Lördagen den 27 juni utlyste den grekiska regeringen en folkomröstning om Trojkans (EU, Europeiska centralbanken ECB och Internationella valutafonden IMF) åtstramningsprogram. Samma dag publicerade Xekinima (CWI i Grekland) ett uttalande:
”Till slut tog den grekiska Syriza-ledda regeringen rätt beslut, att följa det grekiska folkets vilja gällande frågan om ’uppgörelsen’ med långivarna och att förorda ett avslag genom en folkomröstning.”
Den grekiska regeringens inledande reträtter inbjöd de så kallade ”institutionerna” (det vill säga Trojkan med ett annat namn) till att bli arroganta bortom alla proportioner. De ville förvandla den nya regeringen till en kopia av den tidigare koalitionsregeringen mellan det traditionellt borgerliga Ny demokrati, socialdemokratiska Pasok och liberala Potami, genom att tvinga den att genomföra exakt samma politik och förödmjuka hela det grekiska folket.
På så sätt skulle Trojkan statuera ett exempel och hota alla andra européer som vågar ifrågasätta dess diktat.
Den grekiska Syriza-ledda regeringens nej till detta kan skaka om hela Europa och även globalt. Den grekiska arbetarklassen, inklusive de skikt av medelklassen och de småföretagare som har tryckts ner av kapitalismens kris, måste kämpa för ett nej i folkomröstningen.
På motståndarsidan står reaktionens krafter samlade. Bankirer, rederimogulerna, fabriksägarna, byggjättarna, massmedierna, EU-etablissemanget, Trojkan och de multinationella bolagen kommer alla att försöka övertyga grekerna om att vi står inför en katastrof om vi säger nej. Men katastrofen är om vi skulle rösta för att fortsätta med den politik som har förts under de senaste fem åren och som har raserat ekonomin och orsakat en social katastrof.
Dessa ”gentlemän” (och damer) har mage att säga åt oss att om vi säger nej till dem som har orsakat den sociala katastrofen kommer vi att skapa en katastrof. Det är samma lögnare som från första början hävdade att deras politik skulle lösa ”våra” problem, skapa tillväxt och utveckling samt skulle ”rädda” oss.
Och dessutom förödmjukade och hånade de oss genom att kalla oss ”lata”, ”korrupta” och ”värdelösa” människor som slösar med deras pengar och tid.
Samtidigt måste vi vara på det klara med att ett nej till långivarna innebär ett utträde ur eurozonen. Omställningen från en stark internationell valuta som euron till en liten valuta som drachman innebär en fara. Men faran kan avstyras med en korrekt politik som bryter med det nuvarande ruttna systemet.
Propagandan från kapitalismens representanter om att en återgång till drachman är att likställa med ”en inkörsport till helvetet” är en stor lögn. Varför skulle dessa korrupta
lögnare tala sanning denna gång?
Det är en fortsättning på den kapitalistiska vägen som leder till helvetet. Genom en rad åtgärder kan den grekiska ekonomin åter stå på egna fötter, växa och börja att uppfylla samhällets intresse istället för att generera profiter åt kapitalägarna.
Kapitalkontroll måste omedelbart införas för att förhindra att storkapitalet skeppar iväg de pengar och vinster som arbetarna har skapat utomlands. Det måste införas en begränsning för bankuttag, tillräckligt för att täcka behoven för arbetande familjer och småföretag, men som förhindrar kapitalister från att tömma bankernas reserver.
Skulden till IMF på 1,5 miljarder euro (13,9 miljarder kronor), som förfaller den 30 juni, måste vägras att betalas. Vi har betalat nog, skulden är inte vår, vi vägrar att betala!
Det råder ingen tvekan om att storkapitalet kommer att sabotera varje försök att få ekonomin på fötter igen. Därför är det helt avgörande och brådskande att förstatliga bankerna, alltså att överföra ägandet, kontrollen och förvaltningen av bankerna till samhället.
Dessutom måste storföretagen förstatligas under arbetarnas och samhället kontroll och styre. På så sätt skulle produktionen och fördelningen kunna planeras efter behoven.
Detta är en historisk händelse!
Se paniken i ansiktet på representanterna för den styrande klassen och njut. För arbetarna, de arbetslösa, fattiga och de desperata är detta en stor möjlighet.
Men samtidigt måste vi kräva att Syriza inte begränsar kampen till nej-rösten. Regeringen måste ta bestämda steg mot att ta makten från kapitalisterna och sätta kontrollen över ekonomin i händerna på samhället, under demokratisk kontroll och styre. Därmed kan plundringen av vårt arbete, skandalerna, korruptionen och stölden en gång för alla upphöra.
Med en tydlig socialistisk politik kan vi få tillbaka hoppet, inte bara till det grekiska folket, utan även skapa en katalysator för folket i Europa och hela världen.
”Institutionerna” vill ha ett ”regimskifte” i Grekland. De fruktar med rätta det grekiska motståndet mot den styrande klassens ansträngningar för att tvinga arbetar- och medelklassen att betala för kapitalismens kris, som mycket väl kan inspirera till liknande rörelser över hela Europa. Deras skräck är befogad.
Det finns en stor potential för att motstånd bland grekiska arbetare triggar liknande rörelser i andra länder. Det är därför som regeringarna i Irland, Spanien och Portugal av rädsla för sin egen överlevnad är särskilt fientliga till det grekiska folket. ■
