Globalisering och antikapitalism

2006-07-28 15:23:40




Globaliseringen har fått ge namn åt flera viktiga ekonomiska och politiska förändringar som följde i spåren av världskapitalismens kriser 1974-75 och 1979. Efter dessa kriser var kapitalistklassen tvungen att söka nya vägar till fortsatt ekonomisk expansion och integrering av världens ekonomier.
Globaliseringen representerade en ny fas i kapitalistklassens desperata försök att övervinna kapitalismens kriser och motsättningar.
Det är det internationella finanskapitalet som stått i spetsen för globaliseringen. Finanskapitalets dominans kan åskådliggöras i att omsättningen på den globala valutamarknaden är tio gånger större idag än för 20 år sedan. Handeln med varor och tjänster uppgår idag till 5 procent av de totala valutaströmmarna över nationsgränserna, vilket kan jämföras med drygt 30 procent för 20 år sedan. Hedgefonder, ett okänt fenomen för 20 år sedan, är idag en global aktör och en viktig orsak till varför världens börser åker berg- och dalbana.
Globaliseringen är spekulativ per definition. Det är ingen slump att alla de globala kriser som skakat kapitalismen sedan slutet av 1980-talet har föregåtts av att spekulativa bubblor spruckit och av valutakriser.
Den tilltagande spekulationen, den allt hårdare konkurrensen på världsmarknaden och de ekonomiska obalanserna mellan länderna har medfört att den globala kapitalismen idag kännetecknas av kronisk instabilitet.
Globaliseringens politiska uttryck blev nyliberalismen och en allt brutalare regim på arbetsplatserna, vilket i sin tur har lett till såväl rekordvinster som groteska klassklyftor och lönedumpning.

Det var aldrig en fråga om utan när globaliseringen skulle föda sin egen motreaktion i form av massprotester, strejker och uppror. Massprotesterna mot världshandelsorganisationen WTO:s möte i amerikanska Seattle i december 1999 blev historiska. Efter Seattle följde nya massmobiliseringar varje gång som de globala kapitalisterna och deras politiska representanter skulle mötas.
Det politiska uppvaknadet och de antikapitalistiska stämningar som Seattle 1999 representerade blev till en faktor som inom loppet av några år kunde samla miljoner människor till demonstrationer (bland annat Göteborg 2001) och sociala forum som förändrade samhällsklimatet.
De allt starkare antikapitalistiska stämningarna var mindre en organiserad rörelse och mer ett uttryck för en ny medvetenhet om den globala kapitalismens orättvisor.
Det växande motståndet mot kapitalism och imperialism växte sedan över i jätteprotester mot USA:s Irakkrig. Det globala antikrigsrörelsen är, som New York Times skrev 2003, ”världens andra supermakt”.
Kapitalisterna och deras regeringar gjorde emellertid allt för att kriminalisera de antikapitalistiska protesterna. Statens repression gick så långt att polisen sköt skarpt mot demonstranter i Göteborg 2001 och dödade en demonstrant vid protesterna mot G8-mötet i italienska Genua samma år. Repression följdes av försök att splittra protesterna genom att tala om ”goda” och ”dåliga” demonstranter, inte minst efter Göteborg 2001 och Genua samma år. God hjälp fick etablissemanget av dem som likt Susan George från Attac felaktigt hävdade att Antikapitalistmarschen bar ansvaret för våldet och polisövergreppen i Göteborg 2001.

Bristen på politik, organisation, interndemokrati och en medveten strävan att vinna stöd bland arbetare gjorde att det som kunde ha bidragit till framväxten av nya antikapitalistiska partier inte kunde ta ett nytt steg framåt efter många demonstrationer och stora sociala forum. Men motståndet mot USA:s krig och den väldiga mobiliseringen mot G8-mötet i Skottland 2005 tillsammans med dagens arbetarkampen visar att fröet gror till nya globala antikapitalistiska massrörelser och kämpande arbetarpartier med socialism som mål.