Är det ett historiskt skämt att franska socialistpartiets (PS) presidentkandidat heter Royal? Så föll i varje fall valet när PS-medlemmarna utsåg den enda kandidaten som enligt opinionsmätningarna verkar kunna slå högerns Nicolas Sarkozy. Men är det någon större skillnad mellan de två?Under de senaste åren har ett antal politiska strider och kampanjer ägt rum i Frankrike, till exempel folkomröstningen om EU-konstitutionen 2005. Ett växande motstånd mot regeringens högerliberala politik har tagit sig uttryck på olika sätt. Även om en del framsteg har kunnat noteras, har regeringspolitiken i huvudsak förblivit densamma. Nu förbereds en ny våg av attacker, med pensionerna som första mål; folk ska jobba längre och järnvägsarbetare och andra ska få sina pensioner försämrade.
Sarkozy har fått gå en lång väg för att bli högerns presidentkandidat, men till slut har han lyckats. Han framstår för närvarande som kapitalisternas förstahandsval, eftersom han helt tydligt vill dela samhället i två delar och förespråkar en direkt attack på arbetarklassen. Sarkozy har inte själv ställt sig i främsta ledet vid sociala stridigheter, men hans nyliberala kommentarer refereras ständigt i media. Han representerar ett tydligt brott med den gaullistiska traditionen – att framstå som om man står över klasserna och samtidigt attackera arbetarna en liten bit i taget.
Ekonomisk anpassning
Den franska ekonomin har tappat i internationell konkurrenskraft. Sarkozys huvudidé är att anpassa den franska ekonomin till denna situation. Till skillnad från gaullisterna, som alltid har försökt upprätthålla Frankrikes internationella position, tror ”sarkozisterna” att det är bättre att acceptera den bit av kakan den nya situationen erbjuder. Det betyder till exempel att man försöker skapa enorma multinationella företag, men inom ett begränsat antal sektorer. Också skattepolitiken riktar in sig på att skapa ett större spekulativt inslag i ekonomin. Man presenterar också en medvetet provokativ rasistisk politik, samtidigt som man erbjuder viss hjälp till invandrare som anpassar sig till nyliberalismen. Detta kombineras med en mycket repressiv attityd mot sociala rörelser och unga. Bland arbetare och unga ser många Sarkozy som ett direkt hot. Han är den mest hatade politikern bland de unga i de fattiga förorterna, banlieues. För många arbetare framstår Sarkozy också som direktörernas kandidat. Detta resulterar i en tydlig polarisering, vilket förklarar Ségolène Royals framgång i opinionsmätningarna.Stöd till EU-konstitutionen
I de senare konflikterna och kampanjerna har PS tagit få risker. Att man faktiskt stödjer EU-konstitutionen har hamnat i skuggan av kampen mot CPE-lagarna (försöket att slopa anställningstryggheten för unga) under förra året. En massrörelse av arbetare och unga stoppade regeringens planer på att verkställa attacken mot unga arbetares rättigheter, men i september antog PS-kongressen ett tydligt nyliberalt program. Valet av presidentkandidat handlade inte om att konfrontera den nyliberala politiska dagordningen utan om ”vem kan slå Sarkozy” – fast på samma villkor. Den viktigaste frågan var kandidatens mediaprofil.Trots att Royal på nittiotalet arbetade för den förre ”socialistiska” presidenten Mitterrand och senare satt med i Lionel Jospins regering, framstår hon inte som en av elefanterna, det vill säga som en del av den gamla PS-ledningen.
Royal har också fördelen av att vara kvinna, vilket å ena sidan verkar väldigt modernt och å den andra väldigt traditionellt. Hon är inte gift, hon har fyra barn och hon framstår som väldigt självständig gentemot sin partner François Hollande, PS ordförande. Samtidigt hyllar hon alltid familjevärderingarna.
Hittills har den enorma polariseringen som skapats på grund av Sarkozys kandidatur föst två typer av väljare i riktning mot Royal. De flesta har inställningen ”det minst onda” och hoppas på att attackerna ska bli mindre hårda under Royal, och troligen kommer PS-taktiken att vara att betona ett par sociala åtgärder för att mildra den kapitalistiska offensiv som man deltar i.
Till exempel sägs det att man kommer att skapa 500 000 jobb för unga. Med minimilön och femårskontrakt i likhet med de som finns inom den privata sektorn, framstår de här jobben som mindre tillfälliga än vad CPE hade erbjudit. Nu är det förstås så, att om man tittar lite djupare på saken så är de inte det. De skulle ersätta offentliga anställningar och förnyas årligen – vilket betyder att de också skulle kunna avslutas årligen. Förslaget är mindre brutalt än Sarkozys, men inte desto mindre är det den typ av förslag som – tillsammans med hårdare attacker, som Aubrylagen som officiellt minskade arbetsveckan till 35 timmar men frös lönerna och introducerade en extrem ”flexibilitet” – ledde till Jospins valförlust år 2002.
Arbetare och unga kommer att göra ett taktiskt val – rösta på Royal utan att man för den skull stödjer henne – för att om möjligt förhindra en Sarkozyseger. Anledningen till detta är främst att det inte finns någon kandidat som kan representera arbetarna, de unga och de som vill kämpa emot den nyliberala politiken.
Detta trots att det funnits flera tillfällen till att ta steg mot bildandet av ett nytt arbetarparti. Både Lutte Ouvière (LO) och Communiste Révolutionaire (LCR), två partier som framställer sig som revolutionära organisationer, har dock vägrat att utmana fackledningen och skapa en ny politisk konstellation genom vilken arbetare och unga skulle kunna utveckla en självständig politisk bas.
Trycket underifrån
Det är alltid gräsrötterna och de ickeorganiserade arbetarna som trycker på för kamp, och som har tvingat facken att delta. Till exempel befann sig de postanställda, framförallt i Paris och dess omgivning, i strejk flera timmar i veckan under november och december, men de fick organisera den själva, med stöd ifrån enbart lokala fackklubbar. Nu talar regeringen om att attackera pensionssystemet och man säger att man ska skära bort 5 000 jobb inom utbildningssektorn. Det kommer med största sannolikhet att återigen vara upp till gräsrötterna att ta initiativ till kamp om de vill ha något resultat.Under kampen mot CPE presenterade varken LO eller LCR något alternativ till fackledningen och kommunistpartiet (PCF). På den politiska arenan tog de inga initiativ alls.
Efter den gemensamma kampanjen mot EU-konstitutionen bildades ”antinyliberala kommittéer”, där LCR, PCF, andra vänstergrupper och enskilda ingick.
Havererat samarbete
Från början påpekade LCR att det skulle leda till en ”explosion” om kommittén ställde sig bakom en kandidat i presidentvalet. PCF försöker få kommittéerna att stödja deras kandidat, men i slutändan bröt samarbetet samman och LCR och PCF ställde upp med varsin kandidat. De som hade hoppats på en gemensam antinyliberal kandidat delar känslan av att ha blivit vilseledda.Presidentvalet kommer att bli väldigt viktigt. I en opinionsmätning nyligen uppgav 83 procent av de unga att de hade stort eller ganska stort intresse för valet. Om protester och demonstrationer kommer att äga rum samtidigt med valet är en annan fråga. Tydligt är att nyckelfrågan fortfarande är frånvaron av ett arbetarparti som skulle kunna mobilisera de unga och de arbetare som har drivit kampen under de senaste åren och fungera som en motvikt till den nyliberala politiken. Just nu har de olika grupperna inga givna möjligheter att träffas och diskutera alternativ till kapitalismen. Det här reducerar den kamp som finns till enbart motstånd utan försök att formulera en gemensam strategi.
Tyvärr visar varken LO eller LCR några tecken på att byta strategi under den närmaste tiden. Inte desto mindre skulle det vara viktigt om de fick en betydande del av rösterna. Det skulle visa på en ihärdig antikapitalistisk röst samt möjligheten och nödvändigheten av att använda denna.
Ett sådant valresultat skulle också bekräfta att socialistiska idéer kan diskuteras om man bara skapar utrymme och ett forum för att göra det – alltså ett nytt arbetarparti. Det är detta budskap sammanlänkat med arbetarnas kamp, som Gauche Révolutionnaire, CWI i Frankrike, kommer att framhålla.
Alex Rouillard
Gauche Révolutionnaire (CWI Frankrike)
