Seriemördaren Mohamed Merah dödade sammanlagt sju personer i Toulouse, Frankrikes fjärde största stad. Han sköts ihjäl den 22 mars av fransk polis i sin lägenhet när han försökte hoppa ut genom ett fönster efter att han förhandlat med polisen i uppemot 24 timmar. Innan han sköts erkände han morden och det avslöjades även att han planerade tre mord som han lyckligtvis inte hann utföra.
Merah var enligt egen utsago med i den islamistiska terroristgruppen al-Qaida (det finns dock inget som faktiskt bekräftar detta). Han beskrev sig själv som en ”islamistisk krigare” och uppges ha befunnit sig i bland annat Afghanistan för ett par år sedan. Han har uppgett att han inte ångrar någonting.
De sju morden har skakat Toulouse och framförallt de judar som bor i staden. De demonstrationer som har genomförts har samlat tiotusentals till minne av offren. Speciellt morden på barnen har av förklarliga skäl ansetts vara extra förkastliga, inget av barnen var över 10 år.
President Sarkozy och Marine Le Pen, ledare för det högerextrema partiet Front National, tävlar om vem som kan göra mest rasistiska uttalanden för att rida på de antimuslimska stämningarna efter dådet. Inför valet i Frankrike såg Sarkozy detta som något som kunde ge honom ett lyft, men inga märkbara ökningar har setts i opinionsundersökningarna. Vilket tyder på ett enormt missnöje med presidenten.
Merahs dåd var dock, om än brutala och fruktansvärda, ett dåd av en islamistisk fundamentalist och får inte likställas med hela den muslimska befolkningens åsikter som i USA efter den 11 september. Att fördöma och skuldbelägga en hel grupp människor för en enskild fundamentalists terrorhandlingar kan inte ses som annat än populism när den är som minst finkänslig.
Att bekämpa terrorism kan inte göras med ännu mer statligt sanktionerad terrorism.
Kampen mot terrorismen måste vara bred, ha en folklig förankring, vara gränsöverskridande och framförallt: gå hand i hand med kampen mot de krig, förtryck och regimer som föder terrorismen.
Anna Löfgren