| BOK |
| Titel: Min väg, mina val. Författare: Göran Persson. Förlag: Albert Bonniers Förlag (2007). |
Boken är helt enkelt Perssons dåliga försök att hyfsa till sitt eftermäle.
Det långa försvarstalet, boken är på mer än 470 sidor, är nämligen inget annat än några variationer på ett tema – jag har haft rätt och jag står för det jag gjort.
Det vill säga ännu en memoarbok med etiketten Bror Duktigs bravader.
Persson fick dock inte alltid som han ville och redan i bokens inledning beklagar han exempelvis att Svenska kyrkan skildes från staten. Svenska kyrkan är enligt Persson en ”verklig folkkyrka” ”och var en ”verkligt nationell symbol”. Att religionen är en privatsak är uppenbarligen inte något som Persson håller med om.
Rekordsnabb karriär
Göran Persson gjorde en rekordsnabb karriär inom socialdemokratin. Från mitten av 1970-talet gick det spikrakt uppåt.1979 blev han riksdagsledamot för första gången och tio år senare fick han sin första ministerportfölj. Han blev skolminister med uppgift att kommunalisera skolan, vilket han till sist lyckades med. Trots lärarstrejk och elevprotester.
I boken talar Persson om att förslaget möttes av ”våldsam politisk strid”, men han skriver överhuvudtaget inte en rad om att lärarfacken kördes över. Denna tystnad är genomgående i hans bok. Det finns ingen värld utanför regering, riksdag, möten och middagar med höjdare från andra länder.
Krisåren på 1990-talet förändrade för evigt Sverige. Såren är ännu inte läkta och sedan dess har nedskärningarna i offentlig verksamhet aldrig stannat av.
Enligt Persson berodde krisen på att den socialdemokratiska regeringspolitiken under 1980-talet varit alltför ”lössläppt”, den påstådda löneexplosionen och Carl Bildts högerregering 1991-94.
Att socialdemokraterna räddade Bildts regering år 1992 nämner inte ens Persson. Inte heller skriver han en rad om LO:s Rättvisedagar 1992 och 1993 och de massiva protesterna mot högerpolitiken och (s)veken.
År 1994 vann socialdemokratin valet och Göran Persson blev finansminister, vilket han redan något år innan hade börjat se som sitt kall. Att han såg finansministerposten som ett stort trappsteg mot att bli statsminister är uppenbart.
Så fort den nya socialdemokratiska regeringen tillträtt började man att utarbeta ett krisprogram innehållande gigantiska nedskärningar och skattehöjningar.
Med vänsterpartiets hjälp
”Vänsterpartiet blev vår samarbetspartner. Vänstern stödde i huvudsak våra åtgärder och förhandlingarna blev inte särskilt svåra. Deras förhandlare gjorde i grunden samma analys av läget som regeringen… Sammantaget bidrog vänsterpartiet aktivt till att vi kunde åstadkomma över 100 miljarder kronor i budgetförstärkningar [främst nedskärningar, Offensivs kommentar]”, skriver Persson.För en plats vid de politiska köttgrytorna valde vänsterpartiets ledning att bli ansvarig för en politik som, för att citera Göran Persson, ”slog världsrekord i budgetsanering”.
Totalt handlade det om nedskärningar och skattesänkningar på uppemot 126 miljarder kronor. En ofantlig summa i mitten av 1990-talet.
Denna politik provocerade fram enorma protester. ”Sverige ett land i revolt”, skrev Expressen i en tidstypisk rubrik. Men om detta står det väldigt lite i Perssons bok.
Elevstrejkerna mot sänkta barn- och studiebidrag 1995, den största ungdomsrörelsen sedan kampen mot USA:s Vietnamkrig, och andra stora proteströrelser 1995-96 får inte en rad.
Det Persson istället omnämner är att även LO-förbundens ordförande kritiserade regeringspolitiken på ett möte i Stockholm 1995, vilket han tycks se som en i det närmaste personlig förolämpning.
I brist på andra kandidater blev Göran Persson både socialdemokratisk partiordförande och statsminister 1996.
Som statsminister kunde han, enligt egen utsago, ”forma politiken själv” och ”bygga upp sitt eget lag [regeringen]”. Från det att Persson blir statsminister handlar det bara om jag Göran Persson och hur duktig jag var.
”Sverige i revolt”
Persson besitter ett ego som bäst kan beskrivas med hans egna ord: ”I USA accepterade man både att jag tog plats och att jag utstrålade självförtroende. Så var det inte alltid i Sverige.”Trots att LO-ledningen till följd av pressen underifrån ibland tvingades att offentligt kritisera regeringspolitiken var det med stöd av samma LO-ledning som Persson trumfade igenom sin politik.
I början av 1997, efter ännu en opinionsundersökning som gav tummen ned för den socialdemokratiska högerpolitiken, börjar Persson fundera på att avgå. ”Jag hade fått nog. Jag vill avgå”, skriver han om hur det kändes i februari 1997.
Det som får modet att vända är att LO-ledningen sluter leden med hänvisning till att 101 direktörer blåst till strid mot regeringen i en artikel på DN-debatt den 23 februari 1997.
”Hädanefter var det samling som gällde”, skriver Persson, och efter det håller LO-ledningen tyst och LO:s dåvarande ordförande Bertil Jonsson hålls vid gott mod med hjälp av snapsvisor. ”När stämningen på den årliga kräftfesten blev lagom hög hörde det till att vi skulle ringa ordföranden i LO, Bertil Jonsson… Bertil Jonsson uppskattade alltid detta enkla och rak uttryck för facklig-politisk samverkan”, skriver Persson och man undrar om han försöker vara rolig eller om det är ett ofrivilligt erkännande av att Bertil Jonsson blev regeringens knähund.
Brakförlust i valet 1998
Valet 1998 blev en brakförlust för socialdemokratin, Persson lyckas dock sitta kvar med hjälp av vänsterpartiet och miljöpartiet.Persson personifierade socialdemokratins högervridning och förvandling till ett rakt igenom borgerligt parti.
Han skriver själv att ett SSU med 4 300 medlemmar inte ens säkrar den socialdemokratiska apparatens framtida rekryteringsbehov och att partiet tappar medlemmar samt lokalorganisationer.
Göran Persson är långt ifrån den enda som hyllat den kapitalistiska diktaturen i Kina. ”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”, sa han vid ett statsbesök i Kina 1996.
Med på Kinaresan var en gigantisk handelsdelegation med 77 olika svenska företag representerade. Alla ville, med Perssons gillande, dra fördel av de låga lönerna och förtrycket i Kina.
I sin bok tar han inte tillbaka sitt uttalande, utan är mest arg över att de medföljande direktörerna inte gav ”ett ord tills stöd när jag attackerades” på hemmaplan.
Persson i Kina
Persson försöker bortförklara sitt uttalande med hänvisning till att skälet för resan var i första hand ”att hjälpa svenskt näringsliv att sälja svenska varor”, inte att framföra regeringens syn på mänskliga rättigheter.Det enda som Persson tycks ångra från sin kinaresa är att han lyssnade till Utrikesdepartementets (UD) ”dåliga råd”. Det gör han utan att närmare gå in på vad det var för typ av dåliga råd som gavs.
Kinaresan kan bara stå som exempel för hur Persson argumenterar i boken. Alla eventuella misstag berodde på dåliga rådgivare, svaga regeringsledamöter eller att den eller den inte hade lyssnat tillräckligt till vad Persson sagt.
I avsnittet om tsunamikatastrofen 2004 skriver Persson, och han tycks mena det, att han och regeringen inte gjorde några misstag. Ansvaret för myndigheternas och regeringens sena reaktion berodde istället på UD:s hierarkier.
Det är sant att UD är en kapitalistisk och hierarkisk institution samt att diplomatkåren knappast är en revolutionär bastion, men det förklarar inte varför regeringen påstod att man inget visste om det som redan var en världsnyhet.
Sak samma gäller när Persson ska bortförklara alla socialdemokratiska katastrofval han varit med om. Det handlar aldrig om den politik han ansvarat för, utan bara om fel i valplaneringen som 1998 eller att Pär Nuder inte ville sänka fastighetsskatten 2006.
I maj 2006 sa Persson att arbetslösheten inte var en valfråga och ”jag fick rätt” skriver han ett år senare. Att sedan arbetslösheten och det utbredda missnöjet mot Persson och hans politik medförde att 2006 års val blev det sämsta valet för socialdemokratin sedan allmän rösträtt infördes är liksom en annan sak.
Självförhärligande
Att den socialdemokratiska kongressen 2005 sagt nej till nationella prov från årskurs tre i skolan var enligt Persson en annan orsak till valförlusten året därpå.Det vill säga, valförlusten berodde på att socialdemokratin inte fullt ut anammat högerns skolpolitik.
Efter valförlusten bar det hem till godset för Persson och han blev välavlönad konsult samt författare. Vart den nya vägen leder förtäljer inte boken.
I slutet av boken listar Persson alla sina förtjänster, det är ingen hejd på storhetsvansinnet och ofelbarheten.
Till sist hoppas man bara att boken ska ta slut så man slipper läsa en rad mer från denna självupptagne pamp.
Per Olsson
