrörelsen och utgöra det obehag- liga men ultimata försvaret av kapitalets makt.
Sju tre visade på nytt att det alltid är fel att ge nazister och rasister en plattform, på teatern eller i tv. Och det är alltid fel att inte bemöta dem, massivt och med gemensam kamp för bättre och lika villkor.

Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!