foto: John Moore
Wall Street och resten av kapitalisterna jublar åt att banker och storföretag räddas på arbetarklassens bekostnad. Återhämtningen är dock ojämn och instabil.
Sex år efter att den globala ”Stora recessionen” bröt ut med finanskraschen i USA är de styrandes förhoppning att ”det värsta är över”. De hoppas att tillväxt och ekonomisk utveckling återhämtar sig och återgår ”till det normala”. Men vad har egentligen hänt under dessa år och är krisen verkligen över? Eller är instabilitet och krisutbrott det nya ”normala”?
Krisens förödande effekter kan beskrivas på många sätt. Ett är den dramatiskt ökade arbetslösheten inom OECD (de så kallade höginkomstländerna). I början av 2008 var 32 miljoner människor utan jobb inom OECD, fem år senare (sommaren 2013) var drygt 48 miljoner arbetslösa. Ett annat är att OECD-ländernas ekonomi är motsvarande ett helt Tyskland mindre än vad som varit fallet utan krisen.
För ”låginkomstländerna” är situationen än värre. 90 procent av befolkningen saknar tillgång till någon slags sjukvårdsförsäkring. 18 000 barn under fem år dör varje dag av skäl som kunnat undvikas. (ILO, World Social Protection Report 2014-2015).
Oavsett vad som skrivs i tidningarnas ekonomibilagor är krisen inte över för miljarder människor. Tvärtom riskerar situationen att förvärras, till exempel av att många regeringar planerar mer nedskärningar i offentliga utgifter under 2014. Enligt IMF (Internationella valutafonden) planerar 122 länder att minska de offentliga utgifternas andel av landets totala ekonomi: i industriländer handlar det ofta om nedskärningar i välfärdssystem, pensioner, löner etcetera medan fattigare länder dessutom avskaffar statliga subventioner på mat och bränsle.
För de en procent rikaste är däremot återhämtningen mycket tydlig, om de ens upplevt något ”hack i kurvan” mot allt större rikedomar. År 2013 ökade de globala privata rikedomarna, som koncentreras hos ett fåtal, med 15 procent till 152 000 miljarder dollar, alltså över en biljard kronor (Enligt Boston Consulting Group – icke inräknat ägande av företag, fastigheter och lyxvaror).
Till och med bland kapitalisterna på World Economic Forum i Davos i januari och hos IMF:s ekonomer oroas det för de extrema klyftorna – som både kan leda till sociala oroligheter och undergräver efterfrågan från en stor del av befolkningen. Oxfam har räknat ut att 85 personer äger lika mycket som halva jordens befolkning. Diskussionen har lett till att Thomas Pikettys bok Kapitalet i det 21:a århundradet om de ökande klyftorna har blivit en global storsäljare.
IMF hävdar i sin senaste världsekonomiska rapport att ”återhämtningen stärks men är fortfarande ojämn”. Den globala tillväxten på 3 procent 2013 förväntas öka till 3,6 procent 2014 och 3,9 procent 2015. Framförallt framhålls USA som ett land där tillväxten tar fart.
Men bland de risker, som fortfarande sägs vara större än chansen till positiva överraskningar – och kan leda till sämre utveckling – nämns deflationsrisken i Europa, utvecklingen i Kina och de ökade konflikterna i världen.
En nidbild av marxister är att de alltid ”ropar på vargen” och mer eller mindre hoppas att det kapitalistiska systemet ska krascha. Även om det är socialisters och marxisters skyldighet att påpeka de katastrofala effekterna av dagens system, som media och dagens politiker oftast gör allt för att dölja, innebär det inte att det finns något att tjäna på att ge en mer negativ bild av verkligheten än vad den faktiskt är.
Kapitalismen kommer inte att kollapsa och ersättas av något annat av sig själv. Bara en medveten massrörelse med självförtroende nog för att ta striden för att folkflertalet ska ha den ekonomiska makten kan göra dagens extrema orättvisor till historia.
Just av den anledningen skulle marxister välkomna en viss återhämtning i ekonomin, för att ge arbetare och andra krisdrabbade grupper en chans till andhämtning och stärka sitt självförtroende. Speciellt i Europa har krisen lett till en viss chock och passivitet. De grupper som har gått ut i kamp har tappat en del självförtroende när de svikits av fackliga ledare och så kallade ”vänsterpartier” som blivit borgerliga. Det är dock inte upp till marxister att ”önska” den ena eller andra utvecklingen. Istället måste vi nyktert analysera var vi står och vart vi är på väg.
Det är ingen slump att varje nytt ”grönt skott” på den planta som världsekonomin kan liknas vid har gulnat och skrumpnat efter en tid. Ända sedan 1974-75 då den globala kapitalismen skakades av den första verkliga krisen sedan andra världskriget har politiker och ekonomer försökt undvika den krasch vi såg 2008. Sedan dess har de obalanser i ekonomin som var orsaken till krisen och som är inbyggda i det kapitalistiska systemet inte rättats till, utan tvärtom har nya finansiella bubblor blåst upp och obalanserna har tilltagit.
I Europa manifesteras detta just nu i rekordlåg inflation och överhängande risk för deflation (fallande priser). Konsumentpriserna steg i genomsnitt bara 0,5 procent från maj i år och ett år bakåt. För kapitalismen är deflation en farlig sjuka som innebär att konsumtionen försvagas ännu mer (det blir billigare om man väntar med att köpa något) och framförallt: att värdet på de nuvarande och framtida skulder ständigt ökar.
I Europa, liksom i resten av världen, växer skuldberget. De europeiska bankerna är fortfarande över huvudet skuldsatta och de ”stresstester” som bankerna har klarat har saknat en viktig ingridiens: stress.
Ett exempel är Portugal, som är på väg att lämna EU:s och IMF:s ”stödprogram” och därmed ”friskförklaras”. Krisåret 2009 nådde de privata skulderna i Portugal sin topp med 226,7 procent av BNP. När det nu hävdas att krisen är över är skulderna nästan desamma: 220,4 procent. Med deflation skulle skulderna snabbt växa igen.Det stora skuldberget är en effektiv broms på all verklig återhämtning, speciellt om både offentlig och privat skuld ska pressas ned samtidigt med nedskärningar och ökat privat sparande.
Situationen i Europa har många likheter med den som Japan upplevde efter krisen som bröt ut 1990 – och som följts av en mer än 20 år lång period av krypande tillväxt och deflationstendenser.
”När den japanska privata sektorn började minska sina skulder på tidigt 90-tal ökade staten sina skulder för att dämpa chocken. /…/ Men från 2016 kommer eurozonens strikta regler att innebära en accelererande offentlig åtstramning. De nya reglerna kommer att förstärka effekterna av den privata sektorns försök att minska skulderna”, skriver ekonomen Wolfgang Münchau i Financial Times den 15 juni och drar slutsatsen att: ”Den mest troliga utvecklingen är en lång period av låg tillväxt, låg inflation och ett ständigt hot om insolvens (att inte kunna betala sina skulder) och politiskt uppror”.
Den europeiska centralbanken, ECB, har sent om sider insett allvaret i deflationshotet. I juni lanserade den en rad åtgärder för öka inflationen. ECB:s huvudsakliga ränta sänktes till enbart 0,15 procent och räntan är nu negativ för banker som sätter in pengar hos ECB. Dessutom lånas 400 miljarder euro ut till ultralåg ränta till den ”icke-finansiella privata sektorn” för att få igång investeringar.
ECB, och då framförallt genom Tysklands inflytande, har länge vägrat följa det finansiella experiment som USA:s centralbank Fed genomfört, kallat ”Quantitative Easing” (QE). Genom QE-program har Fed ”tryckt pengar” och för pengarna har de köpt bankers riskfyllda tillgångar, såsom huslån, och därmed räddat dem. Under hotet om deflation har ECB nu öppnat för att gå samma väg. Att som i USA även finansiera statens (i ECB:s fall flera staters) underskott med hjälp av att trycka pengar är dock än så länge tabu.
Japan under den nya premiärministern Shenzo Abe har dock följt i USA:s fotspår och startat ett program kallat ”Abenomics”, där centralbanken genom ett QE-program ger ut billiga pengar, storföretagen får sänkta skatter, pensionspengar ska användas för spekulation, arbetsvillkor försämras och löner sänks.
Svaret på frågan om USA har lämnat krisen bakom sig beror på vem du frågar. Det var först i maj i år som fler hade ett jobb än innan krisen.
Sysselsättningsgraden i USA är dock mycket lägre idag än 2008. Och medan 1,85 miljoner låglönejobb har skapats under de senaste fem åren har 1,83 miljoner medel- och höglönejobb försvunnit. Både antalet påtvingat deltidsarbetande och bemanningsanställda har nästan fördubblats sen 2008. Medianhushållet i USA tappade 8,3 procent av sina inkomster mellan 2007 och 2012.
På Wall Street råder dock börsyra med nya rekordnoteringar. Orsaken är förstås de tusentals miljarder som Fed hällt över banker och spekulanter för att rädda systemet från en kollaps.
Det finns också frågetecken om hur stark tillväxten är. Första kvartalet 2014 var tillväxten negativ, -1,0 procent, vilket har förklarats med extremt dåligt och kallt väder. Den kraftiga återhämtning som väntats andra kvartalet verkar dock svagare än prognoserna.
Den stora elefanten i glasbutiken är dock Kina, vars tillväxt har fallit till den lägsta nivån på ett decennium. Att tillväxten officiellt fortfarande håller sig kring 7,5 procent beror på en enorm stimulans, framförallt i form en ökning av krediter som har blåst upp bubblor i ekonomin, till exempel inom fastigheter.
Det finns uppskattningsvis mellan 50 och 70 miljoner tomma lägenheter i Kina. En undersökning visade att 22 procent, mer är var femte lägenhet, står tom i Kinas större städer. De flesta är sålda men ägaren har ofta köpt lägenheten med lånade pengar på ren spekulation i att priset ska stiga.
Mellan 2006 och 2013 har skulderna i Kina ökat med 87 procent av BNP – långt mycket mer än vad som skedde inför kriserna i USA 2008 eller Japan 1990 enligt Financial Times den 15 juni 2014. Det innebär att det skapades lika mycket krediter i Kina på fem år som hela USA:s banksystem!
Den kinesiska regimen har insett faran och försökt stänga av kredit-”kranen” med hjälp av regleringar i banksystemet. Resultatet har dock istället blivit att en allt större del av kreditökningen skett inom det som kallas skuggbanksystemet, som inte omfattas av bankernas regleringar. 2013 uppskattas skuggbanksystemet ha stått för hälften av all utlåning och motsvarar nu en fjärdedel av alla krediter.
En stor del av upplåningen har lokala regeringar stått för genom speciella finansieringsbolag, som i sin tur har investerat i vägar, flygplatser, bostadsområden och så vidare. Det uppskattas att det finns cirka 10 000 sådana finansieringsbolag i Kina och att de på bara några år lånat motsvarande 31 procent av landets BNP.
Precis som det finansiella ”verktyget” CDO som innebar starten på finanskrisen i USA 2007, har de mest riksfyllda lånen i Kina ”paketerats om” av banker och sålts vidare som ”förmögenhetsinvesteringsfonder”. Ett annat exempel på krediter i detta skuggbanksystem är att finansieringsbolagen själva sätter upp ”Trustfunds” (förtroende/förvaltningsfonder) som förmögna ”investerar” i.
När nu fastighetsbubblan börjat stanna av – och lokala regeringar ser sina inkomster falla när de inte längre kan sälja mark för nya byggen – riskerar många finansieringsbolag att inte kunna betala sina skulder. Effekten blir att ”förmögenhetsinvesteringsfonderna” kan gå omkull – med katastrofala konsekvenser. En fond, ”Credit Equals Gold” (”Lån är lika med guld”) har redan tvingats stänga.
”Dessa produkter är generiskt designade för att gå åt skogen när kreditkranen stängs av”, varnade en skribent i Financial Times.Eftersom omfattningen på dessa produkter exploderat de senaste åren, och återbetalningstiden ofta bara är på något år, förväntas uppåt hälften av dem betalas tillbaka under 2014. Det är ett stort frågetecken om de lokala regeringarna har ekonomiska muskler för det.
Inbromsningen i Kinas fastighetsbransch får andra allvarliga konsekvenser. Till exempel sägs att fastighetsbranschen och närliggande industrier som stål och cement står för mellan 16 och 22 procent av BNP. En effekt av oron kring utvecklingen har setts under våren med förluster i stålindustrin och fallande priser på industrins viktigaste råvara: järnmalm.
Även om den kinesiska centralmakten har stora finansiella reserver att sätta in för att hantera en kris som efter årtionden av stark tillväxt kommer att innebära att effekterna av slutet på kreditökningen blir dramatiska. I bästa fall innebär det lägre tillväxt när mer inkomster måste läggas på skuldavbetalning istället för på investeringar. Men problemen för den kinesiska regimen under nya ledaren Xi Jinping är långt ifrån bara ekonomiska. Det har varit en uppgång i strejker och andra massprotester samtidigt som Xi Jinping försöker konsolidera sin makt genom en ”antikorruptionskampanj” som skakar hela den politiska eliten.
Även andra så kallade tillväxtländer skakas av ekonomiska oroligheter. Under lång tid har tillväxten hållits uppe av investeringar med ”billiga pengar” från de ekonomiska stimulanspaketen, framförallt i USA. När USA nu sakta men säkert minskar på dessa stimulanser faller tillväxten. Ett exempel på hur detta också leder till politisk instabilitet är Thailand där militären tog makten i en kupp i maj. Andra som kan förvänta sig nya problem är råvaruexporterande länder som drabbas av minskad efterfrågan från Kina och därmed också troligen lägre råvarupriser.
Ökade konflikter och spänningar i världen är också något som både IMF och Världsbanken varnar för kan hämma den ekonomiska utvecklingen i världen. Läget i Libyen, Syrien och Ukraina är exempel på ökade spänningar i vår del av världen. Obamas militära ”omsvängning” mot Asien har ökat på spänningarna ytterligare i regionen.
Även om ingen av de många risker som som finns i dagens situation leder till nya krisförlopp väntar högst en mycket bräcklig tillväxt. I grunden handlar det om att kapitalismen är svagare och mer parasitär. Att blåsa upp nya bubblor är det enda sättet till vinster, samtidigt som massarbetslösheten har permanentats och investeringarna fallit till nya lägstanivåer.
För det stora flertalet fortsätter dock krisen – i form av arbetslöshet, fattigdom och ökade klyftor. Det innebär också att kapitalismens sociala bas undergrävs, när kapitalismens kris och de stora skulderna har spekulanterna skapat ska betalas av löntagare, arbetslösa, pensionärer och så vidare.
Wolfgang Münchau kommenterade detta apropå krisen i Europa: ”Fler människor i fler länder kommer att ifrågasätta fördelarna med EU och euron i synnerhet. Även om att få ned skulderna skulle fungera ekonomiskt – vilket inte alls är säkert – så kanske det inte fungerar politiskt”.
Oavsett bräcklig tillväxt eller nya krisförlopp är trenden tydlig. Kapitalismens ekonomiska, politiska men även miljö- och klimatmässiga existensberättigande kommer att försvagas. Nya massrörelser kommer bereda väg för nya massorganisationer för arbetare och andra förtryckta. Bara med socialismen som mål kan de säkra en bättre värld. ■
