Global kapitalism i gungning

av Per Olsson, en artikel ur veckotidningen Offensiv

De globala kriserna har bara förvärrats sedan senaste G20-mötet, med handelskrig och ökade motsättningar (Foto: Kremlin).

Det är mot en bakgrund av pessimism och tilltagande motsättningar på alla plan som G20-ländernas stats- och rege­ringschefer träffas i Osaka i Japan den 28-29 juni. Sedan rikemansklubbens förra möte i Argentina i slutet av förra året har de många globala kriserna bara förvärrats: Handelskriget USA-Kina har trappats upp och världsekonomin växer i en allt långsammare takt. Samtidigt har antagonismen mellan de imperialistiska makterna och de geopolitiska spänningarna ökat, och klimatkrisen har blivit allt mer akut.

Redan ifjol började den globala ekonomiska tillväxten att svikta och första halvåret i år tycks bekräfta att högkonjunkturen har nått sin kulmen. Särskilt snabbt dämpas världshandelns tillväxt. ”Det är slående hur svag den globala handeln har blivit. Vår prognos, att världshandeln kommer att öka med 2,6 procent i år, är faktiskt den svagaste sedan den globala finanskrisen”, larmade Världsbanken i början av juni och tillade att: ”Utsikterna för den globala ekonomin har mörknat. Globala finansieringsvillkor har stramats åt, handelsspänningar har intensifierats och vissa stora tillväxtmarknader och utvecklingsekonomier har upplevt signifikant stress på finansmarknaden”. 
Det upptrappade handelskriget mellan USA-Kina får snabbt allt större globala återverkningar. 

Den globala ekonomiska krisen 2008-2009 kom att sätta punkt för världshandelns snabba expansion med start i mitten av 1980-talet. Från 1987 till 2007 växte världshandelns volym med nästan 7 procent per år och tillväxt­takten var dubbelt så hög som BNP-tillväxten, vilket var en viktig faktor till kapitalets snabba globalisering. 
Men under senare år har världshandelns tillväxt varit mindre än BNP-tillväxten och trots flera år av högkonjunktur tvingades exempelvis världshandelsorganisationen WTO år 2015 konstatera att: ”Bara en enda gång sedan andra världskriget har tillväxten i världshandeln varit så svag som den är idag” (SvD Näringsliv den 14 april).
Visserligen började världshandeln växa igen efter 2015, men uppgången blev tillfällig och 2019 kan bli det värsta året för världshandeln sedan den globala finanskrisen 2007-2008.
Världshandelns svaga utveckling, handelskriget och att exempelvis utländska direktinvesteringar (FDI) minskat tre år i rad samt dess politiska återspegling i form av ökad nationalism signalerar inte endast att globaliseringen delvis är på reträtt, utan markerar att hela den globala ”kapitalistiska regim” – världsordning – som upprättades efter stalinismens kollaps 1989-91 under USA:s dominans håller på att krackelera.
Förändringen kan beskrivas i att: ”Sedan 2008 har USA gått från att förespråka multilateralism och samarbete inom ramen för globala institutioner samt regelverk till det motsatta. Samtidigt är många av G20-länderna bara skuggor av sitt forna jag. På hemmaplan utmanas de svaga regeringarna i Storbritannien, Tyskland, Italien, Frankrike, Kanada, Sydafrika, Argentina och många andra G20-länder av en djupgående reaktion mot globaliseringen och internationellt samarbete. Vad som framför allt oroar är att det inte finns några internationella verktyg att ta till för att släcka de kriser och de många krishärdar som finns. När G20-länderna möts i Osaka är det i en tid som aldrig har varit så fylld av prövningar och där det globala handelssystemet är i kris”, skrev tankesmedjan East Asia Forum dagarna innan G20-mötet öppnades. 
Till det ska läggas att Kinas ekonomi bromsar in och att diktaturen i Peking även har att konfrontera en tilltagande social och politisk oro på hemmaplan, vilket skapar den splittring och panik i toppen som ledde till att man tvingades retirera, åtminstone tillfälligt, inför masskampen i Hongkong. 

Vid G20-mötet ska USA:s president Donald Trump enligt egen utsago ha ”ett långt möte” med Kinas le­dare XI Jinping för att om möjligt hitta en väg som leder bort från fortsatt upptrappat handelskrig. Vid det förra G20-mötet i Argentina resulterade mötet mellan Trump och Xi i en tillfällig vapenvila – inga nya tullar, men att de beslutade låg kvar – och nya förhandlingar. Förhandlingarna blev emellertid resultatlösa och i maj i år trappade Trump upp handelskriget med nya tullar följt av kinesiska motåtgärder.
Sammantaget beräknas de strafftullar som USA och Kina hittills har infört sänka den globala BNP:n med 0,5 procentenheter 2020. Det motsvarar en förlust på omkring 455 miljarder dollar (4 220 miljarder kronor), mer än storleken på Sydafrikas ekonomi, enligt Internationella valutafondens (IMF) direktör Christine Lagarde. 
Det är möjligt att mötet mellan Trump och Xi leder till en ny tillfällig paus och återupptagna förhandlingar. Men handelskriget handlar om mycket mer än bara ekonomi. Ytterst handlar rivaliteten mellan USA-Kina om världsherravälde. Både Trump och Xi anser sig inte heller ha råd att visa svaghet.

När G20-länderna möts i Osaka är det i en tid som aldrig har varit så fylld av prövningar och där det globala handelssystemet är i kris.

Trumpadministrationen är fullt övertygad om att USA i slutändan kommer att stå som vinnare i handelskriget och Trump räknar med att en hård, kompromisslös attityd gentemot Kina och andra rivaler ger röster i det kommande presidentvalet. Även om det finns många amerikanska kapitalister som opponerat sig mot handelskriget har Trump stöd från betydande delar av den härskande klassen, liksom av många av Demokraternas ledande företrädare samt kapitalistiska politiker och kommentatorer runt om i världen. 
”Trumps handelskrig mot Kina är bra och nödvändig. Kina har tillåtits göra vad som helst alldeles för länge”, skrev exempelvis Dagens Industri den 27 maj under den talande rubriken ”Trump gör rätt som krigar”.
Handelskriget inkluderar inte heller endast tullar. För att skydda sin egen teknologi och med hänvisning till rikets säkerhet har USA byggt en mur. Kinesiska Huawei har svartlistats från att göra affärer med amerikanska bolag. Trump­administrationen kräver också att andra länder ska införa samma förbud och bannlysa Huawei från 5G-näten eller stänga ute företaget från viktiga delar av den digitala infrastrukturen. 

De nya lagar som Trumpadministrationen driver igenom för att skydda amerikanska intressen och teknik har karaktären av krigslagar. För att hävda sin makt använder sig USA av ”destruktiva ekonomiska och politiska vapen för ’masstörning’ och söndring, som påtvingar resten av världen en ny regim vad gäller teknik och handel. USA:s nya vapen sätter nya kriser i rörelse och undergräver USA:s kanske främs­ta tillgång – dess legitimitet som supermakt”, skrev brittiska Economist i en ledare den 8 juni.
Trump har varit och är beredd att avfyra de ekonomisk-politiska vapnen mot allierade eller tidigare allierade som Turkiet, Mexiko och EU-länderna. Enligt Trump är EU mer orättvis mot USA inom handel än till och med Kina. Skillnaden är bara att EU är mindre än Kina. Men Washington har inte gett upp tanken på strafftullar mot bilimporten från Europa, och det i ett läge där den globala bilindustrin är på väg mot sin djupaste kris på 20 år och takten i antalet avskedanden snart är som under finanskrisen.

Handelskriget är inte ensamt om att dämpa tillväxt och investeringar. Det växande skuldberget och finansmarknadernas kroniska instabilitet är en annan källa till varför högkonjunkturen har nått sin kulmen och början till en vändning nedåt inletts.
Med hjälp av krediter, noll- eller minusräntor och att tusentals miljarder dollar pumpades in i ekonomin – i Kinas fall med de största stöd- och subventionsprogrammen någonsin i fredstid – kunde regeringarna och centralbankerna förhindra att krisen 2007-2008, den allvarligaste kapitalistiska krisen sedan 1930-talets ekonomiska depression, utvecklades till en global finansiell härdsmälta.
Samtidigt som ekonomin dopades intensifierades klasskriget och attackerna på löner och arbetsvillkor. Arbetarna och de fattiga fick betala för en kris som systemet hade skapat. Det i sin tur minskade konsumtionskraften, ökade beroendet av lån samt försvagade samhällets motståndskraft mot kommande kriser.
De massiva stödinsatserna lyckades få igång tillväxten igen, men den organiska, strukturella kapitalistiska stagnationskrisen medförde att den uppgång som följde blev svag och obalanserad. Den gav heller inget utrymme för politisk stabilitet, utan de politiska kriserna har stadigt förvärrats, och de allt svagare regeringarna har blivit allt mer benägna att styra med auktoritära metoder.

Djupet och allvaret av den kris som den borgerliga demokratin och dess institutioner har rasat ned i får Financial Times kolumnist Martin Wolf att resa frågan ”om den liberala demokratin kommer att överleva Trump, Brexit, Putin och Xi? Det är den viktigaste frågan som det senaste decenniet har rest” (FT den 17 juli 2018 under rubriken ”Vad var det egentligen som började gå fel med finanskrisen 2008?”). Att han själv inte gav något svar är också ett svar. 
I snart tio år har världen upplevt vad som kallats högkonjunktur. I USA, som var krisens ekonomiska epicentrum, inleddes uppgången något tidigare och i januari i år gick den ekonomiska återhämtningen in på sitt elfte år. Det är den längsta återhämtningen i USA:s historia, men också den svagaste. Arbetarnas reallöner har stått stilla, trots minskad arbetslöshet, under hela den långa ekonomiska uppgången. 
Den årliga tillväxttakten i USA såväl som globalt har också varit svagare än i tidigare högkonjunkturer. I USA har tillväxten i snitt ökat med omkring 2 procent per år mot en årlig tillväxt på dryga 4 procent vid den tidigare långa återhämtningen 1992-2001, som slutade i ”dotcom”-kraschen (börsras och att IT-bubblan sprack), vilket varslade om den finanskris som sedan skulle bryta ut hösten 2007.

De miljarder som pumpades in i ekonomin stimulerade inte tillväxt, löner och välfärd, utan främst vinster, aktieutdelningar och börs­kurser. Det har också lett till att stater, bolag och hushåll har blivit mer skuldsatta. Det, tillsammans med att samhällsekonomin inte har återhämtat sig från krisen, är också skälet till varför den ökade penningmängden inte resulterat i allmänt stigande priser, utan i det som på engelska kallas ”asset-inflation” (stigande priser på fastigheter och värdepapper) och en rad uppblåsta finansbubblor som bara väntar på att få börja spricka.
Den kreditbaserade expansionen har lett till att världens skuldberg har vuxit till att bli tre gånger större än den globala BNP:n. Den totala skuldbördan är 50 procent större än under det djupa krisåret 2008. Att skulderna har ökat så dramatiskt är en återspegling av den stagnationskris som präglar systemet. Trots att totalt 16 000 miljarder ska ha pumpats in i ekonomin har tillväxten globalt förblivit på en historisk låg nivå och investeringarnas andel av BNP har inte nått upp till förkrisnivå. 
Trots teknologiska framsteg har produktivitetskrisen bestått. Produktiviteten, som mäter hur effektiv produktionen är, har antingen stagnerat eller minskat. Vad som däremot har ökat är utsläppen av växthusgaser, som nådde en ny rekordnivå ifjol.
Kapitalisterna och deras rege­ringar skryter ofta och gärna om att arbetslösheten är den lägsta på många decennier. Men ett jobb idag är ingen garanti för att undvika ett liv på eller under marginalen, och många av de nya jobben har varit lågavlönade och tillfälliga. 
Den senaste uppgången har främst gett storbolagen och bankerna ökade inkomster samt smörjt finansmarknaderna, vilket resulterat i att klyftan mellan rik och fattig ökat på ett oemotsvarat sätt. 
Den till synes aldrig sinande källan till billiga pengar tillsammans med att regeringarna har sänkt bolagens skatter och avgifter jämte lå­ga eller inga löneökningar har fått börskurser och vinster att ständigt slå nya rekord, och trots att högkonjunkturen har nått sin topp fortsätter många storbolag att redovisa rekordvinster och/eller låna pengar för att göra rekordutdelningar samt köpa upp konkurrenter.
Inkomster och förmögenheter har koncentrerats till ett allt rikare skikt av superrika och till att världsekonomin är i händerna på allt färre, men mäktigare storbolag.

Inkomster och förmögenheter har koncentrerats till ett allt rikare skikt av superrika och till att världsekonomin är i händerna på allt färre, men mäktigare storbolag.

De 26 rikaste individerna i världen äger numera lika mycket som de 3,8 miljarder människor som utgör världens fattigaste hälft, enligt hjälp- och biståndsorganisationen Oxfam. 
Listan över världens 200 största ekonomier rymmer idag 157 storbolag (multijättar), men endast 43 länder. Storbolag som Walmart – världens största bolag som ägs av en enda familj – och Shell är större ekonomier än exempelvis Sveriges och Belgiens. 
Bara under det första kvartalet i år delade världens största bolag ut rekordhöga 263,3 miljarder dollar (2 445 miljarder kronor) till sina ak­tieägare. Det är en summa som är lika stor som vad Bangladeshs BNP förväntas bli i år, ett land som har 165 miljoner invånare. Totalt beräknas de 1 200 största bolagen i världen i år dela ut en summa till ägarna som är lika stor som Spaniens BNP, ett land som räknas som världens fjortonde största ekonomi.
De dramatiska växande klassklyftorna och den ilska som de groteska orättvisorna innebär har sått fröet till en enorm folklig reaktion mot kapitalismen. Till det ska läggas den växande medvetenheten om att dagens system inte är hållbart och ett nytt samhällssystem krävs för att rädda klimatet.

Ständigt hamnar kapitalismens tygellösa expansion i konflikt med att marknaden inte växer i samma takt som produktionen och de begränsningar som nationalstaten sätter. Kapitalets globalisering och kreditexpansion kunde för en tid bidra till att systemet delvis överkom dessa begränsningar, men globaliseringen är nu på reträtt och efter att under lång tid ha levt på lånad tid är systemet samtidigt mer sårbart och mindre rustat för att möta nästa kris. 
Möjligheten att stimulera ekonomin när konjunkturen vänder nedåt är betydligt mer begränsad än 2008. Det innebär inte att regeringarna och centralbankerna inte kommer att försöka. Tvärtom, de har redan försökt svara den annalkande krisen med en politik som påminner om den som redan har använts i stor skala. Men insatserna tenderar med nödvändighet bli av karaktären inte mer, utan mindre av samma mynt. 
I ett läge där skulder och underskott är större än tidigare, räntorna redan är rekordlåga och antalet krishärdar växer har kapitalismen färre verktyg än tidigare till sitt förfogande. Till det ska läggas att ”detta inte är några normala tider, utan en tid när resten av världen håller på att falla offer för den allt bittrare striden mellan USA och Kina och det inte finns någon global ordning” (New York Times 15 maj).
Tyskland står redan på randen till recession efter att export och industriproduktion har börjat krympa, delvis till följd av handels­kriget och världshandelns stagna­tion. Krisen har redan tagit ett strypgrepp om skuldsatta länder som Argentina och Turkiet. Under det första kvartalet i år krympte Argentinas ekonomi med över 5 procent och en tredjedel av befolkningen har kastats ned i fattigdom.

En ny kapitalistisk nedgång – det är för tidigt att säga när och hur djup den blir – håller på att utvecklas. Det kommer att skaka om samhället och alla dess klasser och skikt. De chocker och omvälvningar som väntar kommer att förändra medvetenheten. För allt fler kommer det att börja stå klart att kapitalismen stänger vägen till en hållbar framtid och att systemets kriser endast kan lösas genom massornas kamp och organisering för en social revolution.