Gatuprotester utmanar Kabila

2015-02-18 14:42:58

foto: Per-Åke Westerlund
Föreningen Kongomoko, som har verksamhet i flera städer i Sverige, förbereder en demonstration på Sergels torg i Stockholm fredagen den 27 februari kl 14.00.

Planerna från Kongo-Kinshasas (DRC, Demokratiska republiken Kongo) president Joseph Kabila om att förlänga sitt styre ytterligare möttes av massprotester i januari. Polis och militär med skarpladdade vapen sattes in mot demonstranterna. Men den främst ungdomliga protestens styrka tvingade de styrande att backa.

Enligt den nuvarande grundlagen kan Kabila inte ställa upp i de val som ska hållas 2016, eftersom en president bara kan sitta två perioder. Regimen lanserade därför ett förslag om folkräkning, som beräknades ta flera år och som skulle innebära att presidentvalet skjuts upp.
Bland etablerade oppositionspartier och studenter planerades därför demonstrationer i samband med att förslaget skulle behandlas i det korrupta parlament som kontrolleras av Kabila.

Demonstrationerna startade i huvudstaden Kinshasa den 19 januari sedan parlamentets ena kammare har antagit förslaget. Polis och militär, uppbackade av helikoptrar, sattes in mot gatuprotesterna, som dominerades av studenter och ungdomar. Några av de hårdaste sammandrabbningarna ägde rum vid universitet i Kinshasa.
Senaten, parlamentets andra kammare, backade för att försöka dämpa massprotesterna, genom att ändra lagförslaget om folkräkningen. Oppositionspartierna avblåste då demonstrationerna, men ungdomarna fortsatte. De befarade med all rätt att reträtten var en manöver och krävde att Kabila måste avgå senast nästa år.
Demonstrationerna fortsatte i fyra dagar. De spreds snabbt till Goma och Bukavu i Kivu, östra Kongo. Även där ingrep polisen mycket brutalt och många flydde över gränsen till Rwanda.
Det blev den hårda repressionen som satte stopp för rörelsen. Redan på andra dagen stängde regeringen ner internet och sms-­trafik. Mass­arresteringar genomfördes och tre veckor senare sitter över 300 personer fortfarande häktade. Enligt människorättsorganisationer dödades 42 personer av polis och de elitsoldater som sattes in, men det finns också uppgifter på att över hundra demonstranter har dödats.
Att senaten plötsligt backade på grund av protesterna var en oväntad framgång. Det återstår att se hur Kabila och hans anhängare nu agerar.

– Det är första gången vi har sett att ett folkligt tryck på gatorna i Kinshasa har fått en dramatisk politisk effekt, sa Jason Stearns, en expert på Kongo, till nyhetsbyrån Reuters.
Politikerna är väl medvetna om hur det gick för den tidigare presidenten Blaise Compaoré i Burkina Faso, som störtades av massprotester i oktober 2014 när han försökte förlänga sitt mandat. Samtidigt betonar aktivister i föreningen Kongomoko i Sverige som jag talat med att Kabila har starkare uppbackning än Compaoré av företag och regeringar internationellt.Joseph Kabila fick ta över när hans far, Laurent, mördades år 2001. Sedan dess har han ”vunnit” valen år 2006 och 2011 genom olika former av valfusk. De imperialistiska makter som plundrar landet på råvaror – USA, EU och Kina – har sett Kabila som en stabil partner och accepterat valresultaten. Imperialismen, multinationella gruvbolag som Glencore, Freeport McMoRan och AngloGold samt de många stater i regionen som har deltagit i krigen i Kongo bedriver en ständig strid om makten över Kongos rikedomar.

Plan A för regimen är fortfarande att Kabila ska sitta kvar. Samtidigt har flera etablerade politiker försökt att lansera sig själva som alternativ. Inte minst Katangas guvernör Moïse Katumbi framställs i internationella medier som en stabil efterträdare. Katumbi har profilerat sig som de multinationella gruvbolagens kandidat, samtidigt som han har försökt att vinna stöd genom att kritisera regeringens våld mot demonstranter. Men för majoriteten av befolkningen saknas det ett verkligt alternativ som kan stoppa krigen och plundringen av landet. Oppositionspartierna är korrumperade och toppstyrda.

– Jag ser inte protesterna som ett massivt stöd för oppositionen. Jag tror det mer är massiv opposition mot att Kabila sitter kvar, kommenterade en tidigare chef för OSISA, en NGO (icke-statlig organisation) som arbetar för demokratiska val i södra Afrika.

International Crisis Group, en Brysselbaserad analysgrupp av före detta politiker, betecknar Kongo-Kinshasa som ”farligt instabilt”. Landet är enligt FN världens näst minst utvecklade land, bara Niger ligger efter. Medelinkomsten är motsvarande 3 480 kronor per år – mindre än 10 kronor per dag – men många har ännu mindre.
Massfattigdomen förklarar hur milisgrupper kan rekrytera soldater, varav en stor del av dem är barn. Dessa milisgrupper är sedan knutna till och finansieras genom exploatering, handel och smuggling av råvaror. Kongo är världens största producent av metallen kobolt (används i elektronik) och bryter mest koppar i Afrika. Här finns också stora tillgångar av guld, uran och hundratals andra mineraler. 95 procent av exportinkomsterna kommer från råvaror.
De multinationella bolagen har drivit en skamlös kampanj mot regeringens förslag om blygsamma höjningar av bolagens skatter och avgifter till staten. Efter hot om minskade investeringar har regeringen backat. Statens andel i nya projekt föreslås nu bli 10 procent, mot 30 procent i det ursprungliga förslaget. Skatten för guldgruvor stannar på sex procent. Landets styre är fortsatt i händerna på dem som exploaterar mineralerna, där Kina spelar en allt större roll.

Planerna på avväpning av de många miliserna främst i östra Kongo har nästan helt upphört. Rebellarmén M23 besegrades militärt i november 2013, efter att bara ett år tidigare ha hotat med att marschera från öster och inta Kinshasa. Det avtal som slöts i februari år 2014 (PSCF, freds- och säkerhetsavtalet) har dock helt misslyckats.
M23 har inte avmobiliserats som planerat. Liksom i tidigare fall har före detta soldater hamnat i eviga läger där det även förekommer svält och där många värvas till andra väpnade grupper.
Kongos armé, FARDC, och FN-styrkorna MONUSC ses av stora delar av befolkningen som korrupta och inkapabla. Generaler i regeringsarmén är ansvariga för massakrer och våldtäkter.
När M23 till sist besegrades utsågs hutumilisen FDLR, med ursprung i Rwanda, till nästa måltavla. MONUSC utrustades med en extra ”interventionsbrigad” för dessa strider. Men brigaden har knappt använts på de 1,5 år som har gått. En planerad offensiv sköts nyligen upp. Regeringsarmén har prioriterat strider mot en annan milis, ADF. Regeringen i Kinshasa har öppet krävt att FN ska minska sin militära styrka i landet, som idag omfattar 22 000 soldater. 

Att inget har hänt mot FDLR har förstärkt de regionala spänningarna. Rwanda har invaderat Kongo två gånger för att försöka krossa FDLR och är mycket kritiska mot både FARC och MONUSC. Rwanda backas upp av regeringarna i Uganda och Kenya. Andra regionala makter, som Sydafrika, Angola och Zimbawe ger sitt stöd till Kabilas regering. I grunden är dessa konflikter en kamp om andelar av och transportvägar för Kongos naturtillgångar. Sydafrika har också tecknat ett stort avtal om vattenkraft i Kongo.
Demonstrationerna i januari kan vara starten på en upptrappad opposition underifrån, utan band till etablerade organisationer, med de unga i huvudrollen. Detta är en förutsättning för att bryta med den imperialistiska utsugningen och de ständiga krig som dödat upp till åtta miljoner människor de senaste 20 åren. ■