Den 20 juni var det årsdagen av inledningen av den fruktansvärda terror som riktades mot den iranska arbetarrörelsen 1981. Ett nytt mörkt kapitel skrevs in i historieböckerna för den iranska vänstern.Den 20 juni 1981 blev startskottet för en terror som skulle komma att dränka den iranska vänstern i blod och början på uppbygget av den islamiska republikens diktatur som än idag har makten och mördar dem som kämpar för demokratiska fri- och rättigheter.
Den iranska revolutionen hade segrat två år tidigare och arbetarkampen hade störtat shahens diktatur.
Arbetarrörelsen och vänstern hade kontrollen över viktiga delar av industrin, städer och byar. I Kurdistan höll man hela makten.
Men arbetarmakten skulle inte bli långvarig. År 1981 kulminerade kontrarevolutionen av att Khomeini och mullorna befäste kontrollen. Strejker och protester slogs tillbaka och den 20 juni skulle de som stått i ledningen för revolutionen mördas och fängslas.
Dödsdomar och offentliga avrättningar sattes i verket, något som pågår än idag. Iran är det land i världen som avrättar flest per capita, förra året avrättades över 600 personer.
Demonstrationer pågår denna dag över hela världen. I Göteborg organiserades protesten av WUP – Irans förenade arbetarkommunister. Rättvisepartiet Socialisterna (RS) var inbjudna att tala i Göteborg.
– Vad som krävs idag är uppbygget av starka revolutionära arbetarorganisationer för att fullborda den iranska revolutionens krav på bröd, frihet, jämlikhet och demokrati. Endast socialismen kan garantera detta. En kommande rörelse måste utgå från internationalismen och söka stöd av arbetarrörelsen i hela regionen, konstaterade Kristofer Lundberg, RS.
– Arbetarråd försöker samlas, men har svårt att organisera sig. 60 arbetare arresterades förra veckan då de samlades, sa Karim Nouri från WUP i sitt tal.
– Denna högerextrema, islamiska, kapitalistiska stat torterar och mördar sin befolkning; enligt den islamiska republikens sharialag ska de som motsätter sig regimen avrättas, sa Ramin Abbasian.
Idag är den iranska revolutionen och kontrarevolutionen viktiga händelser att studera för revolutionärer.
I Tunisien och Egypten var det masskampen som fick Ben Ali och Mubarak på fall. Men om inte arbetarklassen säkrar sin egen makt kan revolutionen slitas ur händerna på dem.
En seger för dagens revolutioner i Tunisien och Egypten skulle öppna upp för en ny situation för folken i hela Nordafrika och Mellanöstern, inte minst i Iran.
RS Göteborg
