foto: Elias Theodorsson
Göteborg har stoppat nazistsamlingar och -marscher förut, som i Kortedala våren 2012.
Nazisterna i den så kallade Nordiska motståndsrörelsen mobiliserar till vad de själva förväntar sig blir den största nazistiska samlingen sedan andra världskriget.
Det finns ett stort behov av att fysiskt stoppa nazistmarschen, men att utlysa parollen ställer organisatoriska krav på och behov av samordning mellan alla de grupper som kallar sig antifascister.
Men samtidigt måste det redogöras vilka dessa nazister är, hur det kommer sig att de går framåt och vilka metoder och taktiker som antifascister bör anamma i dessa tider.
Vilka är nazisterna som kommer till Göteborg?
Den så kallade Nordiska motståndsrörelsen (NMR), tidigare Svenska motståndsrörelsen, har sökt tillstånd för att marschera i centrala Göteborg lördagen den 30 september, samma dag som Bokmässan. Det är även dagen för den viktigaste judiska högtiden, Yom Kippur.
NMR har grenar även i andra delar av Norden och på en av organisationens aktiviteter i Helsingfors misshandlades en ung man till döds i augusti förra året.
NMR vill bilda en ”nordisk nationalsocialistisk republik”. Organisationen är sluten, militäriskt disciplinerad och starkt hierarkisk och söker vid sina samlingar konfrontationer med allmänhet, antirasister, media eller ordningsmakten.
På deras större samlingar är de uniformerade med svarta byxor, vita skjortor och gröna slipsar. Fanborgen är skyddad av uniformerade aktivister med sköldar.
Deras samlingar är inget annat än propaganda för och förberedelser till våldsattacker, där inte bara fanstängerna är vapen, utan de också är beväpnade med knivar, knogjärn och glasflaskor.
”Nu tar vi över Göteborg” lyder mobiliseringsrubriken på nazisternas hemsida.
Samlingen med mobilisering från hela landet och andra delar av Europa är självklart ett försök i att återetablera sig i Göteborg och Västsverige. Det är provokation som syftar till maximal uppmärksamhet.
NMR har länge varit tillbakatryckta från Göteborgs gator. Detta sedan nio år tillbaka, då de möttes av massprotester, som i Brunnsparken hösten 2008 som var det mest lyckade exemplet då uppåt 1 000 antifascister på kort varsel och på Rättvisepartiet Socialisternas uppmaning blockerade deras möte.
De åkte därefter på långa fängelsestraff efter att ha gått bärsärkagång på Göteborgs gator. Även här var det RS-medlemmar som ingrep och under tumultartade former kunde gripa och hålla kvar ett par av nazisterna i väntan på polis, vilket ledde till identifiering och att bevismaterial i form av videoinspelningar kunde tas omhand som sedan kom att bli fällande i en lång rättslig process mot flertalet av deras medlemmar.
Det var även NMR som attackerade en fredlig antirasistisk manifestation i Stockholmsförorten Kärrtorp 2013, där svaret blev den största antirasistiska demonstrationen någonsin i Sverige med 20 000 deltagare på initiativ av nätverket Linje 17 mot rasism.
Året innan dömdes en aktivist för mordet på Joakim Karlsson i Vallentuna, en annan NMR-aktivist är fortfarande på fri fot och misstänkt för mordet.
I mitten av juni 2016 mördades en 61-årig kvinna och hälften av de åtalade hade kopplingar till Nor-
diska motståndsrörelsen.
Detta är bara ett axplock av vad organisationen har i sitt brottsregister, som är fyllt av mord, dråp, försök till mord och dråp, misshandel, mordbränder, skadegörelse, hets mot folkgrupp och så vidare.
NMR har i dagsläget två kommunala mandat. Detta utan folklig förankring. De har hittat ett sätt att ta sig in ”bakvägen” i de parlamentariska valen.
Pär Sjögren kom i slutet av sommaren att ta plats i Borlänges fullmäktigesal som representant för NMR. Några väljare hade i senaste valet skrivit hans namn på en blank SD-valsedel, vilket gjorde honom till suppleant. När då ordinarie ledamot avgår tillfaller platsen honom, på samma sätt som Pär Öberg i Ludvika valdes in för organisationen i senaste valet.
Vilken väg ska antifascismen gå?
Kampen mot rasism, nazism, fascism eller för den delen för flyktingars rättigheter är ingen moralisk fråga. Det är i allra högsta grad en politisk fråga och en bör därför aldrig nöja sig med att bara manifestera sitt missnöje med nazisternas närvaro. Utgångspunkten bör alltid vara att stoppa dem på plats och såklart på sikt.
För att fysiskt stoppa nazisterna är massornas direkta ingripande helt avgörande. Polisen eller andra myndigheter kommer inte att göra det. Detta trots att det finns lagar att använda, även ur ett ”demokratiskt” perspektiv, som risk för ordningsstörning, förberedelse för brott och andra större evenemang.
Dessa grupperingar kan bara stoppas av dem som är emot deras vidriga grundsyn – du, jag, våra grannar, kollegor, klasskompisar och vänner, alla som värnar demokrati och öppenhet.
Att stoppa nazisterna framställs gärna och ofta som något odemokratiskt, vilket självklart in-
te är fallet. Gäller demokratin ba-ra nazisterna exempelvis den 30 september? Inte alltför sällan vid dessa typer av evenemang drabbas alla utom de som ska ut och sprida sitt hat och sina lögner, och dessutom begå brott.
En hel stad belägras till stor del av poliskåren, gator och torg spärras av, affärer tvingas stänga, bussar och spårvagnar ställs in. För vad? För ”demokratin och yttrandefriheten”. Vad hände med rörelsefriheten? Vad hände med alla andras rätt att uttrycka sig denna dag?
Alla som är emot nazism och fascism måste självklart ut på gatorna vid dessa tillfällen.
Självklart kommer motdemonstrationen att vara mycket större. Men det är inte bara antalet som räknas. Det är också hur den stora massan av människor förhåller sig till situationen på plats, huruvida den agerar kollektivt eller inte.
Genom åren har det varit tillfällen där den antifascistiska sidan har haft numerära förutsättningar att lyckas stoppa nazisterna. Det har dock inte blivit så på grund av passivitet, splittring och/eller en polisiär taktik som varit starkare än antifascisters förmåga att agera kollektivt. De senaste åren har vi dock sett större antirasistiska mobiliseringar i allmänhet, vilket förbättrar förutsättningarna.
Rättvisepartiet Socialisterna står för en offensiv antifascism med målet att stoppa dem då de dyker upp. Det finns aldrig ett färdigt recept vid enskilda tillfällen, men nätverk med representanter från flertalet organisationer om allt från gemensamma paroller till taktik med kollektiva möten inför är A och O.
Vi har länge pekat på behovet av fackföreningarnas närvaro i kampen. Vi kommer fortsätta trycka på behovet av en enad rörelse med tydliga paroller och mål.
Rasismen i samhället är ingen isolerad fråga i samhället och därför kan aldrig antirasismen drivas avskilt från andra politiska frågor.
Att utnyttja människors vardagliga ilska och frustration över ekonomiska eller sociala frågor är vad som görs. Situationen i skolan, vården, bostadsbristen, arbetslösheten, de låga lönerna och framför allt pensionerna är några av dessa frågor det råder ett enormt missnöje kring.
Det är också dessa frågor som i första hand Sverigedemokraterna säger sig driva och i samma andetag skuldbelägga flyktingar och invandrare för. Organisationer som NMR har dragit nytta av SD:s framgångar, samtidigt som det traditionella etablissemanget står handfallna och är oförmögna att vända trenden eftersom det är dessa partier som stått för den politiska utvecklingen vi nu ser. Istället slåss de om att vara mest lika SD i retoriken utan att för den delen förknippas med dem, från stängda gränser till prat om ”svenska värderingar”.
30 september
Självklart måste de som på allvar vill bekämpa fascismen samarbeta, men då krävs också öppenhet i dialog och kritik gällande såväl var fascism har sin grogrund till taktik för hur de kan stoppas vid det enskilda tillfället – det vill säga ett demokratisk antirasistiskt och antinazistiskt nätverk. Det handlar om att kollektivt hitta en metod att stoppa fascisterna och undvika att mindre gruppers konfrontationer med polisen får all uppmärksamhet. Det är ingen hemlighet att ju närmre den 30 september vi kommer, desto mer får vi se och höra av fler antifascistiska proffstyckare och politiker som i årtionden lyst med sin frånvaro i kampen men nu, då en växande rörelse håller på att födas, vill sola sig i glansen och hämta röster inför stundande valår. Sam-
tidigt avråder de flesta av dem från att faktiskt försöka stoppa nazisterna. Skriverier om att stoppa marschen kan låta överdrivet. Och visst vore flera tusentals antifascister på Göteborgs gator en seger. Men en nazistisk samling som tillåts marschera från punkt A till punkt B vore ändå ett bakslag.
Ifjol fick nazisterna ett bord på bokmässan, vilket i år resulterade i 1 000 nazister på våra gator. Vad ska det i så fall resultera i imorgon?
Inte en meter åt fascisterna! ■
