God natt – och lycka till!

2006-08-14 12:48:23




FILM
Titel: Good night, and good luck.
Regi: George Clooney.
I rollerna: David Strathairn, Patricia Clarkson m fl.

Svartvit, inte en enda scen utomhus, kärlek och död som bara skymtar förbi i historiens utkanter – kan det vara en Hollywoodfilm? Kanske. I George Clooneys Good night, and good luck är ärendet ett annat än att bara underhålla biopubliken.

Filmen berättar om Edward R Murrow, den journalist som vågade göra det som ingen annan tordes i femtiotalets USA: ifrågasätta kommunistförföljelsen, personifierad av senator McCarthy. Filmen berättar om hur CBS som enda tevekanal vågar granska marinkårens grundlösa avskedande av en soldat, vars far haft kommunistsympatier. Scener med David Strathairn i rollen som Murrow och de andra skådespelarna varvas med autentiska reklam- och journalfilmer – så kommer det sig att Joseph McCarthy så att säga kan spela sig själv.

Hollywoodfilm?

Som Hollywoodfilm är Good night, and good luck så ovanlig att den kanske inte är någon Hollywoodfilm i andra avseenden än att den är producerad av Warner. Här finns ingen ytlig dramatik – spänningen är hela tiden lagd under ett raster av artiga femtiotalskostymer, yes sir och lågmälda samtal. Den enda kärlekshistoria som skymtar fram ligger också den i bakgrunden och ska snarare illustrera CBS omöjliga personalpolitik än slå an den romantiska strängen hos biobesökarna.
Ö ver hela historien och i varje scen vilar en bedräglig oskuldsfullhet. Det här är femtiotalet, televisionen är, med dagens ögon, ung och allvarlig. De välskräddade medarbetarna på CBS har sina fruar hemma i de amerikanska förorterna, alla kedjeröker – men det är okej, för reklamfilmerna för cigaretter riktar sig till högutbildade, välinformerade amerikaner. Murrows vapendragare Friendly, spelad av Clooney själv, sitter under Murrows skrivbord sändningarna igenom, för att kunna meddela honom när kameran går med en lätt klapp på det välpressade byxbenet. Allt detta, oskuldsfullheten och naiviteten – och det är säkert ett genomtänkt grepp av Clooney – förstärker mcCarthyismens absurditet. Vad skulle dessa människor kunna göra Amerika för skada, tänker vi där vi betraktar dem i deras tillvaro i en ännu löftesrik amerikansk kapitalism. Kommunistinfiltratörer – de måste skoja!

Yttrandefrihet

Vilka politiska åsikter Murrow och hans team än har hör det inte hit – det är filmen nogsam med att betona. Vad som däremot hör hit är deras försvar av åsikts- och yttrandefriheten, vilket känns brännande aktuellt ifråga om samtidens USA och andra västerländska länder – däribland Sverige – där den hotas av”kriget mot terrorismen”. I filmen säger Murrow ”Vi kan inte försvara frihet utomlands om vi överger den på hemmaplan” – den repliken hade kunnat fällas idag av vilken Chomsky eller annan amerikansk vänsterintellektuell som helst.
Murrow, som också ledde glättiga soffprogram, kritiseras i filmen för att vilja göra tevemediet för allvarsamt. ”Folk vill bli underhållna!” hette det, och heter det fortfarande, på samhällsinformationens bekostnad. Men Murrow försvarar sig:
”Om de har rätt och det här instrumentet inte duger till något annat än att underhålla, roa och förolämpa, då flimrar televisionen redan nu och slaget kommer snart att vara förlorat. Det här mediet kan undervisa, det kan upplysa och, ja, det kan till och med inspirera. Men det kan göra så bara så länge människor är beslutna att använda det för dessa syften. Annars är det nätt och jämnt sladdar och ljus i en låda.”
Som en tvåtusentalets tevetittare är det svårt att låta bli att känna en längtan efter en Murrowsk tevegestalt, som tar sitt uppdrag på allvar och i slutet på varje program fixerar tittaren med allvarsam blick och säger ”Good night, and good luck”.

Ulrika Waaranperä