Barrikader var nödvändiga för att skydda kampen och hindra att fler föll offer för polisens våldsamma attacker.
Den 2 maj i år är det 50 år sedan som majrevolten skakade Frankrike och hela den globala kapitalistklassen. Massrevolten i Frankrike inleddes med studenternas protester och när de sedan fick stöd av arbetarklassen omvandlades proteströrelsen till en politisk kraft som kunde ha avskaffat kapitalismen och därmed ändrat historiens gång. Den 29 maj var regeringen maktlös – röda fanor hade hissats på fabriker landet runt och på offentliga byggnader.
Alla förutsättningar fanns för att arbetarklassen fredligt skulle kunna ha tagit makten i Frankrike och byggt en ny socialistisk framtid. Frankrikes president Charles de Gaulle gick i landsflykt och varnade för ”en kommunistisk revolution” i Frankrike. Än idag jagas Frankrikes kapitalistklass av spöket från maj ’68.
Majrevolten skedde mot bakgrund av stora internationella händelser. Vid årets början 1968 hade den nationella befrielserörelsen FNL i Sydvietnam inlett Tetoffensiven tillsammans med nordvietnamesiska styrkor mot USA-imperialismen. Tetoffensiven blev början på slutet för USA:s krig i Indokina och gjorde kriget till en politisk omöjlighet för imperialismen.
Missnöjet kokade under våren 1968, inte minst på universitetet i Nanterre. Studenterna protesterade mot Frankrikes utrikespolitik och frustrationen växte över ungdomsarbetslösheten. Studenterna krävde även moderniseringar över undervisningen som sågs som gammalmodig och krävde möjlighet att påverka den.
Den tändande gnistan som startade en löpeld av protester var den franska studentrevolten när utbildningsdepartementet beslutade att stänga universitetet i Nanterre som hade ockuperats av vänsterradikala studenter i flera veckor. Myndigheterna oroades över utvecklingen och stängde Nanterre, därefter också universitetet i Sorbonne. Det släppte lös vreden bland ungdomen. Sveriges Radios Magnus Faxén rapporterade från Paris:
– Vänsterstudenterna i den här rörelsen vill ju göra om universitetet för att de vill ha ett nytt samhälle, man vill göra rent hus med hela det här etablerade systemet som vi lever i.
”Administrationen var paralyserad… Möjligheten till ett maktövertagande betraktades som realistisk, men hängde på kommunisternas hållning”, skrev Knut Ståhlberg, som länge var radions och SVT:s korrespondent i Paris, i sin biografi över de Gaulle.
Under de våldsamma veckorna i maj och juni 1968 drabbade tusentals studenter samman med polis och militär på Paris gator. Bilder av blödande studenter och polisens tårgasbomber kablades ut över världen. Svaret från arbetarklassen kom direkt.
Regeringen svarade med att sätta in kravallstyrkor som gick till våldsam attack mot studenterna, vilka besvarade attacken. Sammandrabbningarna blev våldsamma. Bilderna på misshandlade unga skapade en vrede i arbetarklassen som kollektivt anslöt på de ungas sida och studentupproret hade nu spridits till arbetarrörelsen. Snart demonstrerade miljoner över hela Frankrike.
Majrevolten kom att påverka hela vår samtid. Yttrandefriheten, den sexuella revolutionen, kvinnors rättigheter, allt tog sin början i maj 1968.
Studentprotesterna trappades upp till våldsamheter i Paris. Barrikader och skadegörelse möttes med bulldozer, tårgas och batonger.
Den storm som bröt ut i maj 1968 kom inte plötsligt, utan hade succesivt vuxit fram och sedan exploderat i en revolt. Den kom att skaka Frankrike och hela det kapitalistiska systemet i dess grundvalar; hela dess existens ifrågasattes.
En omfattande modernisering hade ägt rum. Den franska industrin hade utrustats med moderna maskiner. Produktionen hade haft svackor, men en genomsnittlig produktionsökning på cirka fem procent var mer än i Storbritannien och Västtyskland och ingav förhoppningar.
Arbetslösheten hade dock börjat öka igen. Från under 200 000 till 400 000, och framför allt drabbades ungdomarna.
Före världskriget studerade 60 000 i Frankrike, läsåret 1967 och 1968 var siffran 605 000. I Nanterre fanns det plats för 15 000 studenter. Nanterre var fyllt med sociala rörelser, trotskister, anarkister, maoister och allmänvänster. När beslutet att stänga Nanterre kom den 2 maj var inte resultatet vad man hade väntat sig. Studenterna började marschera mot Paris.
Den 3 maj fattades beslut av Sorbonnes universitet att polis skulle tillkallas för att avbryta ockupationerna. Säkerhetspolisen, fullt munderade i svarta hjälmar och sköldar, drev hårt ut studenterna. 500 studenter togs om hand av polis. Detta blev början på majrevolten. 20 stycken studenter skadades allvarligt. Sorbonne ockuperades av polis och stängdes ned.
Tusentals samlades och upprördes över polisens brutala agerande. Sympatierna låg helt hos studenterna. Plötsligt fick åskådarna order om att skingras och polisen attackerade. Åskådarna drogs därmed in i gatustriderna av polisens agerande. Tårgas och batonger sattes in för att skingra den uppretade folkmassan; polisen möttes av gatsten. Människor började resa barrikader, men stoppades av polis.
Den 4 maj gick lärarnas organisation ut i strejk och studenterna marscherade för frigivande av kamrater. När dagen var över hade tusen skadade tagits om hand, varav en tredjedel tillhörde ordningsmakten. Opinionen tog ställning för studenterna.
Barrikader restes i hela Paris, där boende hjälpte studenterna att resa dem och gav mat och skydd till de som behövde.
Den 10 maj hade ungdomar beslutat att ta kontroll över Quartier Latin. 30 barrikader restes runt om de centrala delarna. Hela natten byggdes och bemannades barrikaderna. Klockan två gick polisen till attack, och vad som följde var ett rasande slag, Allt eftersom barrikaderna föll positionerade sig ungdomarna vid nya posteringar. När striden var över hade tusen studenter skadats, ett femtiotal mycket allvarligt. 400 poliser var allvarligt skadade.
Den 11 maj hade universiteten tagits över. Revolutionssånger ljöd ur högtalarna. Föreläsningssalar förvandlades till massmöten och sovsalar. Generalförsamlingar hölls, kommittéer bildades, uttalanden och motioner antogs – ungdomarna ledde en omfattande organisering. Vänstern hade tagit över universiteten och var fast beslutsamma att stanna.
Den 13 maj anslöt sig den fackliga organisationen CGT och utlyste en endagsstrejk. Gemensamma massprotester utlystes tillsammans med studenterna. 300 000 samlades. En våg av strejker spred sig därefter med start från Nantes flygplansfabrik. Fabriken ockuperades och ledningen tillfångatogs. Från Nantes spred sig strejken till Renaults fabrik i Rouen och sedan över Frankrike.
Överallt ockuperades fabriker. Antalet strejkande var nu en miljon. Den 18 maj var 10 miljoner ute i strejk med ockupationer och massdemonstrationer.
Fredagen den 24 maj var det inte frågan om något studentuppror, utan ett verkligt uppror. ”President de Gaulle är slut”, var allmänhetens slutsats.
Den 25 maj attackerades polisstationer och sattes i brand. Även Parisbörsen sattes i brand, men lyckades släckas. Den 29 maj kunde bli ett avgörande; plakaten löd ”Arbetarna till makten”.
Det är få historiska händelser i modern tid som haft en sådan massiv betydelse som majrevolten i Frankrike 1968. Den kamp som inleddes av studenter och vann arbetarnas sympati och aktiva stöd resulterade i en omfattande kamp. Ett uppror som kom att skaka kapitalismen i dess grundvalar. Tio miljoner arbetare strejkade i den dittills största generalstrejken i Europa.
Majrevolten, som hade inletts på universiteten, fick snabbt återverkningar i hela världen och radikaliserade en helt ny generation. Det blev en historisk vändpunkt och inledde en våg av massprotester världen runt.
50 år senare räds ännu borgarklassen och dess statsapparat minnet från maj 68, som är en symbol för kamp och motstånd samt en påminnelse om hur snabbt en massrörelse kan växa fram, radikaliseras, skolas och spridas.
Kommunistpartiet och den största fackliga centralorganisationen CGT, vilka stod kommunistpartiet nära, svek när det verkligen gällde och räddade därmed den franska kapitalismen. Det franska kommunistpartiet, som var ett massparti, kom aldrig att resa sig efter sveket 1968. Idag är bara spillrorna kvar av vad som en gång var en betydande massorganisation.
Kommunistpartiets vacklande ursäktades med att tiden inte skulle vara mogen för ett maktövertagande och att ett maktövertagande skulle riskera att provocera fram en reaktion från den kapitalistiska staten omklädd till militärkupp och slutligen leda till inbördeskrig. I själva verket handlade det om att kommunistpartiet hade övergett den revolutionära socialismens program, strategi och taktik; dess hållning var rakt igenom inomkapitalistisk och råden från Sovjetunionen handlade om att bromsa rörelser, inte leda dem.
Det var en tid då USA-imperialismen och Sovjetunionen utmanade varandra om makt och inflytande i världen. De totalitära regimerna i Sovjetunionen och Östeuropa, som kunde ha varit ett alternativ till kapitalismen, styrdes av en byråkratisk elit vilka själva fruktade ett socialistiskt genombrott i Frankrike då detta kunde inspirera arbetarklassen på hemmaplan till mobilisering för genuin arbetardemokrati. Kommunistpartiet fick ”rådet” att skapa stabilitet och inte utmana kapitalismen.
För Sverige innebar maj 68 en sprudlande aktivitet och ledde fram till en ungdomsradikalisering. Det blev startskottet för ökad aktivitet som Båstadskravallerna, kårhusockupationen, en radikal kvinnorörelse, protester mot Vietnamkriget och bildandet av en trotskistisk opposition inom arbetarrörelsen genom bildandet av Offensiv.
I skuggan av studentupproret och FNL-rörelsen växte sig en annan rörelse allt starkare. En radikal och socialistisk kvinnorörelse med krav på kvinnors rätt till arbete, kvinnors rätt till sina kroppar och rätten till fri abort stod på dagordningen hos den spirande kvinnorörelse som formerades i slutet av 1960-talet.
Att studera lärdomarna och erfarenheterna från Frankrike 68 kommer att vara en viktig del i att återvinna gamla kamptraditioner och socialistiska ideal.
