Godheten – om de girigas revolt

2013-03-06 14:41:08




Stefan Jarls film Godheten handlar om människors girighet, om hur vårt samhälle har kunnat gå så långt i statusfixering och vinstjakt, och vad avsaknaden av ”det gemensamma” får för konsekvenser. Lite titt som tätt får man följa djur i naturen. En skata som har tagit en alldeles för stor kvist försöker med alla medel få in den i sin holk.

Filmen inleds med ett tal av Olof Palme, där han slår fast att det är arbetarrörelsen som har kämpat för och infört alla de politiska och sociala fri- och rättigheter som finns i samhället och att dessa kommer socialde­mokratin alltid att försvara.
Skådespelaren Tommy Berggren intervjuas om hur han har upplevt samhällets förvandling. Han får i filmen till uppgift att förstå varför så många med politisk och ekonomisk makt berikar sig ohejdat och vad dessa egentligen sysslar med – är de verkligen värda alla sina bonusar?
Vi får träffa Svenska Dagbladet-journalisten Jacob Bursell, som gör en resumé över hur sammanflätad den politiska sfären i Sverige under de senaste 20 åren har blivit med det så kallade näringslivet. Han nämner Thomas Östros (S), som blivit ordförande för Bankföreningen, och Pär Nuder, som både är rådgivare åt riskkapitalister och sitter med i Socialdemokraternas programkommission.

Vi får också träffa Richard Wilkingson och Kate Picket från England, som har forskat om jämlikhet.
De berättar att i samhällen som är mer jämlika är också studieresultaten bättre. Ändå är det inte så viktigt för barnen vad de ska jobba med när de blir stora. Man kan tänka sig allt möjligt: sjuksköterska, lärare, hantverkare… Men i länder där inkomstklyf­torna är betydande vill de flesta barn jobba med det som kan förknippas med status och pengar. Ingen vill vara en förlorare, samtidigt som möjligheterna att förverkliga drömmarna är små eftersom många slås ut redan i skolan. Det slår hål på myten om att det är bra att människor har det dåligt ställt, för att de då ­presterar bättre. Tvärtom alltså.
Det enda det leder till är ett ännu mer förtryckande samhälle och att människor känner sig värdelösa och misslyckade.
En av de mest underhållande scener­na i filmen är när Tommy Berggren sätter sig i en fin stol och snurrar runt och förklarar med öfverklass­dialekt att: ”Jag började på Stadsteatern i augusti 2008 och sedan blev jag inte riktigt klar med min produktion, men jag fick ju i alla fall 50 miljoner och efter det fick jag ju jobb på Dramaten i sex månader, men jag fick ju inte vara kvar där, så jag fick ju så klart en nätt liten summa på 80 miljoner och efter det blev det Oscarsteatern, men där blev jag heller inte färdig så jag fick sluta, men jag fick 30 millar och det är jag värd, för jag är ju bäst. Men efter det fick jag höra att en som inte alls är lika bra som jag är (för jag är som sagt bäst), fick 330 miljoner. Helt rubbat!”
Vi får också träffa författaren Robert Nyberg, som talar om hur samhället är uppbyggt, om ekonomin som ett pyramidspel där bankerna blåser upp stora finansiella bubblor, som förr eller senare spricker.

Robert Nyberg kallar finanskapitalisterna för en ny adel. Förr fick adeln jord av staten. De levde av böndernas arbete och organiserade förvaltningen. Nu ger staten i stället bort rätten att trycka pengar och att orga­nisera vården, skolan, omsorgen och infrastrukturen, för att de ska kunna tjäna pengar på den.
Filmen är intressant och visar hur samhället håller på att ta sig en allt råare form. Att de 1 procenten kommer att fortsätta parasitera på de övriga 99, om vi inte gör något åt saken.
Ruben Derkert