Den svenska kapitalismen fortsätter att rasa utför. Det handlar om ett fritt fall utan bottenkänning.Särskilt hårt drabbas exportindustrin. Exportorderingången i april i år var 34,2 procent lägre än i samma månad i fjol. Det är ett ras utan motstycke.
Det rekordstora BNP-fallet under första kvartalet i år – 6,5 procent lägre än första kvartalet 2008 – innebar ”att Sverige tillhörde de länder i EU där BNP sjönk allra mest”, enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) den 12 juni.
SCB noterar vidare att till skillnad mot tidigare resulterar minskad produktion under ett kvartal omedelbart
i ökad arbetslöshet: ”Ett nytt drag i konjunkturbilden var att den svaga ekonomiska utvecklingen för första kvartalet också gav ett tydligt avtryck i utvecklingen på arbetsmarknaden. Sysselsättningen visade en påtaglig nergång samtidigt som arbetslösheten steg markant. Antalet varsel låg kvar på den mycket höga nivå som uppnåddes redan föregående kvartal. Det finns också indikationer på att en relativt stor andel av varslen i det svaga konjunkturläge som för närvarande råder resulterar i uppsägningar” (Sveriges ekonomi ur ett statistiskt perspektiv, 1:a kvartalet 2009, SCB den 12 juni).
Att arbetslösheten ökar så snabbt redan i början på krisen visar att den nuvarande globala ekonomiska krisen inte är en vanlig konjunkturnedgång utan att det handlar om en strukturell och långvarig kapitalistisk kris, där nya krishärdar snabbt släcker varje hopp om en varaktig vändning.
På grund av kvartalskapitalismens utbredning följs också varje vinstvarning eller ordernedgång av omedelbara varsel och massavsked för att skapa chock och förlamning bland arbetarna.
Den sista april i år spådde LO-ekonomerna i ”sin dystraste prognos genom tiderna att BNP minskar med 4,5 procent i år. Det är det största fallet under ett enskilt år sedan 1940-talet”. Detta ras medför i sin tur att sysselsättningen minskar med cirka 300 000 personer under 2009 och 2010 sammantaget och ytterligare 35 000 personer 2011. Arbetslösheten stiger under de kommande två åren till samma nivåer som under de värsta åren på 1990-talet, varnade LO-ekonomerna.
Arbetsförmedlingens senaste prognos är nästan lika dyster som LO:s: ”Sysselsättningsnedgången bedöms till 125 000 under 2009 och till 135 000 år 2010, vilket tillsammans motsvarar en minskning med 5,8 procent. Det betyder att hela sysselsättningsökningen under den senaste högkonjunkturen åren 2005 till 2008 raderas ut. Man får gå tillbaka till början av 1990-talet för att hitta en större jobbförlust” (Arbetsförmedlingens prognos för 2009 och 2010, den 9 juni).
Arbetslösheten ökar snabbare idag än under 1990-talets krisår, samtidigt som allt färre får a-kassa och ersättningen från a-kassan aldrig varit så låg, vilket gör att den sociala krisen breder ut sig mycket tidigare än vid tidigare djupa ekonomiska nedgångar.
Detta i kombination med hushållens ökade skuldsättning betyder att tiotusentals människor i Sverige riskerar att hamna i fattigdoms- och skuldfällan. Samtidigt som stigande ar- betslöshet betyder drastiskt minskade skatteinkomster.
Trots att en halv miljon människor snart är utan jobb är facktopparna inte beredda att ta strid för jobben och för omedelbar höjning av a-kassan samt stärkt anställningsskydd. I skydd av facktopparnas passivitet kan regeringen fortsätta sin nyliberala antijobbpolitik.
När facktopparna sviker måste kampen organiseras underifrån – med strejker, blockader och demonstrationer – och förenas i ett riksomfattande gräsrotsuppror mot höger- politik och massarbetslöshet – låt banker, storföretag och rika betala den kris man skapat!
Arbetet inför och demonstrationen i Stockholm den 15 september, när riksdagen öppnar, kan bli en viktig avstamp för att bygga den proteströrelse som krävs för att försvara jobb och välfärd.
