Omkring 3 000 samlades på mötet med Naomi Klein.
Den 12 december demonstrerade uppemot 15 000 vardera i två stora manifestationer i Paris mot klimathotet och politikernas oförmåga att hantera frågan. Det var mycket kraftfulla protester som till slut uppnådde sitt mål, att gräsrötterna skulle få sista ordet. Men som maktordningen ser ut idag nämndes manifestationerna knappt alls i media.
350.orgs manifestation Red Line Action var förbjuden fram till mindre än ett dygn innan den skulle gå av stapeln. Därför kunde inte någon utåtriktad mobilisering ske. Istället var det ett tiotal träningar och genomgångar inne på aktivistforumet ZAC som förberedde manifestationen som ett hundratal organisationer stod bakom. Vi skulle vara rödklädda och ha med oss blommor.
Det hela blev väldigt effektfullt när flera hundra meter långa, röda breda band bars fram av massorna och lades ner på marken – ”Detta är våra röda linjer, längre än så får ni inte passera”. Sedan lades blommor på banden.
Redan två dagar tidigare hade vi fått smakprov på denna kreativitet på en manifestation som vi tillresta 150 svenskar hade i protest mot de svenska politikernas hycklande roll i klimatförhandlingarna.
Utöver fyra kärnfulla tal smyckades manifestationen av en fantastisk allsång ledd av Roland von Malmborg, performance från gruppen We are the Planet som fick rycka in som Åsa Romson (som hade fräckheten att utebli) samt mäktig musik av slagverkarna Feministas Acidas.
Även manifestation nummer två den 12 december var mäktig med Eiffeltornet som fond, dansande människor, tre enorma mänskliga kedjor som bildade ringar och avslutningstal av bland annat Naomi Klein.
Om man jämför med klimattoppmötet i Köpenhamn år 2009 där 100 000 demonstrerade och om man jämför med att det hade beräknats att 400 000 skulle demonstrera för klimatet i Paris den 29 november var det förstås litet. Men med tanke på undantagstillståndet och terrordåden var det ändå en viktig symbolisk seger att manifestationerna kunde äga rum.
Vi från CWI i Frankrike, England/Wales, Belgien, Sverige, Nederländerna och Portugal som sålde socialistiska tidningar märkte att det fanns ett väldigt stort sug kring att diskutera socialistiska idéer. Medan allt fler håller med om att det krävs systemförändringar istället för klimatförändringar är det för många oklart vad för system som kan ersätta kapitalismen.
På vägen hem i klimatbussen pratades det en del om den fortsatta kampen som på inget sätt hade tagit slut efter Paris. Ett uppslag är mer civil olydnad mot motorvägen Förbifart Stockholm. Ett annat är protester mot att nattrafiken på tågen avvecklas.
Den 16 december genomförs protester i Tyskland mot att Deutsche Bahn helt lägger ner nattågen. Naomi Klein har utlyst skottdagen den 29 februari till en global protestdag för klimatet. Vi borde också fortsätta kampen mot Vattenfall. Vattenfall nämndes flera gånger under klimatveckan som den stora boven. Inte bara brunkolet som regeringen vill sälja och öppna för fortsatt expansion, utan också att Vattenfall stämmer tyska staten för uteblivna vinster.
En av de mest bejublade kampexemplen på ZAC var ”Ende Gelände”, en aktion i augusti där 1 500 människor tog sig in i en öppen kolgruva i Garzweiler. Många deltog för första gången i en sådan aktion. Trots polisens extrema våld lyckades de stå på sig och få kolbrytningen att stå still. Syftet var att få media att skriva om den tyska paradoxen att framställa sig som så förnyelsebart när kolexpansionen tillåts fortsätta. Den 30 maj har Ende Gelände en uppföljningsaktion och det borde följas av stödaktioner i Sverige för de som inte kan åka ner.
Vidare måste kampen fortsätta för att få fler fackföreningar och vänsterorganisationer att aktivt delta i klimatkampen och genomskåda spektaklet. De på klimatbussen som har varit med och protesterat under andra COP-möten berättade att det alltid är samma melodi.
Innan mötet lät det som att det vore omöjligt att nå ett avtal, för att sedan när ett papper som inte betyder något är underskrivet bytas ut mot orden ”fantastiskt” och ”historiskt” – för att sedan helt falla i glömska. Det är det vi socialister och klimatkämpar måste se till att de misslyckas med nästa gång. Det är en lång kamp, men vi kommer att vinna.
